Matchen börjar snart. Juniorerna står på rad och värmer upp genom att träna skott på mål. De flesta skotten kan kanske inte riktigt kallas skott, så är det ju ofta när spelarna är små.

Men så är det hans tur. Med mål och mening och fart och riktning skjuter han bollen mot mål. Mitt i krysset.

– Vem var det där? frågar en pappa imponerat, med beundran i rösten.

Det är min son.

Det är på dagen tre år sedan och vi är i Malax där Arvid ska spela sin allra första match med sitt fotbollslag. Vi har bara bott några veckor i Kvevlax, men han har redan ett lag. Ett lag där han blir en nyckelspelare, ett lag som tar emot honom med öppna armar.

Jag tror ju inte att han blir fotbollsproffs i framtiden, men när han var sju år och nyinflyttad fick han vara bäst i ettan på fotboll. Och den som tror att det väger lätt mot en proffskarriär vet inte vad det är att flytta en liten, känslig själ som man varit mer eller mindre orolig för de senaste månaderna. Att han fick börja en helt ny skola och redan från början vara ett fotbollsnamn… Det var stort. Det var nåd.

Och för alltid kommer jag att vara tacksam för att han just precis då fick vara just precis så bra. Bättre behöver det inte bli. Bättre kan det kanske inte bli.