Min kropp är fantastisk, den har gett mig två barn. Min mage är fantastisk, i den har världens två finaste vuxit fram. Mina bröst är fantastiska, de har närt två små. 

Allt det där är sant och jag förstår att vi talar så. Jag har säkert gjort det själv. Om vi ska tala kropp är det ett bättre sätt än många andra sätt. 

Men samtidigt kan jag ibland tycka att vår välmenande retorik kring mammagruppen på något sätt antyder att bara den kropp som burit, fött och närt barn får ha sina skavanker. Att allt det som en kropp genomgår när ett barn blir till berättigar ett visst slitage medan alla andra kroppar måste hitta andra lika bra ursäkter. Eller bara skärpa sig och anpassa sig till normen. 

En mamma får hylla sina bristningar för att de står i direkt kontakt till de barn hon burit, men vem får hylla de bristningar som fanns redan långt innan? De som kom av att barnlår plötsligt blev kvinnolår? De bristningar jag har på höfterna fanns där flera år innan jag blev gravid. Men de bristningarna är inte på något enda litet sätt mera skamliga och mindre okej. 

Min kropp är nämligen fantastisk, just med sina bristningar, den har gett mig trettiotvå år på jorden. Mina ben är fantastiska, de har tagit mig dit jag ville. Mina armar är fantastiska, de har kunnat omfamna, göra och tjäna där kramar, handling och hjälp krävts. 

Och det räcker. Mer än väl. Min kropp och din kropp behöver inte producera mirakel för att få duga. Varken mirakel på gymmet eller i förlossningssalen. Vi får naturligtvis vara tacksamma för de mirakel vår kropp får fram mellan varven, men vi ska inte se miraklen som en giltig ursäkt för vår kropp att inte vara perfekt. Sådana ursäkter har aldrig funnits. Sådana ursäkter har aldrig krävts. 

Och det hände sig på fredagen att jag fick gå igenom mina graviditetskläder. Jag som sällan blir nostalgisk i mötet med några föremål alls satt plötsligt med ömhet och tittade på halvsmickrande jeans och mjuka klänningar med generös skärning. Och jag tänkte att det nog skulle vara lite sorgligt att aldrig mer få använda de kläderna. Den här gången är det ju en annan som ska få. 

Och så hände det sig på söndagen att min dotter och mitt stödbarn vaknade på morgonen utan att väcka oss. Sedan lekte alla tre barn i något som för det mesta påminde om harmoni medan jag bara låg och läste i sängen. Jag fick göra vad jag ville nästan hela den här söndagen, och jag är den första att erkänna att jag älskar att få göra vad jag vill. Jag tror också att alla småbarnsföräldrar är snara att erkänna att man långt ifrån alltid får göra vad man själv vill när man har småbarn. Det faktum att jag numera rätt ofta får göra det tyder på att min minsta inte är så våldsamt liten längre. Den frihet som kommer med det smakade idag betydligt bättre än tanken på att få bära till och med mina vassaste graviditetsplagg och allt som det innebär.

Det är kanske som jag alltid har trott. Att välja och/eller välja bort barn och liv är beslut som är för stora för en människa att fatta. 

På bilderna ovan ser ni ett av de plagg som jag återsåg med ömhet och nostalgi i fredags. Maria Hedengren fotade oss medan vi ännu var tre. En månad senare var vi fyra. 

Karolina gör något av en samhällsgärning när hon i sin blogg publicerar bilder på magar och berättelser om dessa magar. Jag gissar att många läser. Vi är nämligen svältfödda på kroppar. Vi ser för lite hud. Om vi med hud menar helt vanliga människors helt vanliga kroppar. 

För å andra sidan ser vi ju också alldeles för mycket hud. Vi nästan drunknar i hud. Om vi med hud menar cellulitfri, slät, solbränd hud som bor på en kropp utan underhudsfett och med några välartade former på exakt rätt ställen. 

Vi vet hur vår egen kropp ser ut och vi vet hur idealkroppen ser ut, men ganska sällan kommer vi i kontakt med andra kroppar. Och om vi har koll bara på vår egen inte ideala och den något verklighetsfrånvända ideala så blir det ju nog rätt svårt för vår egen att mäta sig. 

Så ja. Mera hud åt folket! Hud som har varit med. Hud som har en historia att berätta. Ärrad hud, även om långt ifrån alla ärr behöver synas på utsidan. 

Men å andra sidan, för att jag oftast vill vara lite vacklande:

Det är i slutändan ändå alltid en grej mellan dig och din kropp. Mellan mig och min. 

Det finns många vägar till den punkt där vi kan acceptera den kropp som är vår egen. Vissa av oss ska kanske bada i bilder på kroppar lika operfekta som vår egen. Vissa av oss ska kanske lovprisa våra gropiga lår och våra tunna armar framför spegeln varje morgon. Men jag tror att ganska många av oss faktiskt bara borde tänka mindre på kropp och agera mera kropp. Konstatera att den egna kroppen är som den är. Och konstatera att den egna kroppen också är bara det den är. 

Den är ett verktyg. Den är inget självändamål och de som vill göra den till ett sådant, de har missuppfattat hela grejen. 

Vi har armar för att bära den som behöver bli buren. Krama den som behöver omfamnas. Paja och vagga den kropp som inte annars finner ro. Det är det jag menar mes agera kropp. Använda den kropp vi har som ett av våra verktyg på jorden. Om vi har synliga tricepsmuskler saknar betydelse. Vad vi gör med de muskler vi har gör hela skillnaden. 

En gång i tiden (tyvärr en lång gång och tyvärr för alldeles för kort tid sedan) var min kropp i första hand något som det, enligt mig, borde ha funnits fem kilo mindre av. Idag är den som den är. Idag är den det den är. Ett redskap.

Och som med alla andra verktyg gillar jag den för vad den gör och inte för vad den är. Inte tycker vi ju om hammaren eller symaskinen för att de i sig är fantastiska. Vi tycker om dem för att de möjliggör fantastiska saker.

Lite som kroppar. 

Jag har varit på två bokmässor i år. Först i Göteborg och nu i Helsingfors. Vet ni vad det märkliga är? Att jag känner mig mycket mera hemma på bokmässan i Göteborg. Det känns lite förbjudet att säga det, men nu är det sagt. Och hur förbjudet det än är att säga så är det ofrånkomligt och sant. 

På bokmässan i Göteborg finns det flera tiotals författare som jag bara måste få höra. Jag har läst deras böcker, jag har bort i deras ord. Det är lite som att återse gamla bekanta. 

På bokmässan i Helsingfors är de flesta av författarna orimligt okända och mitt behov av att höra dem rimligt litet. Jag har inte läst deras böcker, jag har inte bott i deras ord. Jag kan ju knappt förstå deras ord.

Jag ser en stor och fantastisk mässa, men jag ser också att den inte är för mig. Det finns egentligen bara en liten avdelning där jag faktiskt hör hemma. Och idag när jag vandrade omkring på den avdelningen för sjunde gåmgen kändes den finlandssvenska litteraturen så… liten. 

Men så tänkte jag lite till. För jag gör ju ofta det är något skaver och landar då oftast i något som skaver lite mindre. 

Jag tänkte på det faktum att den litteratur som skrivs på svenska i Finland idag må vara liten om vi ser till antalet författare och antalet utgivna verk. Men den där lilla litteraturen är i sanning stor litteratur. Det finns många bra böcker och många bra författare. Det finns till och med mästerverk, skatter.

De skriver om oss. För oss. På vårt språk. På ett språk som är ännu mera vårt än det som författarna på bokmässan i Göteborg använder. 

Faktum är att många av mina största läsupplevelser har kommit till i mötet med en finlandssvensk bok. Och med den insikten tog jag ett åttonde varv. På den där avdelningen där jag hör hemma. Glad över att få höra hemma just där. Den må vara en liten del, men den är stor i all sin litenhet och den är min. 

   
 

Också idag kunde jag skriva ett lite lustigt inlägg om allt makabert som inträffade också den här dagen. Igår levde vi undantagsliv då vi var utan vatten och avlopp. Idag levde vi undantagsliv då vi var utan bil och pauser. Och i slutet av dagen blev vi plötsligt också utan Arvids ena framtand. 

Men. Jag orkar inte sluta dagen där. Istället vill jag tacka.

Jag tackar för en arbetsplats som varje dag kräver massor och ger ännu mer. Just idag tackar jag speciellt mycket för de tre unga kvinnor jag fick umgås och jobba med på lunchrasten. Ibland överträffar mitt jobb till och med sig självt. 

Jag tackar för den vän som jag fick promenera med en stund på eftermiddagen. Hon är i sanning underbar. Må hon veta det alla dagar.

Jag tackar för den familj som är min egen. För den man som är en grundtrygghet utan dess like och den jag har allra roligast med. För de barn som är helt fantastiska och helt… allt.

Jag tackar för de vänner som på kvällen bjöd oss på mat och firande av deras treåring. De är ännu ganska nya vänner, men vår relation fick en så ovanlig och intensiv början att vi redan kommit en bra bit.

Jag tackar för de vänner som såg Idol tillsammans med oss på seino. Det är tusen gånger roligare att se tillsammans. Och med just dem ser vi helst. De tar det på allvar på helt rätt sätt. 

Jag tackar för vårt ljuvliga hem. Det nya. Ni vet. För att vi ikväll är hela sju personer som sover tryggt under det här taket. Och för att ingen har det trångt och obekvämt. Eller sover i köket. 

Jag tackar för att nåden i att få tycka att det här var en mer än lovligt besvärlig dag med för mycket oflyt och för mycket gråt och blod. Men ännu mer tackar jag för nåden i att få se den nåden som just nåd. Och inse hur mycket gott och många goda dagen förde med sig. 

Jag tackar.

Jag hade tänkt skriva ett lite  lustigt inlägg om hur makabert det är att två personer vi aldrig förr har träffat ska sova här hos oss i natt. Samma natt som vi är helt utan vatten. Inklusive utan toalett, dusch, vattenkranar… 

Men så hörde jag om Trollhättan och orkar faktiskt inte vara lustig. Alls. Det kommer lite för nära när miljön är så bekant. Att en plats så lik den jag jobbar på varje dag plötsligt blir någras dödsplats och mångas skräckplats är skrämmande. 

Att det dessutom inte är första gången och tyvärr knappast heller sista gången tröstar inte heller. Alls. 

Det finns så mycket mörker. Och det mörkaste av allt är den totala hopplöshet och likgiltighet och kyla som finns i en människa som inte har något att förlora. Inte ens ett eget liv värt att leva för. 

Jag är så tacksam över att få vara så sårbar. Det finns så mycket och framför allt så många i mitt liv som jag inte klarar av att förlora. Jag är därför ofantligt lätt att skada. Men jag är ofantligt svår att komma åt för det mörkaste av mörker. 

Jag var åtta år gammal och skulle gå på halloweenfest. (Den uppmärksamma läsaren inser direkt det orimliga i det. Jag är ju uppenbarligen äldre än femton så HUR kunde jag fira halloween redan som åttaåring? Jo, jag gick på engelsk linje i lågstadiet och vi uppmärksammade en massa högtider som firades i engelsktalande länder. Bland annat halloween.)

Vi tar det från början. Jag var åtta år gammal och skulle gå på halloweenfest. Det skulle vara maskerad, men det fanns verkligen inget krav eller ens några förväntningar på att man skulle klä sig läskigt. Kan faktiskt inte komma ihåg att speciellt många gjorde det. De körde väl maskeradklassiker: prinsessor, pirater, pepparkakor… Ni vet.

Själv gick jag på mitt livs första halloweenfest som morot. Det var mammas idé. Jag fick låna hennes ljust orangefärgade collegedräkt och min älskade verkligen inte pysslande mamma hade också tillverkat en hatt av grön papp. Jag minns att jag skämdes lite, var sjukt nervös före jag gick till festen. Att vara morot kändes så galet. Ingen maskeradklassiker, precis.

Jag minns också väldigt tydligt att jag inte skämdes för att min kostym var mer än lovligt heimlaga. Allas såg likadana ut. Åtminstone minns jag det så nu i efterhand. Man tog något som fanns hemma i skåpen, ändrade lite på det och kallade det maskeradkostym. Det var ingen som hade indiandräkter för 200 mark. För att inte tala om disneprinsessdräkter för ännu mer pengar. Det man hade var en del av en Nalle Puh-dräkt ena dagen för att sedan kunna vara en del av något annat en annan dag.

Jag älskar det där. Charmen med maskerad är ju att kostymerna inte är klockrena. Att de är lite hopskrapade, lite på hälft. Men vi håller ju på att tappa det där. Jag gick i en leksaksaffär för en tid sedan och såg (tyvärr helt utan överdrift) minst femton och antagligen över tjugo olika maskeraddräkter. Med tydlig halloweeninriktning. Sedan fanns ju dessutom de gamla hederliga klassikerna. Och jag kan inte hjälpa det, men jag tycker det är så tråkigt. Så synd. Halva nöjet är ju att få skratta åt vänners lite misslyckade försök till kostymer. Halva nöjet är inte att jaga en maskeraddräkt enkom gjord för att vara just maskeraddräkt.

Och då vill jag inte ens tänka på hur vansinnigt liten del av nöjet den biten måste vara för alla de många som har det knapert. När jag gick på maskerad som morot var min mamma ensamstående trebarnsmamma som inte ens hade fyllt trettio. Hur kul skulle det ha varit med dagens krav på maskeradkostymer?

Så mest tänker jag kanske på det när jag instinktivt inte alls gillar halloween. Det är en så genomkommersiell högtid att jag förundras över att vi ens gått med på att ta in den. Visst, julen är också kommersialiserad till absurdum, men i grunden finns det ändå en massa andra värderingar där. Ljus, frid, familj, hopp. Och förstås det helt livsomvälvande för oss som tror att barnet i krubban var något utöver det vanliga.

Men det finns också annat som jag värjer mig mot, vilket Lillemor skrev om igår. Jag tycker själv att kombinationen småbarn och läskigheter är ganska misslyckad och jag kan inte riktigt förstå att man så gärna tar in en massa spöken, monster, häxor och djävlar på dagis och i skolor. Det är ju läskigt! Varför vill man?

Och precis som Lillemor vill jag också värna om den tradition vi har. Vi uppmärksammar alla helgons dag för att komma ihåg dem som vi har förlorat, dem som vi har haft. Tacka och sakna. Det vill jag fortsätta göra och lära mina barn att göra. Det finns inget kommersiellt alls över den traditionen och det känns i dagens samhälle som ett självändamål att hålla kvar en sådan tradition. Snarare tvärtom, ju. Butikerna är stängda en helt vanlig lördag. Vi tvingas till en lugnare och mindre konsumerande lördag än vi annars skulle ha.

Så nej. Instinktivt tycker jag inte om. Instinktivt tycker jag nästan att vi har blivit lurade.

På bilden ovan är jag och Fredrik på halloweenfest hos min studiekompis. Vi skriver Vasa hösten 2006. Vi är utklädda till hårdrockare. Och ja, vi tog vad som fanns hemma. 

P.S. Som morot vann jag pris för bästa kostym. D.S

Och så fick vi läsa om kvinnorna som går sönder. Och alldeles för många känner igen sig själva. Är redan sedan länge trasiga kvinnor. Eller spricker som bäst.

Jag själv? Inte egentligen. Visst, jag har dåliga dagar och tyvärr ibland också dåliga veckor då jag kan ana de där linningarna som mina medsystrar spricker i, men det dåliga har aldrig varit mitt grundläge. När folk pratar om det dåliga mammasamvetet som en universell sanning vet jag egentligen inte vad de menar. Jag drabbas visserligen av det ibland under de där dåliga dagarna eller dåliga veckorna men det finns inget dåligt mammasamvete som är mitt ständiga grundläge.

Jag tror att jag har accepterat att otillräckligheten är det nya svarta. Jag märker den knappt längre. Jag tar inte skada av den. Den skrämmer mig inte. Det är en ofrånkomlig del av min småbarnstillvaro – och egentligen av min människotillvaro – och faktiskt en ganska odramatisk del. Att vara människa är per definition att vara otillräcklig. Så varför skulle jag lida av att jag inte alltid kan vara så duktig som någon kanske tycker att jag borde vara?

Jag var en duktig flicka när jag gick i lågstadiet. Inte alls lika duktig som många andra var, men jag minns att jag fick en sjua en gång i ett matematikprov och att det kändes riktigt jobbigt. Det var liksom ett yttre tecken på en inre otillräcklighet som jag inte ville kännas vid.

I högstadiet var jag mest bara vilsen. Om jag var duktig eller inte var helt irrelevanta frågor, det fanns liksom inte utrymme för dem. Någon gång i gymnasiet hittade jag mitt sätt att förhålla mig till duktigheten och prestationerna, ett sätt som jag envist håller fast vid för att det har visat sig vara så otroligt bra. Vill du veta? Här kommer det:

jag väljer vad jag satsar på.

Så enkelt. Så svårt. Så genialiskt.

Vissa saker är viktiga. Vissa saker är roliga. Vissa saker är utvecklande. En del av de sakerna satsar jag på.

Vissa saker är irrelevanta. Vissa saker är tråkiga. Vissa saker backar mig. De flesta av de sakerna väljer jag bort.

Vissa saker är tyvärr både nödvändiga och tråkiga. Och helt ofrånkomliga. De sakerna gör jag. Utan själ, utan ambition, utan satsning. Men jag gör dem. För att hållas vid liv och hålla mina barn vid liv.

Så. Tillbaka till gymnasiet. Jag började medvetet välja vilka ämnen som hörde till vilken kategori. Satsa på? Välja bort? Bara göra? Mitt gymnasiebetyg är som en bergochdalbana mellan alla tänkbara godkända vitsord. Och sedan fortsatte jag på samma sätt när jag studerade vid universitet. Synade en kurs i sömmarna och valde medvetet om jag skulle satsa eller låta bli. Jag har superfina vitsord i de kurser som var viktiga för mig. Jag har vitsord som knappt tål dagsljus i de kurser som inte var viktiga (hej, 1- i latin!).

Och jag ångrar ingenting. Faktiskt. Ingenting. Eller, kanske ångrar jag lite att jag föll för frestelsen att jobba lite onödigt hårt med danskan, men jag får lära mig leva med det.

Och nu fortsätter jag envist på samma sätt. För det har fungerat. Det har hållit mig flytande och jag vill ju hållas ihop. Så jag synar alla projekt i detta stora projekt som kallas livet och väljer mycket medvetet vad jag satsar på, vad jag väljer bort och vad jag bara gör. Lever ett otillräckligt liv som en otillräcklig människa och är oförskämt okej med att det är just så som ett liv ser ut.

Men mitt val att välja är förstås inte den enda orsaken till att jag känner att jag sitter ihop rätt bra. Den andra stora orsaken börjar på F och slutar på redrik. Säkert skulle mitt mammasamvete vara konstans undernärt om hans pappasamvete aldrig någonsin skulle bränna till. Säkert skulle jag också brista om han inte tog i och gjorde sin del av det vardagsslit som river sönder så många kvinnor idag.

Jag provoceras av det faktum att det är det dåliga mammasamvetet som alla talar om, medan papporna på något sätt går fria. Att det är kvinnorna som går sönder av och inför sin otillräcklighet medan männen på något sätt verkar kunna hantera sina liv.

Jag skulle ju unna alla kvinnor en egen Fredrik, men min ger jag inte bort. Och jag vet att det finns många andra som också har världens bästa man, något av det finaste som finns är att världens finaste man verkar finnas i många helt olika upplagor. Och jag hoppas att fler män skulle vilja vara världens bästa, för alla har tyvärr inte honom hemma hos sig.

Och jag hoppas att jag och Fredrik ska kunna hjälpa Arvid att bli världens bästa man för någon när han blir stor. Att han ska tycka att det är lika givet att han gör som att Ingrid gör. Att han ska vara minst lika bra som Ingrid på att laga mat, tvätta kläder, diska och sköta barn när han flyttar hemifrån. Varför minst lika bra? Jo, för att jag tänker mig att samhället kanske ännu då kommer att förvänta sig mer av henne på det här området och att hon biter i för att leva upp till de förväntningarna medan han kommer undan med mindre. Därför behöver han ett visst försprång. Och för att kanske kunna hjälpa en framtida kvinna att inte gå sönder.

Och jag hoppas att vi ska kunna hjälpa Ingrid att välja och välja bort. Satsa där hon vill, välja bort det hon kan och bara göra det hon bar måste göra. Jag hoppas att hon ingen enda dag blir en kvinna som går sönder av orimliga krav och orimliga skuldkänslor på grund av en otillräcklighet som alltid var helt oundviklig. Och faktiskt också helt ofarlig.

Och på något magiskt sätt är otillräckligheten därför tillräcklig. Det är bara vi konstiga människor i vår konstiga tid som försöker göra tillräckligt otillräckligt. Må vi inte lyckas.

– Men vad är det med hennes hud? Genom åren har många, många människor ställt den frågan i mötet med min dotter. Och trots att jag vet att de allra, allra flesta frågat av ren omsorg har det stundvis gjort ont att få frågan. Jag skulle ha unnat henne en hel och vanlig hud, ett liv utan en spricka som syns utanpå. Jag skulle ha önskat att hon fick vara… normal.

Och då är hon bara allergisk atopiker. 

Vi är så dåliga på det som avviker. Också fast vi tror oss vara ganska bra så är vi i allmänhet alldeles för dåliga. Vi ryggar tillbaka helt eller blir klumpiga och märkligt måna. 

Nu just tänker jag mycket på föräldrar till barn som är annorlunda på ett mer märkbart sätt än de flesta andra av oss. Vi ville väl alla att våra barn skulle få så enkla liv som möjligt och medan de flesta av oss fick våra önskningar uppfyllda så kämpar de varje dag med de egna barnens smärta, utanförskap och frågor och med andra människors oförståelse, fördomar och rädslor. 

Vi har kommit långt sedan vi gömde våra utvecklingsstörda familjemedlemmar på vinden, men det finns fortfarande mycket vi kan och bör göra för att bygga en rimligare värld. Barn med ADHD blir oftare utsatta för mobbning och trakasserier. Enligt en svensk undersökning gjord 2011 är risken att bli mobbad fyra hänger större för ett barn med funktionsnedsättning. I mötet med det känns det som om vi inte kommit någonstans alls. I mötet med det blir jag alldeles matt. I mötet med föräldrarna till de barnen går jag sönder.

Arma, arma värld. 

Arma, arma mänsklighet. 

Idag är huden nästan… normal. Och jag är så glad och tacksam över att hon såg som värst ut när hon brydde sig som minst. När hon inte uppfattade alla frågor, när hon inte såg alla blickar. 

Att bli förälder är det bästa och det värsta som hänt mig. Och alla dagar det mest omvälvande. Och alla dagar det mest självklara och odramatiska. 

Jag var en bättre människa innan, men jag var också sämre på att hantera andras tillkortakommanden. Jag hade högre ideal innan, men det är slitsamt att aldrig kunna vara allt man vill och borde vara. Jag hade flera möjligheter, men också alla de krav som följer med alla de möjligheterna. 

Jag tror att jag stundvis tyckte jag var ganska bra. Då innan. Ganska bra som i lite bättre än många andra. Jag trodde nog att det mesta var upp till en människa själv och att de som misslyckades hade kunnat skärpa sig. Idag lever jag utan de illusionerna. Jag har en treåring som håller mig på mattan. Ibland bokstavligen.

Jag är sämre nu än innan men på något konstigt sätt mera tillräcklig och mindre tyngd av krav. Jag är mera nådig mot mig själv. Och jag är mera nådig mot andra.

Jag behövde bli förälder för att lära mig det där. Det finns säkert många olika sätt att lära sig att vara nådig, men i mitt liv kom det via de två små som jag älskar och allt det som hänt i mig för att de finns.

Det är i sanning spännande att leva. 

(Alldeles för spännande för att jag ska kunna titta på Bron. Jag fattar inte. Bara introt som hörs från vardagsrummet när Fredrik tittar fyller mig med en krypande obehagskänsla. Vad är ni gjorda av, alla ni som klarar det? Tycker ni inte att livet är skrämmande nig som det är? Världen mörk och läskig nog?)