Egentligen vill jag bara skriva om min pappa i dag. För det finns så mycket vackert att skriva och i dag är hans dag. Men jag är i allra högsta grad ett nyfamiljsbarn och det gör min berättelse mer komplicerad och mindre min eftersom den också berättar så mycket om så många andra.

Så jag skriver inte. Här. Men jag tänker att det är helt fantastiskt fint att han blev vår. Att han kom in i vårt liv och bara passade så bra just där. Att han och hans kärlek räckte till oss också. Och nu till våra barn.

Det är lätt att vara tacksam. Vi kan lämna det där.

Det går inte alltid som på Strömsö, det här som heter liv. Men det kan vara varmt och harmoniskt och vackert också på andra ställen. Också andra berättelser än de ursprungligen tänkta kan sluta väldigt lyckligt.

Idag fyller den här bloggen sex år. Tänk. Den 8 november 2009 skrev jag mitt första inlägg här och sedan dess har vi kilat stadigt, jag och den här bloggen.

Välkommen med på en resa! Jag har besökt min blogg. Alla år den 8 november och bjuder här på några inlägg från årsdagar som varit. Ibland är de rätt bra, ibland är de rätt meningslösa. Ibland fanns en frestelse att välja ett smart och välskrivet inlägg från någon närliggande dag, men jag motstod frestelsen. Jag offrar min stolthet till förmån för ordning och reda. Häng med!

Mitt allra första inlägg var rätt okarismatiskt och handlade om att jag hade flyttat min blogg. Före det bloggade jag på bloggen.fi i drygt tre år. De texterna saknar jag nu. Någon av alla de som säger att ingenting någonsin försvinner från internet kunde gärna leta fram mina gamla texter och ge dem till mig. Det skulle uppskattas. Massor.

På bloggens ettårsdag skrev jag typ fem inlägg, jag spottade ur mig enormt många inlägg på den tiden. Dagen till ära hade jag publicerat en outfitbild och kan därför upplysa er om att jag såg ut så här:

Jag hade ordnat frågestund och svarade på frågor. Du kan läsa svaren här. Bra frågor! Jag tar inte ställning till svarens kvalitet.

När bloggen fyllde två år var Ingrid nästan tre och ett halvt och hade höga förväntningar på julen. Ett annat inlägg från samma dag avslöjar att jag sprang 5 kilometer tidigt den morgonen. Tänk att jag har kunnat göra det så länge.

Bloggen fyllde tre år i november 2012. Jag hedrade treårsdagen med att skriva ett nästan äckligt optimistiskt inlägg. Men håll ut! Det finns också negativa tendenser där.

Min blogg firade aldrig någon fyraårsdag. Jag var tydligt gälit stressad i just de dagarna. Men ni kan kika in på granndagarna. Här kan du läsa om mitt dagsprogram den 6 november samma år och den 11 september myntade Ingrid ett uttryck som fortfarande hänger stadigt med i vår vardag.

För ett år sedan fyllde bloggen fem år och jag skrev om ett rörande möte med Ingrid som hon är när vi inte är med.

Sex år. Hurra! Jag är så själviskt glad över att jag har skrivit allt det jag har skrivit under dessa sex år. Visst, ibland har jag skrivit sådant som jag ångrat i efterhand men i regel är det bara guld att det alls finns. Att kunna besöka den jag var för ett, tre eller fem år sedan är ju fantastiskt.

Att ni som läser finns är ännu bättre. Jag tvivlar på att jag skulle skriva lika ofta om jag skulle skriva bara för mig själv, Gud eller skrivbordslådan. Tack!

Det sägs ibland, till exempel här, att man delat jämt om båda upplever sig göra 60 procent av hushållsarbetet. Jag förstår tanken men jag godtar den inte riktigt. Jag har alltid siktat på 50 procent. Och egentligen helst 40.

(Och nej. Du som provoceras av jämställdhetssträvan och feminism och redan kände hur pulsen ökade kan andas ut, tagga ner och lugna dig. Det handlar inte alls om att jag tycker att kvinnor ska göra bara 40 procent eftersom de redan så länge har gjort hela sin del och mycket, mycket mer (även om det faktiskt kan anses vara en högst rimlig synpunkt i sammanhanget). Jag tycker att män också kan sikta på 40 procent. Så det handlar om något helt annat.)

Om jag skulle uppleva att jag gör 60 procent skulle jag lätt kunna bli lite bitter. Jag är i grunden en rättvisekämpe utan dess like och har ett förflutet som den som delade glassbitar med linjal och ett nuvarande som den som helst inte delar med sig av sin glass alls. I min värld är det inte alls otänkbart att byta varannan bajsblöja. Det är tvärtom ganska rimligt. Så om jag skulle gå omkring och anse mig dra 60 procent av lasset skulle jag lätt bli missnöjd. Tycka att jag är ganska bra och att Fredrik inte riktigt levererar.

Om jag däremot upplever att jag gör 40 procent så tycker jag fortfarande att jag är ganska bra (jag är ju ingen sliskig parasit som fixar bara en femtedel) men jag tycker dessutom att Fredrik gör allt jag önskar och ännu mer. Och alla gånger ser jag hellre honom som en över- än en underpresterare. Hellre lever jag i tacksamhet över en man som gör mer än han måste än i missnöje över en som inte når upp till mina förväntningar. Hellre så, om jag får välja. Och i just det här fallet tycker jag faktiskt att jag får göra det. Välja, alltså.

Om båda går omkring och upplever att de gör bara 40 procent av allt hushållsarbete så finns kanske en risk; tänk om bara 80 procent av jobbet blir gjort! Ja, tänk det. Tänker jag då. Och bryr mig inte nämnvärt. Så länge alla är mätta och glada och vi anar golvyta och hemmet inte luktar konstigt eller tar skada så räcker 80 procent gott och väl.

Jag tror att slutresultatet är ungefär detsamma vare sig man strävar efter 60 eller 40. Men jag tror att vägen dit är mycket roligare om man väjer det senare.

Och jag är i sanning en sucker för roliga vägar.

Är det fredag igen? Till och med fredagkväll? Till och med fredagsnatt? 

Veckorna avlöser varandra i ett tempo utan dess like. I någon värld kanske det är ett gott betyg åt ett liv, om veckorna ses bara som transportsträckor mellan veckoslut. Men i min värld är det sorgligt. Jag tycker ju om vardagarna också, de är ju det liv jag egentligen valt. 

Livet går snabbt. Snabbare hela tiden, tycks det som. Förr tänkte jag att ett långt liv ändå är långt, numera tänker jag att ett långt liv ändå är kort. 

Det finns ingen existentiell ångest i det, men nog ett sakligt konstaterande. Och en påminnelse om att idag är det vi har. Alla dagar. Och om att dagarna går snabbt också om de i mitt fall skulle få bli många. 

Man vet aldrig med liv. 

Hon är en vän till en vän, vi känner henne bara nästan. Vi ses i kyrkan på söndagarna, men vår relation börjar och slutar där. Hon har aldrig varit hemma hos oss, om vi säger så. 

En dag får vi ett mejl. Med en fråga. Lägenheten där hon bor ska rörrenoveras. Får hon bo hos oss i november och december? 

Jag bara ÄLSKAR att hon frågar. Att den gemenskap vi vill bygga i församlingen har kommit så långt att hon kan fråga känns stort. Att just vi får vara de människor hon vågar fråga känns nästan ännu större. Just en sådan människa vill jag ju vara, inser jag först när frågan ligger på bordet. En människa man ber om husrum också fast man bara känner någon hon känner.

Så. Vårt gästrum är nu bebott av en ung kvinna som klev in över tröskeln i söndags och som kommer att kliva ut igen först när det här året blir nästa. Nu är vi plötsligt tre vuxna under det tak som är vårt. Man är aldrig för många eller ens tillräckligt många vuxna i ett hem där småbarn bor. 

Och jag är lika övertygad som tidigare om att delat liv är bättre liv.

Och jag finner mig själv vid ett bord bredvid två av mina gamla elever. Jag har inte sett dem sedan de blev studenter och det är så uppenbart att de är vuxna människor nu. Snart lika gamla som jag var när jag började undervisa dem. Jag känner mig nästan lite gammal. Men bara nästan.

Vi minns de år vi delade och de berättar om hur de minns mig. De säger så fina saker att jag knappt känner igen mig själv, men jag känner ju igen min strävan. Det betyder mycket att få höra att den strävan har landat rätt ibland trots att det så sällan blir som jag egentligen vill.

De säger att jag såg dem som enskilda individer och inte bara som delar av en grupp. De säger att det var lätt att tala med mig. De säger att jag var en människa och inte bara en lärare. De säger att de är glada att just jag med just mina värderingar vill vara just lärare.

Jag har ju lätt till tårar och det ska erkännas att jag får blinka och svälja lite grann när de talar. Jag lovar mig själv att tänka tillbaka på det där samtalet någon dag när jag verkligen behöver det.

Och idag är en sådan dag.

Jag har varit vaken på nätterna flera nätter i sträck. Absolut inte hela nätterna. Men varje natt och för länge varje natt. Vänt mig, vridit mig. Det snurrar så mycket i mitt huvud just nu och det finns alldeles för många trådar som jag borde dra i. Måste dra i. Trådar som ingen annan har tillgång till. Jag regerar tyvärr med den försvarsmekanism som många gånger är min egen räddning och lika många gånger mina medmänniskors helvete; jag glömmer saker. Inte aktivt. Inte förträngande. Bara… totalt.

Just idag behöver jag påminna mig om att det faktiskt blir rätt ibland.

Har papporna någon rätt att fira farsdag? Denna halva av föräldragruppen som generellt underpresterar på så många plan – ska vi faktiskt slänga boxershorts, slipsar och hemgjorda uppvaktningskort på dem? Som om de gjort det de inte har gjort? Som om de varit det de faktiskt borde ha varit? Frågan ställs här av Manuela Fredriksson. 

Och frågan får svar. Jag har läst kommentarer och blogginlägg och analyser. De flesta är rörande överens om att papporna förtjänar sin novembersöndag och att Fredriksson motverkar sitt eget syfte genom att vara så hätsk och provokativ. Många vill – förstås – försvara papporna. Speciellt det här med att papporna tar ut  lite föräldraledighet förklaras och försvaras med att han i regel tjänar så mycket mer. Som om inte Fredriksson visste det. Som om vi inte alla visste det. 

Säga vad man vill om Fredrikssons text och ton, men hon har ju absolut en poäng som vi inte kan komma ifrån. Och det är väl därför hon väcker så starka känslor istället för att bara avfärdas som någon virrig typ utan förmåga till klartänkthet. Generellt presterar mammor bättre än pappor som föräldrar när vi tittar på det mätbara. Och det är ju egentligen det enda vi kan titta på. Allt annat är ännu mera bristfälligt och otillräckligt än det mätbara är.

Men att plocka bort farsdagen? Jag vet faktiskt inte. I bästa fall kan ju dagen påminna en massa pappor om vilken förälder de egentligen vill vara. Kanske fungera som en liten väckarklocka som väcker innan det är för sent: hur vill jag att mina barn ska komma ihåg mig när de blir stora? En hurdan relation vill jag ha till dem när de är vuxna? 

Jag ser inte farsdagen som en hyllning av dem som lyckats med sitt uppdrag utan som en påminnelse om att just det här uppdraget är det som alla män som fått bli pappor bara måste försöka lyckas med. De får helt enkelt offra andra uppdrag om så krävs, bara på den här punkten är de oersättliga. 

Och det är ju exakt samma sak med morsdagen. Inte bara de mammor som är bra mammor ska firas utan alla mammor ska påminnas. Som föräldrar bär vi andra sköra liv i våra lika sköra händer. Vi har valt dessa liv och vi bär ansvar för dem så länge som vi finns. I en värld där så många andra röster säger vad vi måste och borde och kunde behöver åtminstone jag påminnas om vad jag verkligen måste. Och jag kan bra påminnas mer än vanligt en söndag i maj. Och Fredrik en söndag i november. 

Men vi kan absolut påminnas också utan nya underkläder. 

– Jag vet att det är dumt, men jag blir ledsen då mina kompisar har fyrahundra följare på instagram och jag har bara nittio.

Flickan gråter. Hon vet att det är dumt, men hon gråter ändå. För antalet följare är ett kvitto på hur intressant man är. Hon har liksom indirekt fått papper på sin oförmåga att vara fängslande medan hennes kompisar har fått helt andra papper. 

Självklart gråter hon. 

Och jag försöker trösta och torka tårar. Men vad ska jag säga? Vad kan jag säga? Jag som är nästan dubbelt så gammal som hon och vet att de flesta vuxna människor drömmer om ett stillsamt och vanligt liv som är tryggt och varmt snarare än intressant och fängslande för andra. Jag som är nästan dubbelt så gammal som hon och vet att det inte går en enda dag utan att jag tackar för att just det här livet är just mitt, trots att det är ett ganska vanligt och ordinärt liv. 

Jag som minns exakt hur det var för ett halvt liv sedan då min största skräck var det vanliga och ordinära. 

Vi är ju bara människor. Vi är inte fullfjädrade underhållningsprodukter och kan egentligen inte alls konkurrera med sådana trots att sociala medier ibland får oss att vilja försöka. Våra liv är aldrig lika rafflande som de påhittade. 

Det vet man när man är trettionågonting. Och i teorin vet man det när man är sjutton. Men faktum är att det ofta brister någonstans på tråden mellan förnuft och känsla, ännu oftare ju yngre man är, och ibland kan jag känna att vi alla stiger i alldeles för stora skor när vi stiger in på de sociala mediernas område. 

Jag hade höga förväntningar på den här dagen. Vi skulle återförenas med sonen som ju inte varit direkt förlorad men nog på höstresa i Österbotten. Familjen skulle mysa, pysa, leva livets glada dagar och komma ihåg varför vi älskar varandra. Arvid och Ingrid skulle leka harmoniska men givande och stimulerande lekar. Alla pusselbitar på plats. Livet åter i balans. Familjen hel igen. 

Av allt jag inte tycker om med småbarnsliv så är oförutsägbarheten något av det värsta. Höga förväntningar som bara faller sönder inför din en gång så hoppfulla blick. 

Den här första kvällen som hel familj var inte livets glada dag. Om det vore skulle livet inte vara en glad sak. Barnen har grälat som aldrig förr. Alla har varit trötta och lätt missnöjda. Varenda gräns som finns och någonsin funnits har testats. Arvid somnade först klockan tio efter orimligt mycket rop och bråk, Ingrid somnade ännu senare – dock utan rop och bråk. Tack och lov. Tack, tack, tack och lov. 

Nog var ju livet lätt när vi var två friska vuxna människor, båda dessutom med förnöjsamhetens gåva. Nu är det inte lika lätt längre, men det är ganska roligt. Och också ikväll har vi skrattat. 

För nog är det ju bisarrt att två syskon som längtat så vansinnigt mycket efter varandra ägnar sin första kväll tillsammans åt att gräla och bråka och bitas. Och nog är det ju minst lika bisarrt att vi som föräldrar är så genuint överraskade. Att vi inte tänkte på att trotsbarnet som hållit sig på mattan i flera dagar har samlat på sig en hel del trots som nu bara måste få komma ut. Att vi inte tänkte på att storasystern som avnjutit dagar av odelad föräldrauppmärksamhet och ovanligt stor frihet plötsligt ska anpassa sig till livet med en liten bror igen. 

Egentligen var det ju förstås så här det skulle bli. 

Nästa gång är jag beredd. 

Tror jag nu. 

Ha. 

Vem bär ansvaret för vikthetsen? Får man skriva om sin egen kamp mot överflödskilon eller bidrar man då direkt till att människor som redan kämpar alldeles för mycket mot överflöd som inte ens finns tar i ännu mer? Bland annat det här diskuterar två bloggare i en artikel av svenska yle.

Jag vet faktiskt inte vem som bär ansvaret. Att påstå att det är några enskilda bloggare är garanterat att påstå fel, men att påstå att den som bloggar inte bär något ansvar alls är enligt mig att påstå lika fel. För visst har vi ett ansvar.

Och det ansvaret har du förresten också fast du inte bloggar. Det finns ett ansvar som faller på oss helt enkelt för att vi är människor och det ansvaret kommer vi inte undan. Vi är alla någons förebild. Vi kanske inte vill vara det, väldigt få av oss ber aktivt om att få vara det men vi är det ändå. Det ingår i uppdraget, konceptet att vara människa. Någon ser upp till dig och det du väljer att göra och berätta och säga och tycka och visa kommer direkt eller indirekt att påverka den människan.

Det sägs rätt ofta att kvinnor i offentligheten alltid tvingas bli goda förebilder. Också mot deras egen vilja. Och som en protest mot orättvisan i att offentliga män tillåts vara sämre versioner av sig själva så kan en del kvinnor välja samma väg. Eftersom jag aldrig har velat vara någons förebild eller påstått mig vara det så gör jag vad jag vill. Liksom. Kom inte och säg att jag måste anpassa mig bara för att någon annan ser upp till mig. Jag går fri från ansvar.

Jag gillar inte.

För vi går ju inte fria. Bara den som är en ö är obunden. Och sist jag kollade var nästan ingen en ö.

Att vara förebild är inte att vara perfekt. Nej, den som eftersträvar en perfekt återspegling av det liv som aldrig är slipat kan tvärtom lasta bördor på redan tyngda axlar. Att vara förebild är helt enkelt att vara medveten. Om att mina val inte är bara mina egna. Om att mina ord får ringar på vattnet. Om att mina handlingar smittar. Om att min attityd faktiskt spelar roll. Om att det är svårt att leva och vara människa och att vi just därför söker förebilder.

Också där de egentligen inte vill låta sig hittas.

Hennes förebild är jag. Jag vet det. Och jag vet också att jag många gånger är en ganska värdelös förebild. Ibland får jag till det men ofta finns det mycket kvar att önska. Och jag kan aldrig välja bort det, att vara förebild. Hur usel jag än är kommer hon alltid att se på mig med rynkad panna och kisande blick, så där som hon ser när verkligen iakttar och tar in med alla sina sinnen.