Jag vill inte förringa misslyckade hårfärgningar, men nog är det ju skönt att mitt bruna hår är det mörkaste molnet på mitt eget livs himmel just nu. Livet behandlar mig inte med arbetshandskar precis.

Det är så ibland. Då gäller det att andas, samla krafter och ladda batterier inför de prövningar som kommer. Och erbjuda dem vars himmel nu är mörk en axel för tårar.

Idag är det fem månader sedan Arvid kom till oss. Han skämmer fortfarande bort oss med gott humör, god hälsa, gott matintag och god sömn. Inget mer kan man begära. Inget mer kan man ens önska.

Huden mår numera nästan utmärkt. Den salva vi fick på recept för en månad sedan har verkligen hjälpt. Numera använder vi den två gånger i veckan och det räcker. Däremellan smörjer vi huden med bassalva fyra gånger om dagen. Ett litet pris för välmående hud.

Han sover gott om nätterna mellan 20.30 och 8.00. Äter i regel en gång på natten men har faktiskt hoppat över det två nätter i sträck nu. Han sover i eget rum numera. Om tamburen räknas som eget rum. Dagtid vilar han tre gånger.

Han äter. Massor. För en månad sedan fick han sin första smakportion och det blev snabbt riktiga portioner. Han äter numera en grönsaksburk till lunch, en till middag och gröt före läggdags. Hittills har han ätit och tyckt om potatis, majs, morot, batat, broccoli och blomkål. Han är däremot totalt ointresserad av plommon, bär, päron och mango.

Han vänder sig ofta från mage till rygg, ibland från rygg till mage. Och lägger jag ner honom på golvet med blicken åt ett håll lär han ha skruvat sig 180 grader en kort stund senare. Igår tyckte både jag och Fredrik, oberoende av varandra, att han tagit sig lite framåt, att han plötsligt rörde vid en leksak han en stund tidigare inte nådde.

Han tuggar mycket på sina händer. Han leker mycket med sin syster. Just hon är nog den bästa människan i hans värld. Bästa vänner är de. Häromdagen sa Ingrid att hon tycker mest om Arvid, till och med ännu mera än om kusinen Edith som är hennes bästa vän i universum.

Det går inte att vara annat än tacksam en dag som idag. Dessa första ljuva månaderna har varit allt vi hoppades på och bad om. Och ännu mera.

I måndags kom det sig att jag befann mig på en plats där medelåldern var rejält över 70 och där jag troligtvis var en av de ytterst få (om inte den enda) under 60. Jag var där för första gången, de andra är stammisar. De samlas varje måndag för att dela liv, fundera på tro och be och i måndags var jag inbjuden som gäst och talare.

Hur ödmjuk man känner sig när man står inför en grupp människor som alla är dubbelt äldre än man själv? Väldigt. Hur mycket mera ödmjuk man känner sig då de dessutom är intresserade av vad man själv har att säga, som om man verkligen skulle ha något att lära och ge? Så enormt väldigt ödmjuk. Att de efteråt ville diskutera, fråga, kommentera. Att de tyckte om, blev inspirerade… Oj.

Under de drygt två timmar jag umgicks med dessa människor tänkte jag tusen tankar och lärde mig ungefär lika många saker. Nästan mest tänkte jag på att det är synd och skam att vi så sällan umgås i åldersmässigt heterogena sammanhang. Och så tänkte jag på hur sköna och fridfulla människorna där var, att det fanns något sant vilsamt över dem. De har nog kommit över många av de issues som vi andra fortfarande har.

Allra mest tänkte jag ändå på att vi hörde ihop, de här människorna och jag. Vi har nästan ingenting gemensamt samtidigt som vi har så mycket gemensamt. De är mina, jag är deras. Och jag vill att det ska vara just så.

Jag började just gråta på spårvagnen. En gammal man med rullator kunde inte ta sig upp för trapporna och fick vänta på nästa. Tänk att vara livserfaren och vis och samtidigt så beroende och begränsad. Det var mera än min känsliga själ klarade av. Har jag systrar eller bröder där ute som förstår min smärta? Som också skulle ha fällt en tår?

Följande fem frågor…

1. Vad skulle du vilja säga till ditt 15-åriga jag?

2. Berätta om ett plagg som du någon gång i tiden burit med stolthet men aldrig någonsin skulle använda idag.

3. Idag lever vi i en tid där man förväntas satsa på allt. Om du inte har ett snyggt hem, en välmående trädgård, en skara välartade barn, en genomtränad kropp, ett eller helst flera exotiska fritidsintressen och läser svåra böcker har du ju som bekant inte en chans. På vilket område väljer du att inte satsa för att hinna leva och njuta lite också?

4. Berätta om en fråga som du verkligen brinner för. En sådan som skulle få dig att klättra upp på barrikader.

5. Vilka fem saker gör ditt liv rikare, bättre och vackrare just nu?

…hoppas jag att följande fem bloggare…

Elina

Christa

Malin

Linda

Ronja

… vill besvara.

Jennie ställde en fråga och Jennie ska få ett svar.

Nu när ansökningen om högre studier har inlett påminns vi abiturienter om att det också finns ett liv efter studentskrivningarna. Tveksamheten och rädslan för att välja fel finns troligtvis hos alla, vad ska jag göra i resten av mitt liv? Jag (och kanske många andra) funderar på att studera till lärare. Modersmålslärare. Mina frågor till dig är VARFÖR ska man bli lärare? HUR är en bra lärare? VAD är det bästa/sämsta med att vara lärare? Har du någonsin ångrat ditt yrkesval? Vad har du studerat för att bli lärare?

För det första, Jennie: lycka till med vårens studentskrivningar! Kom ihåg att ta med god mat och bra godis. Och sköna byxor. Skäm bort dig själv, det är du värd. Och kom ihåg att inte stressa och pressa dig själv för mycket. Det är aldrig värt det.

Och så till dina frågor. Jag skulle kunna skriva långa essäer om var och en av dem, men ska försöka fatta mig så kort som möjligt.

Varför ska man bli lärare?

För att det är ett meningsfullt, självständigt, roligt, utmanande och omväxlande jobb där man får komma i kontakt med människor som befinner sig mitt i ett av livets mest spännande skeden. Som modersmålslärare får man dessutom jobba med att utveckla dessa människors kommunikativa egenskaper och åtminstone jag är helt övertygad om att dessa egenskaper är viktiga för oss alla oavsett framtida arbetsuppgifter och sammanhang. För att du ska trivas som just modersmålslärare måste du också tycka om att läsa, både skönlitteratur och elevtexter. Annars kommer du att våndas rätt mycket.

Hur är en bra lärare?

Här tror jag att vi tycker väldigt olika. Tack och lov. Tänk tillbaka på lärare som du själv har haft och fundera på varför du tyckte att de var så bra. Personligen kommer jag inte ihåg någon lärare för att hon eller hade genomtänkta lektioner, delade ut proven dagen efter att de blev skrivna, hade snygga powerpoint-presentationer. Inte ens omväxlande arbetsmetoder spelade egentligen så stor roll. Och jag vet att allt ovannämnt var väldigt viktigt för en del av mina kompisar. För mig som elev var två saker helt avgörande. För det första; att läraren såg oss som individer och uppriktigt brydde sig om oss. För det andra; att läraren var inspirerad och motiverad med passion för det egna undervisningsämnet. Och de här två sakerna är viktiga för mig som lärare idag.

Vad är det bästa/sämsta med att vara lärare?

Det bästa är eleverna. Alla gånger alla dagar. Senast idag har jag fått undervisa elever som påminner mig om det här. Jag blir glad bara av att få gå in i klassrummet och träffa dem. Vi skrattar tillsammans. Vi lär oss tillsammans.

Det sämsta är att arbetet oundvikligen hopar sig ibland. För mig innebär det att jag vissa dagar kan vara tvungen att läsa väldigt många elevtexter för att hinna med. Och man blir trött och matt och snurrig i huvudet av för många texter, hur mycket man än tycker om att läsa dem.

Har du någonsin ångrat ditt yrkesval?

Aldrig. Faktiskt aldrig någonsin. Inte ens en halv minut. Tänk det. Tänk det.

Vad har du studerat för att bli lärare?

Jag har studerat litteraturvetenskap, svenska och pedagogik. Dessutom har jag studerat journalistik och lite statskunskap, men det var inte för att bli lärare.

Fredrik är för tillfället först och främst pappa, som hemmavarande förälder blir det lätt så. På andra plats kommer (förhoppningsvis) äkta make. Och på tredje plats kommer (med all säkerhet) löpare. Ska man springa maraton så ska man. Och behöver man något annat att fokusera på än blöjbyten, sovtider och bassalvor är löpning ett fullgott alternativ.

Men. Som ni säkert minns, eftersom jag knappt skriver om något annat, så lever vi ju nu i någon slags etta. Med god vilja kunde man kalla vårt nya hem en tvåa, men då ska man räkna en vrå som ett rum. Och löpning fem gånger i veckan resulterar i svettångande träningskläder lika många gånger i veckan. Och svettkläder passar vansinnigt dåligt i små lägenheter med många människor. Utan balkong.

Alltså, hur gör man det här utan att någon ska förgås i alla dessa ångor? Är löpning förbjudet för människor i lägenheter och tillåtet bara för de lyckligt lottade som bor i slott med grovkök och tvättstugor?

Otippat fenomen som drabbat oss sedan vi intog vårt nya hem: att Ingrid sover i vår säng. Jag är ytterst delad.

Tippat fenomen eftersom det drabbat oss i snart tre månader: att Ingrid helst av allt skulle ha luciaklänning hela tiden. Vi har nu försökt se plagget som ett nattlinne och hoppas att hon lite mer sällan ska fråga om hon får ha den på dagis, på stan, på biblioteket, på besök hos vänner, på gudstjänst…

Få av våra val har ifrågasatts lika mycket som att jag började jobba igen när Arvid var fyra månader ung. Följaktligen har vi (eller egentligen jag) fått försvara det här valet ganska många gånger. Och det gör mig egentligen ingenting. För inte en dag har någon av oss tvivlat på att vi fattade rätt beslut.

Men det faktum att vi är övertygade om att vi valde rätt betyder inte att valet känns hundraprocentigt smärtfritt varje sekund. Och det faktum att vi så ofta måste motivera och/eller försvara vårt val gör att de få sekunder då jag hellre skulle mysa med Arvid än undervisa känns förbjudna. De måste jag liksom hålla för mig själv, för annars finns en armé med människor som tittar på mig med en blick som säger vad var det jag sa. Var den armén finns de 98 % av tiden som valet känns just precis så rätt som det faktiskt är vet jag inte.

Vet du?

I regel får vi människor fatta de beslut vi anser vara bäst. I regel brukar vi tycka att det som är bäst för mig inte nödvändigtvis behöver vara bäst för dig. Men när det kommer till just föräldraskap verkar det fortfarande finnas en norm som ska följas av alla i alla lägen. När ska vi komma så långt att vi också på den punkten inser att ingen modell är så heltäckande att den fungerar för alla? Och när ska vi börja räkna med att också de (vi) som fattar mindre självklara och förväntade beslut också kan fatta genomtänkta och visa sådana?