Detta inlägg är ännu ett i den pinsamt utdragna följetongen om mitt hår.

Det har vilat en dimma av sorg över denna nittonde julidag 2014. Det beror på åtminstone tre saker:

1. att jag igår tog del av en text som gjorde mig oerhört ledsen
2. att Fredrik och jag var på olika platser igår och jag därmed hudlös inför den ledsenhet som drabbade mig
3. (och det här erkänner jag ytterst motvilligt) att mitt hår idag varit oplattat och så jobbigt att jag inte riktigt orkat med mig själv

Ja. Ni hör ju. Verkligt sunt och rationellt av en trettioettåring att låta en dålig hårdag störa en redan lite svag dag. Bättre än så är jag inte. Längre än så har jag inte kommit. Mindre fåfäng kan jag inte påstå mig vara. Mera du med mig själv har jag tyvärr inte blivit.

Nu, när håret är plattat och ordningen återställd känns det mesta lättare igen. Bisarrt men sant.

Jag tycker ju att det är okej att vilja känna sig fin. De flesta håller säkert med mig. Men många av oss är säkert också överens om att det finns gränser för hur mycket tid och pengar det är rimligt att lägga på att mätta fåfängan. Var går din gräns?

(Bifogar bilden mest för att jag vill visa hur smart jag använder ipaden som spegel när jag plattar håret numera. Orka stå framför en spegel när man kan sitta framför en pad. Liksom.)

De frågade om de fick komma och hälsa på i sommar. Förstås sa vi ja. Trodde vi att de faktiskt skulle komma? På riktigt? Troligtvis inte. Vi trodde det var något de sa efter en givande och rolig hjälpledarhelg. Lite sådär i fyllan och villan men spiknyktert.

Vi hade helt fel. Förstås kom de.

Två av de finaste -95:or som vandrar på vår jord. Nu ville de se Österbotten.

Vi har visat dem valda delar av våra slätter. De åkte till Pörkenäs (”vårt Lekholmen”), de åt på Korv-Görans, de fick saft och kex i Fredriks barndomshem och de lyssnar dagligen (ibland varje timme) på Jåo nåo e ja jåo YOLO ja nåo.

De kom i tisdags. Sedan dess har vi varit med tonåringar och det är festligt. Speciellt påtagligt var det på onsdagsmorgon. Vi andra hann vakna, äta frukost, diska undan, åka till Nykarleby och handla samt komma hem igen och fara oss ut på länk före vi ens såg skymten av dem.

Det är fint att de är här. Finast är att de vill finnas i vårt liv ännu fyra år efter att vi träffade dem. På deras Lekholmen.

I natt ska 16 personer sova i vårt sommarhus. Vi nio som bor här egentligen, en fantastisk grupp med fyra sverigesvenskar, två Helsingforstonåringar och min yngsta lillasyster. Dessutom en bebis i en mage. Och jag tänker att det om något är rikedom. Att få ha ett sommarhus där så många olika människor ryms och trivs.

Min syster gifte sig i Åbo. Det är väldigt långt från Munsala till Åbo. Speciellt om man åker med en sådan grupp som vi åkte med i fredags.

Vi sov en natt i ett fantastiskt hus i Pargas. Älska människor som generöst lånar ut sitt hem till andra!

På lördag var jag på mitt livs första brudförberedelseparty. Bra grej! Sedan bytte jag om, hårkrisade många gånger och åkte till vigseln med små festklädda i baksätet.

Brudens systerdöttrar.

Jag och en stor del av min familj. Delen Arvid var inte alls med på bröllopet, vilket kan vara ett av de bättre beslut vi fattat i år. Han skulle ha passat jättedåligt i alla element. Förutom i den här bilden där han verkligen fattas.

Jag och min fantastiska syster, fru sedan några dagar tillbaka.

Med lite bonushår ser jag ut ungefär såhär. Nu är håret, bilen och barnen psckade. Vi startar mot Åbo och festen kan börja!

Sju nätter i rad har jag somnat och vaknat utan Fredrik. Och ett par nätter till ska vi fortsätta så. Det här blir vår längsta period utan varandra sedan vi gifte oss. Vi slår ett rekord här as we speak. Ett bottenrekord.

I över en vecka har jag bytt varje blöja och tröstat varje gång någon av de mina gråtit. Och hållit ögonen på Arvid varje vaken stund. Det har gått bra. Mycket bättre än jag trodde. För jag är inte ensam med barnen även om jag är ensam med barnen.

Min syster och min svåger är guld. En av systerns många gyllene egenskaper är att hon tar bilder som vi sedan kan minnas sommaren med. Och jag minns att jag någon gång sa att förra sommaren var livets kanske bästa och att den här inte skulle klara sig speciellt bra i jämförelse. Men faktum är att den här sommaren är underbar. Varje dag (till och med den som slutade i sorgens kväll förra veckan) förundras jag av att det här är min sommar.

På lördag ska jag gifta bort min lillasyster. I förrgår insåg jag det. Då kom pirret första gången. Festpirret. Brölllopspirret. Det kommer att bli en alldeles magisk dag. Förstås. Bröllop är alltid magiska. Och bara mer magiska ju närmare brudparet du finns. På lördag är jag nära. På lördag! Iiiiih!

Fem veckor har gått. Fem veckor kvar. Och innan någon hinner oja sig över lärarnas arbetsförmåner så kan vi påminna oss om att de flesta av oss valde våra yrken själva.

Vi vaknade. Åt frukost. Jag och syster handlade mat med ett av mina och ett av hennes barn. Mitt barn sprang nästan ut ur affären två gånger. Hemska saker så man får vara med när man är med Arvid.

Sedan fick vi lunhgäster. Vännerna som hade beräknat födelsedatum samma dag som Arvid och sedan fick sin son samma dag som vi fick Arvid kom på lunchsallad och jordgubbar. Det är fint med vänner.

Sedan åkte min svåger iväg på program med fyra av fem barn och jag och systern tog den femte och en annan syster med oss till grannstaden där vi avverkade ärenden på löpande band.

Sedan landade vi hemma. Och det är så skönt att vårt sommarhus känns just precis som hemma nu. Jag sprang efter en förkylningspaus på nästan två veckor. Det var inte vackert.

Sedan åt vi glass. Som vanligt. Jag tror alla kvällar hittills har slutat med glass. Och jag tror vi fortsätter så. Det är ju sommarlov. I nästan fem veckor till.

Underbara tanke.

Så kom dagen då Arvid debuterade som nagellacksbärare. Aj aj aj.

Tanken var förstås god. Han ville ju verkligen ha lackade naglar, precis som storasyster och kusinerna. Men alla som såg Arvid löpa bärsärkagång idag på prisma kring halv sex inser det totalt olämpliga i att han har nagellack i det här livsskedet. Trots att Ingrid var med och själv jagade honom mellan hyllorna tyckte hon ett par timmar senare att han var värdig lila lack. Han ville ju verkligen ha.

Hoppas hans fingrar, handleder och armar också ville ha. Och Ingrids lakan. För (åtminstone) de fick sin beskärda del. Hoppas han inte hann slicka i sig några betydande mängder innan jag hann skrubba bort det lack som lossnade.

Ettåringar ska inte ha nagellack. Om du inte visste det.

Idag har vi hängt i skärgården. Fyra vuxna och sju barn under sju år tog en båt och jättemånga väskor och påsar och bosatte oss på Euran. (Känn dig inte dum om du inte vet vad och var Euran är. Det visste jag först kring lunchtid idag.)

Det var på många sätt en fantastisk utfärd. Jag åker båt typ vart femte år, så bara det. Havet var ljuvligt och vädret starkt. Maten bra och sällskspet fint. Att Arvid sov middagsvila i sin resesäng i skuggan på stranden gjorde ingenting sämre. Tvärtom. Jag såg nog att det fanns de som tittade lite konstigt när vi smällde upp sängen i sanden. Jag tittade SÅ inte konstigt när jag plockade upp Arvid två timmar senare.