Jag blir glad när jag läser att lördagens parad var en glädjefest som fick vara just det. Att ingen kastade tomater eller betedde sig våldsamt. Inga fula ord. Så ska det vara.

Den som tror sig kunna påverka någons åsikt i någon fråga genom att ropa hatiska ord till paradfolk tror helt fel. Den som tror sig kunna förändra andras tankesätt genom att klämma ur sig bibelord tror också vilset. Speciellt eftersom dessa (och alla andra) bibelord ofta väger vansinnigt lätt för dem som får ta emot dem. Skönt och sunt att paraden fick vara i fred när den väl var.

Mindre glad blir jag när en del känner sig tvungna att påpeka att segern i lördags är en förlust för de (oss) kristna. Är glädjen faktiskt starkare om man får skyffla lite skit omkring sig? Är skadeglädjen faktiskt den sannaste glädjen?

Inte i min bok. I min bok är det finare att säga att lördagen var fin. Punkt. Än att säga att lördagen var fin och nu kan alla homohatande konservativa kristna sticka och brinna.

Men det är kanske bara min bok. En bok som avskyr elakhet och påhopp var än det tittar fram.

Jag är tydligen en sådan förälder som tycker det är helt fantastiskt att min som vid den ringa åldern av ett år och nio månader kan spela Blinka lilla stjärna på triangel. Varje dag lär man sig något nytt om sig själv.

Jag tycker det är obehagligt och äckligt när enskilda personer namnges och förlöjligas i insändare, kommentarsfält och statusuppdateringar. Sedan när är det okej?

Och nej, jag tycker faktiskt inte att det är okej ens fast personerna har obehagliga och äckliga åsikter. Vi kan, vi bara måste kunna, ta avstånd från åsikter utan att ha roligt på andra människors bekostnad. Jag orkar inte med lustigkurrar som antyder att arrangörerna borde tacka en viss insändarskribent för att han gör så effektiv reklam för evenemanget. I mina ögon är det som elaka högstadiekommentarer. Var finns kärleken då? Den kärlek som den lustige just efterlyste hos den utpekade skribenten?

Om du kommit längre än någon annan så är det väl din uppgift att uppmuntra andra att komma dit du är. Hur har du tänkt göra det? Genom att skratta ut? Peka ut? Döma ut? Är det så vi lär en ettåring gå? Är det så vi lär en tvååring prata? Är det så vi lär en sjuåring läsa? Är det så vi lär en nioåring att mobbning aldrig någonsin är okej? Att hån aldrig är vägen vidare? Att respektlöshet aldrig är sättet på vilket vi möter en människa?

Jag tror på varje enskild människas absoluta, unika värde. Jag tror att vi alla har fel ibland och rätt andra gånger. Jag tror att vi ständigt ska sträva efter att älska varandra, kanske allra mest när kärleken är som minst förtjänad och logisk.

Jag vill visa mina barn att vi ska stöda det goda vi tror på och ta avstånd från det som skadar men att vi aldrig någonsin får förminska en annan människa medan vi gör det. Det måste vara möjligt. Måste.

Också i det här hemmet kan en dag bli tyngre än man trodde när man vaknade. Inte heller i det här hemmet är man alla gånger den människa man egentligen vill vara. Men alla dagar i alla hem är nåden ny varje morgon. Och där kärlek och förlåtelse råder finns alltid en sol bakom molnen.

Igår tog jag en bild på Arvid. Och för första gången på månader slutade det inte med gråt och skrik och tårar. Vilken otrolig seger.

Att han är lite oskarp? Nå, visst. Världen är full av människor som sitter stilla bättre än Arvid. Men han går att föreviga igen (gick åtminstone igår) och det räcker rätt bra just nu.

Tänk att en stenfinsk stad där jag känner noll invånare kan kännas som hemma. Det här till ett hem jag kommer när jag kommer till Pieksämäki. De här människorna som finns på sommarlägret är familj. Jag är löjligt lycklig på den här gräsmattan. Människomötena är löjligt bra.

Jag kanske överdrev hemkänslan lite i år. Nästa gång ska jag packa med lakan och tandborste.

Kvinnan till vänster är en av de absolut bästa jag vet. Att leva nära henne några månader om året är något av det absolut bästa med sommaren.

Jag har ingen barndomsvän som finns kvar i mitt liv. Trots att jag faktiskt hade hunnit fylla sjutton när kvinnan till vänster och jag blev vänner är hon en av de kompisar som hängt med absolut längst. Om inte allra längst.

Om några få år är det ett halvt liv som vi haft varandra. Inte illa.

Sedan någon gång i november 2013 har jag köpt ett enda klädesplagg; den klänning jag hade när min syster blev fru.

Hittills har shoppingstrejken gått bättre än alla andra strejker jag försökt mig på. Jag har egentligen aldrig varit ens frestad. (Om man bortser från den där torsdagen i slutet av april när jag befann mig i ett 25-gradigt Valencia och visste att packningen skulle komma ett dygn senare. Bara envishet på gränsen till tjurskallighet hindrade mig från att köpa ett par trosor och en t-skjorta just då.)

Men nu har den kommit. Frestelsen. Jag vill verkligen köpa kläder. Bara stolthet kan rädda mig nu. Må den kicka in.

– Mamma, jag tycker så mycket om
Arvid! Jag vill aldrig byta bort honom. Han är så gullig och så skön att mysa med. Och så tycker han om att pyssla med mig och leka med mig och pussla med mig. Och så kramar han mig alltid så länge på kvällarna. Han är en bra lillabror.

Citat av Ingrid söndagen den 20 juli 2014.

Men när man lever med tre jämnåriga kusiner blir det mindre lek än vanligt med denna bästa av småbröder. Ingrid löser det genom att i något skede varje dag stänga in sig i vårt sovrum tillsammans med Arvid. Då har de egentid. Hon behöver det och han, som dyrkar marken hon går på, tackar naturligtvis inte nej.

Bakom de stängda dörrarna till vårt sovrum hörs skratt och glada röster när syskonen bygger på sin relation mitt i vår intensiva, livliga sommarvardag. De pusslar tillsammans, läser en bok, sjunger en sång och härjar lite. Och de tjuter av skratt.

Och just det ljudet borde jag spela in och spela upp ledsna dagar. Deras kärlek till varandra. Det finns inget vackrare.

För exakt fyrtio dagar sprang jag tio kilometer på exakt samma tid som jag sprang tio kilometer idag. Då var min medelpuls 155. Idag var min medelpuls 171.

Fredrik är snäll och säger att det var väldigt varmt när jag sprang idag. Och det var det förstås, men hur mycket påverkar det egentligen?

Jag drömmer om att en dag ha en kondition som är så pass stabil att den inte faller ihop efter en träningspaus på några veckor. Man ska tydligen träna väldigt länge för att få en sådan kondition.