Jag har bloggat i snart sju år, men jag kan inte minnas att jag någonsin fått en blog award. Men så kom lördagen den 2 mars 2013, eller egentligen Linn, och ändrade på det. Tack för det!

1. Om du var tvungen att byta yrke, vilket skulle du välja?

Eftersom jag ju har en journalistutbildning är journalist det givna svaret. Och antagligen också det som jag faktiskt skulle byta till. Men det finns också många andra jobb som jag kunde tänka mig. Mitt problem har aldrig varit att jag gillar för lite och har för svårt att landa på platser och i arbetsroller.

2. Nämn minst ett mål du vill uppnå inom de 5 närmaste åren?

Jag på något sätt bara hatälskar att jag faktiskt inte kan svara på den här frågan. Jag är nog den minst målorienterade människa jag vet (och då känner jag till flera andra som också vandrar omkring mera som i dimma). Det enda jag helt uppriktigt önskar är att jag om 5 år ska kunna se tillbaka på den människa jag är idag och tänka att jag nog visste väldigt lite då (alltså nu) om vad det är att älska andra människor lika mycket som mig själv.

3. Vad gör du helst om du har en hel dag till förfogande utan några måsten?

Ett märkligt fenomen med att vara småbarnsförälder är att bara de dagar då barnen är borta är dagar helt utan några måsten. När jag någon gång igen får en sådan dag vill jag naturligtvis tillbringa den med Fredrik. Jag vill sova tills jag vaknar av mig själv (typ till tjugo över åtta då, Fredrik kanske sover till tio). Sedan vill jag äta en jättelik frukost framför svensk morgon-tv. Jag vill läsa en bra bok. Jag vill äta lunch på stan. Jag vill läsa mera bok. Jag vill gå på bio på eftermiddagen. Jag vill äta middag med goda vänner utan barn på restaurang. Jag vill absolut inte springa.

4. Vad är det godaste du vet?

Äntligen en fråga där svaret är alldeles givet; glass. Bland alla helt fantastiskt goda ting som finns så slår det ändå alltid allt.

5. Nämn tre bra egenskaper hos dig.

1. Att jag nästan alltid försöker och nästan lika ofta lyckas se det goda i omständigheter och människor.

2. Att jag har en extremt stor och pålitlig självdisciplin de gånger det verkligen krävs.

3. Att jag är nådig mot mig själv och andra. Tror att bara den som förmår se förbi sina egna tillkortakommanden helt och fullt kan se förbi andras.

Jag återkommer imorgon med mina egna fem frågor och länkar till de fem som jag hoppas att vill besvara dem.

Nu ska jag borsta tänderna, läsa mig till sömns och försöka komma över det faktum att Melodifestivalens allra bästa låt i år inte får vara med i finalen. Jag tycker väldigt mycket om Sverige som land men det svenska folkets röstande i musiktävlingar kan ibland förbrylla mig.

Att ta sina första steg som läsare i vårt tillfälliga hem är roligt. Rumpa är ett kylskåpspoesiord här. Mannen som kunde bajsa med hästar står det på en annan magnet. Hahaha. Lyckan är total. Förstås. Den yngsta läsaren i familjen står helt klart med en fot kvar i kiss-och-bajs-humorn.

När vi flyttade till Tölö fick Ingrid ta med sig en plastkorg med leksaker. I den packade hon ner de saker som tre dagar före flytten kändes mest viktiga. I korgen finns:

– Snövit-pusslet som hon fick i julklapp av sin mormor och morfar

– alla hennes fyra barbiedockor

– Träna en kvart om dagen av Paulo Roberto (det är alltså den enda bok hon tagit med sig, och som litteraturvetare  – som dessutom läst många universitetskurser i barnlitteratur –  kan jag inte låta bli att finna det både pinsamt och komiskt)

– en docka

– några klädesplagg åt dockan

– ett Alfons-spel

– hennes bokmärkssamling (i en frysask)

– Uno-spelkort

– en pappersdocka

Det var det.

Efter en vecka i vårt nya hem har hon inte lekt med alla de sakerna ännu. Och inte en enda gång har hon saknat någon av alla de många saker som stannade kvar i vårt egentliga hem. Vi har inte gett henne en enda av de pysselböcker vi köpt åt henne att ge när det krisar här. Inte heller har hon fått klistermärkena som är köpta för samma syfte. Det har helt enkelt inte krisat. Den saknad efter sakerna som jag trodde skulle infinna sig dag ett eller två har inte infunnit sig ännu.

Jag kan inte låta bli att dra slutsatsen att hon nog skulle klara sig med betydligt mindre grejer än de mängder hon har. Så är det säkert med de flesta av våra i-landsbarn.

Jag brände just makaroner. Tänk det. Det var inte min bästa stund i köket. Tyvärr inte min sämsta heller.

Ingrid må numera leverera som människa. Men som apostlahästare gör hon det sannerligen inte. Tänk att vi överväger ståbräda. Åt en person som snart fyller fem.

Vi har löst det genom att låta Arvid bruka sittvagnen. Vår sittvagn är lång nog för en konfirmand modell mindre och där ryms båda våra barn.

Jag tycker bilden är talande. Ingrids påtagliga glädje över att slippa använda sina unga ben. Arvids förvirring över att dela vagn med en människa som snart är straffskyldig. Okej, det sista är en tolkning. Ska väl medges.

Just nu är jag matt. Lite matt för att jag de senaste dagarna jobbat med studentprov. Lite mindre matt för att jag just sprungit. Och betydligt mera matt för att det igen pågår diskussioner som på något sätt kopplas ihop med den tro som är min.

Visst ska det få diskuteras. Det till och med måste diskuteras. Men varför blir tonen så ofta osaklig när tro diskuteras? Varför tappar många sin förmåga att vara sakliga i mötet med den? Var är då den tolerans man annars (också i samma diskussion) lyfter så högt?

Det är en sak.

En annan sak är att vi som kallar oss kristna så lätt ger oss på varandra, åtminstone i de diskussioner som nu föds. Jag orkar inte läsa eller höra att den kristna som inte tror på ett könsneutralt äktenskap är kärlekslös. Inte heller orkar jag läsa eller höra att den kristna som gör det är förtappad.

Och just ikväll just nu orkar jag minst av allt läsa rena skitkommentarer om laestadianer på grund av ett stort byggprojekt i Larsmo.

O, värld. O, mänsklighet.

Att vi ibland måste ta avstånd för att markera var vi själva står är en sak som antagligen är oundviklig. Att vi ibland måste göra det genom att skriva och säga osakligt och fult har jag väldigt svårt att tro.

Ibland vill jag bara att vi sätter oss i ringen och tar varann i hand. Kanske påminnas om att vi egentligen är (eller åtminstone borde vara) en massa syskon som tycker om varann. På riktigt.

Vi bor ju inte precis i ett slott till vardags heller, men vårt tillfälliga hem är onekligen, trots alla fantastiska fördelar, kvadratmetermässigt utmanat. Det måste ha varit en klok person som räknade ut att fyra i-landsmänniskor ryms ganska dåligt i en enrummare med kok- och sovvrå.

Men. Det går över förväntan. Hittills, kan och bör väl nog tilläggas. Åtminstone de tre andra är ju störtsköna typer som det är lätt att umgås med också på små ytor. Det underlättar onekligen.

Och den här lägenheten har en säng som slår vår egen med hästlängder. Och den har ett större badrum, i det här hemmet kan vi hänga tvätt i badrummet. Skulle bara fattas att vi var tvungna att ha torkställningen i det enda rummet med golvyta att tala om. Vi fortsätter vår nästan irriterande vana trogen att fokusera på det goda och lita på att det nog blir bra.

7.45 Ingrid vaknar och vill att det ska vara morgon. Hon fick inte som hon ville.

8 Det är morgon. Vi väcker Arvid. Fixar gröt åt de flesta familjemedlemmarna, morgonmyser och mår väl. Älskar att våra måndagar får vara som de är.

10 Jag och Ingrid går till vårt nya bibliotek. Vi gillar.

11 Vi handlar mat, lagar mat, äter mat, vilar på mat. Jag pratar med min syster som jag saknar. En av alla de systrar jag saknar.

13 Jag jobbar stenhårt. Fredrik springer. Arvid sover. Ingrid ser Peter Pan på finska.

15.30 Vi har träff på café Regatta med bästa vännerna.

15.50 Vi anländer till café Regatta och träffar bästa vännerna. Jag gör något för första gången i mitt liv; beställer och äter två bakverk på café. Kändes först lite förbjudet och kändes sedan lite skenheligt eftersom jag på mera hemlika domäner gladeligen kan äta betydligt fler än två bakverk.

17.30 Vi kommer hem. Arvid vilar, Fredrik och Ingrid har litteraturstund, jag jobbar igen.

18.15 Jag springer. Kort, långsamt och garanterat inte vackert. Men jag tycker faktiskt det är roligt. Åtminstone inte direkt plågsamt.

19 Vi lagar kvällsgröt, borstar tänder, läser kvällsbok, sjunger och ber. Men mest av allt trippar vi på tår för att inte väcka björnen. Vår i vanliga fall (nu just) så harmoniska dotter är enormt trött efter ett roligt veckoslut och så här på kvällen är hon plötsligt väldigt, väldigt öm. Slår sig, både fysiskt och själsligt flera gånger. Hennes värld rasar när jag av misstag råkar  stiga på en barbiedocka som hon just har bäddat ner till natten. Ja. Ni med barn kanske vet vad jag talar om.

19.30 Ingrids ”lägger sig”. Fredrik försvinner (inte för evigt, men för ikväll). Jag byter några blöjor, smörjer in Arvids hud, njuter av att han efter två och en halv dagar med feber och gnälligt humör är sitt vanliga glada jag igen. Även om  han var bedårande också när han var krasslig.

20.30 Arvid lägger sig. Somnar smärtfritt. Jag kokar te. Äter cashewnötter. Läser. Surfar. Jobbar. Älskar att våra måndagar får vara som de är. Sluter alltså en cirkel.

Så att sådant.

Jag älskar den där lilla kvinnan, hon som älskar att fota och älskar att fotas. Älskat henne har jag gjort i fyra och ett halvt år, men för tillfället är jag faktiskt lite ovanligt förtjust i henne. Tycker att hon är rolig att umgås med, att hon levererar som människa. Vi gör bra saker tillsammans, för bra samtal och läser bra böcker. Bra, bra, bra. Förutom att hon blir sur eller arg på oss ett par gånger om dagen och demonstrativt går in i ett annat rum, lägger armarna i kors och blänger under luggen (den där vilda, ni vet) har vi egentligen inga utmaningar alls i vårt umgänge just nu.

Hur hon ska göra när hon blir sur här i nya hemmet vet jag inte. Mycket är bra här men yta har vi inte speciellt mycket av och vi lever onekligen väldigt nära inpå varandra. Hon får nog sura i badrummet om hon nödvändigt ska göra det.