är ibland att tillbringa helgen på kyrklig ledarskapsutbildning. Att kunna ordet kaul när man är 1,5 år och att vara med på femte upplagan av utbildningen redan när man är fyra. Att ha föräldrar som ofta väljer det roliga framom det lätta. Att få vara med, att kanske vara tvungen att vara med. Att växa upp med lägerliv.

Ja, detta med lägerliv är något så självklart för Ingrid. Grovt (men i underkant) har hon redan närmare hundra lägerdygn på sitt konto. Och det ser inte bättre ut för Arvids del.

Å andra sidan; kan det vara bättre? Något av det första jag minns är trapporna på lägergården Alskat, rampen bredvid. Stenplattorna som band ihop byggmed varandra. Mina små ivriga fötter där. Pirret, människorna, måltiderna. Lägret.

Senare Fiskartorp. Vexala. Pörkenäs. Numera Lekholmen, Björkebo, Lärkkulla. Och; Pieksämäki. Alltid tillbaka. Alltid med glädje.

Min mamma brukar kalla sig själv lägerhäst. Mina barn är lägerföl.

Vi har egentligen ingen familjebil om man med familjebil menar en farmare med stort bagageutrymme. Likväl lyckades vår tappra ford transportera följande ting till Karis igår:

– mig
– Fredrik
– Ingrid
– Arvid
– en resesäng
– en rejäl barnvagn (verkligen ingen modern sak som ryms i fickan)
– två barnmadrasser
– tre sportväskor (varav två var välfyllda och en ganska ödmjukt fylld)
– ett täcke
– en plastpåse med löparens träningskläder
– en plastpåse med teknik
– en ryggsäck
– Fredriks man bag

Helt galet. Och alla hade säkerhetsbälte och ingen satt på eller under något föremål.

Trots det kan nog tanken på en rymligare bil kännas lockande just sådana gånger. Å andra sidan är jag starkt emot att skaffa en ny bil före behovet är verkligt akut.

Denna dag var och är ett hån mot vår vi-lever-ett-så-skönt-och-stressfritt-livinställning. Ha! sa den här dagen och små- eller rentav storskrattade oss rakt i ansiktet. Vi blev besegrade av idag. Må morgondagen bli besegrad av oss.

Men visst fanns det en stund av frid och glädje. Stunden med vår gudson. Och stunden därpå när också hans mor var med. Vi njöt förstås mest av sällskapet, men det ska erkännas att vi också sög i oss ytor (det har vi inte för mycket av nu), diskmaskin och att kunna öppna toalettdörren utan att den krockar i en barnsäng i tamburen. Det ska erkännas denna dag då vi firar tre veckor i vårt tillfälliga hem.

Kommer du ihåg att du är bräcklig, när du skyndsamt springer från ett ställe till ett annat, som om tiden aldrig riktigt räckte till, eller när du mödolöst stiger på en buss en alldeles vanlig dag, obekymrad? I din vardag, kommer du ihåg hur lätt du går sönder, tar slut?

Frågar sig huvudpersonen i den roman jag läser nu. Svulten av Hannele Mikaela Taivassalo.

Och jag kan svara henne. Ja. Ja. Ja. Jag kommer ihåg att jag är bräcklig, hur lätt jag går sönder, tar slut.

Jag är inte rädd för min dödlighet, men jag lever med den varje dag. I vissa perioder har jag önskat slippa min medvetenhet om den, men å andra sidan vilar så mycket av min tacksamhet i just det att jag inte helt kallt räknar med och bara tar för hivet. Och tacksamheten vill jag ha högren det mesta.

Varje dag vet jag det. Varje. Men vissa dagar får jag erfara det på ett alldeles unikt sätt, att få vara älskad av honom är det kanske allra allra finaste jag fått. Jag har sagt det förr, säger det nu och kommer att säga det igen, att just Fredrik valde just mig övergår mitt förstånd. På ett positivt sätt.

Man lär så länge man lever. För några dagar sedan lärde jag mig att man kan ha illrar som husdjur när jag mötte en i koppel i trapphuset på väg till bussen. Jag blev så paff av att stöta på en slank varelse med råttansikte i trappan att jag glömde hälsa på den person som vandrade omkring med djuret. Är jag den enda som inte visste att man kan älska en iller?

Redan klockan 21.15 sov båda barnen. Det kan mycket väl hända att det kanske aldrig tidigare har hänt. Och hur mycket jag än älskar dem så är det väldigt skönt när de sover. Så är de väldigt sköna också när de sover.

Hej, vet ni vad? Just nu lever vi mitt i vår boenderelaterade mardröm. Det slår mig med jämna mellanrum; att det ju var det här vi fasat för sedan vi köpte lägenheten hösten 2010. Att det ju var det här som var det stora minuset, det vi måste ta med i beräkningarna när vi övervägde köpet.

Det är faktiskt inte så farligt. Vissa mardrömmar är betydligt värre i teorin än i praktiken.

Många i vår omgivning har tyckt synd om oss för att vi var tvungna att flytta med en liten bebis. Jag måste erkänna att jag också har tyckt synd om oss för just det. Men när vi för en tid sedan hängde med vår gudson som är 1,5 kände jag att jag när som helst hellre bor i en liten trång lägenhet med Arvid 0,5 år än Arvid 1,5. Om till exempel det hade varit alternativet.

Så vi är fortsättningsvis vid gott mod. Det här lär inte knäcka oss. Men oj, vad vi kommer att älska vår diskmaskin när vi återvänder till vårt riktiga hem.

Ingrid vaknade halv åtta i morse och storgrät för att Arvid inte var med oss.
– Jag vill vara i Arvids rum, snyftade hon.

Vi tar ogärna omotiverade strider om segersötman inte är i världsklass.

Så.

Hur mycket sovplats det finns i tamburen i vårt tillfälliga hem? Exakt så mycket som krävs för en resesäng och en liten barnmadrass. Men då kan man inte öppna dörren till badrummet. Eller dörren till trapphuset. Eller gå in i vardagsrummet utan att trampa på någon av sovplatserna.