Jag hade höga förväntningar på den här dagen. Vi skulle återförenas med sonen som ju inte varit direkt förlorad men nog på höstresa i Österbotten. Familjen skulle mysa, pysa, leva livets glada dagar och komma ihåg varför vi älskar varandra. Arvid och Ingrid skulle leka harmoniska men givande och stimulerande lekar. Alla pusselbitar på plats. Livet åter i balans. Familjen hel igen. 

Av allt jag inte tycker om med småbarnsliv så är oförutsägbarheten något av det värsta. Höga förväntningar som bara faller sönder inför din en gång så hoppfulla blick. 

Den här första kvällen som hel familj var inte livets glada dag. Om det vore skulle livet inte vara en glad sak. Barnen har grälat som aldrig förr. Alla har varit trötta och lätt missnöjda. Varenda gräns som finns och någonsin funnits har testats. Arvid somnade först klockan tio efter orimligt mycket rop och bråk, Ingrid somnade ännu senare – dock utan rop och bråk. Tack och lov. Tack, tack, tack och lov. 

Nog var ju livet lätt när vi var två friska vuxna människor, båda dessutom med förnöjsamhetens gåva. Nu är det inte lika lätt längre, men det är ganska roligt. Och också ikväll har vi skrattat. 

För nog är det ju bisarrt att två syskon som längtat så vansinnigt mycket efter varandra ägnar sin första kväll tillsammans åt att gräla och bråka och bitas. Och nog är det ju minst lika bisarrt att vi som föräldrar är så genuint överraskade. Att vi inte tänkte på att trotsbarnet som hållit sig på mattan i flera dagar har samlat på sig en hel del trots som nu bara måste få komma ut. Att vi inte tänkte på att storasystern som avnjutit dagar av odelad föräldrauppmärksamhet och ovanligt stor frihet plötsligt ska anpassa sig till livet med en liten bror igen. 

Egentligen var det ju förstås så här det skulle bli. 

Nästa gång är jag beredd. 

Tror jag nu. 

Ha. 

Vem bär ansvaret för vikthetsen? Får man skriva om sin egen kamp mot överflödskilon eller bidrar man då direkt till att människor som redan kämpar alldeles för mycket mot överflöd som inte ens finns tar i ännu mer? Bland annat det här diskuterar två bloggare i en artikel av svenska yle.

Jag vet faktiskt inte vem som bär ansvaret. Att påstå att det är några enskilda bloggare är garanterat att påstå fel, men att påstå att den som bloggar inte bär något ansvar alls är enligt mig att påstå lika fel. För visst har vi ett ansvar.

Och det ansvaret har du förresten också fast du inte bloggar. Det finns ett ansvar som faller på oss helt enkelt för att vi är människor och det ansvaret kommer vi inte undan. Vi är alla någons förebild. Vi kanske inte vill vara det, väldigt få av oss ber aktivt om att få vara det men vi är det ändå. Det ingår i uppdraget, konceptet att vara människa. Någon ser upp till dig och det du väljer att göra och berätta och säga och tycka och visa kommer direkt eller indirekt att påverka den människan.

Det sägs rätt ofta att kvinnor i offentligheten alltid tvingas bli goda förebilder. Också mot deras egen vilja. Och som en protest mot orättvisan i att offentliga män tillåts vara sämre versioner av sig själva så kan en del kvinnor välja samma väg. Eftersom jag aldrig har velat vara någons förebild eller påstått mig vara det så gör jag vad jag vill. Liksom. Kom inte och säg att jag måste anpassa mig bara för att någon annan ser upp till mig. Jag går fri från ansvar.

Jag gillar inte.

För vi går ju inte fria. Bara den som är en ö är obunden. Och sist jag kollade var nästan ingen en ö.

Att vara förebild är inte att vara perfekt. Nej, den som eftersträvar en perfekt återspegling av det liv som aldrig är slipat kan tvärtom lasta bördor på redan tyngda axlar. Att vara förebild är helt enkelt att vara medveten. Om att mina val inte är bara mina egna. Om att mina ord får ringar på vattnet. Om att mina handlingar smittar. Om att min attityd faktiskt spelar roll. Om att det är svårt att leva och vara människa och att vi just därför söker förebilder.

Också där de egentligen inte vill låta sig hittas.

Hennes förebild är jag. Jag vet det. Och jag vet också att jag många gånger är en ganska värdelös förebild. Ibland får jag till det men ofta finns det mycket kvar att önska. Och jag kan aldrig välja bort det, att vara förebild. Hur usel jag än är kommer hon alltid att se på mig med rynkad panna och kisande blick, så där som hon ser när verkligen iakttar och tar in med alla sina sinnen.

Okej. Vi har gjort allt nu. Vi har sovit till nio, vi har ätit glass till frukost, vi har att godisskålar framme hela dagen. Vi har spelat monopol och alias, vi har ersatt lunchen med chips, vi har ägnat oss å alla tänkbara former av vila och inga tänkbara former av sysslor. Vi har slösurfat i timmar, vi har bott i sängen och vi har nästan aldrig klätt på oss.

Du kan komma hem nu, Arvid! 

Vår just nu allra intensivaste familjemedlem har varit på höstsemester hos sina farföräldrar sedan i onsdags. De längtade efter honom och han efter dem. Vi längtade efter en liten paus från trots. Alla vann. 

Trodde vi. 

Sanningen är att vi här hemma har längtat. Massor. Det är tyst och konstigt. Han fattas oss. Dagarna har varit enklare än dagarna har varit på länge, men sådan här enkelhet är egentligen överskattad. 

Det är fint att på ett så tydligt sätt påminnas om att det liv vi valt faktiskt är det liv vi vill ha. Stundvis den här hösten har jag nämligen tvivlat, det ska erkännas. Alla som dagligen jagar barn som inte vill samma sak, alla som dagligen hanterar halvtimmes långa raseriutbrott och alla som dagligen argumenterar med en liten som vill argumentera om precis allt vet exakt vad jag menar. 

Det suger must. 

Men vad gör man med must egentligen?

Vi har bedövat tomheten och tystnaden med att ta ut alla de svängar som är uttagbara. Vi har kastat ut regler och sunt förnuft genom fönstret och levat i sus och dus med vår förstfödda. Och vi har haft många goda stunder. Också. 

Men nu är vi i allra högsta grad redo att återförenas med den lilla intensiva. Vår lilla intensiva. Han som kostar så mycket just nu men som betalar igen tusenfalt. Alla som dagligen till sist fångar in den lilla kroppen och får sitta länge riktigt nära, alla som dagligen får uppleva hur lugnet återvänder efter raseriets framfart och alla som dagligen försonas med en liten efter ännu en nästan ändlös argumentation vet exakt vad jag menar. 

Tusenfalt. 

– Hördu, Amanda. Du pratar ju ofta om hur viktigt det är med läsande pappor, idag får du bevisa att det också är viktigt med städande mammor. Så att Ingrid förstår att också kvinnor kan tycka att städning är en bra sak. 

Ja. Jag är tyvärr inte bättre än någon annan och talar rätt lite om den jämställdhet som kostar mig själv något. Det är väl för övrigt därför som så få män talar jämställdhet överlag, det kostar oftast dem själva rätt mycket.

Men idag orkade jag vara en lite bättre version av mig själv. Så jag fyllde vårt skurämbar med vatten och insåg lite generat att jag inte fyllt just det ämbaret tidigare. Trots att det faktiskt är några år sedan vi köpte moppen. 

Sedan tycker jag ju egentligen att det är tusen gånger viktigare att läsa än att städa, men jag kan gå med på att ställa upp ibland. I jämställdhetens namn. För man behöver ju inte vara man för att ta initiativ till städning. Lika lite som man behöver vara kvinna. Ganska få av oss har en genuin passion för att städa, så om vi inte har turen att själva vara en av dessa få eller dela liv och hustak med en av dessa få så är det nog bara att bita ihop och göra fast det inte lustar. Alls. Vare sig vi är kvinnor eller män. 

– Jag tror inte att jag kommer att få cancer. Jag har ju redan mina allergier och min hud. Jag har liksom ganska mycket så jag tror nog inte att jag dessutom kommer att få cancer.

Hon tittar på mig allvarlig blick. Världens blåaste och vackraste ögon möter mina.

Och jag är övertygad om att mina ögon skälver.

Jag vill ju så oerhört gärna kunna säga att hon går säker från cancern eftersom allergierna och atopin har henne i sitt grepp. Men alla vi som levat mer än sju år vet att det inte finns någon rättvisa. Tvärtom känns det ofta som om den som redan ligger blir sparkad av livet gång på gång, som om världens hela mörker trängs i samma familjer medan vi andra går nästan fria.

Alla vi som levat mer än sju år vet också att allergier och atopi väger löjligt lätt i jämförelse med cacer. De ger ju inte ens utslag på vågen. Att min älskade sjuåring får se sina krämpor som en börda som i rättvisans namn borde skona henne från livshotande cancer är ju på något sätt vackert. Hon vet så väldigt lite om lidande och så får det vara när man är sju. Så borde det få vara när man är sju. Men också hon kommer ju att få lära sig.

Också hennes blick kommer att skälva i mötet med någon mindre livserfarens enorma förtröstan och lyckligt snäva perspektiv.

Ännu en nyhet om löneskillnader mellan kvinnor och män. Ännu ett kommentarsfält som man måste försöka ta med humor för att alls orka ta det. Det finns så mycket ilska i en del av de kommentarerna och jag kan inte låta bli att tänka att vi ofta reagerar med just ilska när vi blir ifrågasatta med rätta. 

Den aktuella undersökningen lyfte fram att kvinnorna börjar halka efter lönemässigt redan när de är tjugofem år unga. Före det ligger kvinnorna lite före, sedan händer något som gör att de halkar efter och aldrig kommer ikapp igen. 

Jag tycker det är tråkigt. Också om vi vill se bara de naturliga, rättvisa och rimliga orsakerna till löneskillnaderna så tycker jag det är tråkigt. 

Jag tycker det är tråkigt att kvinnor väljer helt andra jobb än män. Hela samhället förlorar på att vi slentrianväljer en del jobb och slentrianväljer bort en del andra bara på grund av kön. Ytterst få jobb är per automatik mer lämpade för bara män eller bara kvinnor. Jag tror att vi har mycket att vinna på om både kvinnor och män går att hitta i alla yrkesgrupper. 

Jag tycker det är tråkigt att så många av de jobb som kvinnor väljer ger så lite lön. Evighetsfrågan om vilka jobb som ska ge vilka löner känns lika aktuell som alltid. Alla tycker vi att vi själva är värda minst den lön vi har. Oftast lite till. Och ofta tycker vi att låglöntagare borde få högre lön, men vem borde då få mindre? Vem ropar hepp då den frågan ställs?

Jag tycker det är tråkigt att så många kvinnor, speciellt småbarnsmammor, upplever att de inte får ihop vardagslivet och därför jobbar deltid. Det är ännu tråkigare med tanke på att småbarnspappor lär vara de som jobbar allra mest. 

Tråkigt, tråkigt, tråkigt. Och då håller vi oss som sagt bara till naturliga, rättvisa och rimliga förklaringar till att kvinnor finns på en lönemässig efterkälke. Ordet tråkigt kan på inget sätt ge rättvisa åt vad jag känner om vi tar in också de förklaringar som inte riktigt tål dagsljus. 

Tråkigast av allt är det när jag ser på mina elever. Mina begåvade, målmedvetna och hårt arbetande elever. Ska det vara så också för dem? Att flickorna generellt presterar bättre i skolan, bättre vid universitetet men att de börjar halka efter lönemässigt så fort de avlagt sin examen? Att de på något märkligt sätt är bättre hela vägen, fram tills det verkligen gäller och de plötsligt blir sämre?

Nej. Jag bara hoppas att de tar all den plats som är rättmätigt deras. Att de tror sig vara just så begåvade, målmedvetna och hårt arbetande som de faktiskt är. Att de inte backar. Att de inte väljer bort bara för att kvinnor inte brukar. Att de inser att en del kakor faktiskt går att både äta och ha kvar. 

Och min älskade Ingrid. Må du också. Må du alltid tänka som poeten Södergran, hon som delar förnamn med din kusin och bästa vän i universum. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är, skrev hon. Må det heller inte anstå dig. 

Hon skriver en bok. Det går långsamt, verkar vara en krävande process, och jag älskar förstås att hon skriver. Också med vånda. Det finns berättelser i henne som vill landa på papper också om det tär på den unga författaren.

  
Det finns så mycket som är så rätt med inledningen till boken. Och det finns så mycket som är så märkligt. Vadå sola? Liksom? Hur vet hon ens vad det är? Och hur kan det finnas i meningen efter att musens ensamhet och utsatthet behandlas? Som något slags lösningsförslag på problemet?

Jag minns mina första egna berättelser. Hur det inte gick att sluta skriva. Hur det inte fanns händer och fötter men nog en massa andra kroppsdelar. Hur jag efter femton sidor plötsligt bara skrev slut. Och sedan suddade ut mitt slut och skrev sju sidor till. Fast vi egentligen skulle skriva bara tre. Hur det inte fanns korrekt stavade ord. Hur det inte fanns mellanrum mellan ord. Hur allt det egentligen inte spelade någon roll. Berättelsen bara måste landa på papper också fast det tärde på den unga författaren. 

Idag älskar jag orden. De korrekt stavade, de noggrant utvalda, de på guldvåg vägda, de med mellanrum mellan. Stundvis älskar jag dem lika mycket som berättelserna. Men grunden är ändå berättelserna. Min första kärlek. En människa utan något att säga är mycket mera sorglig än en människa utan ord att säga det med.

Jag hävdar med bestämdhet: det finns ingen orsak att operera brösten för att de inte motsvarar din idealbild av bröst. Också bröst som kan användas som halsduk och bröst som hänger vid knävecken är fullt dugliga bröst.

Och inte ens bara dugliga. Nej, de kan till och med se riktigt skapliga och trevliga ut (om det känns viktigt) eftersom det finns så många behåar som är så brutalt bra. Det är ju onödigt att låta kniven jobba när redan gammalt hederligt tyg och några byglar får så mycket till stånd. INGA bröst bor i knävecken efter ett möte med en behå. INGA bröst kan tas för hudfärgade sjalar om de finns i en sådan.

Jag förde en gång den här diskussionen med stort engagemang. Flera höll med. Många är vi som har märkt att de där brösten som är lite trötta och hängiga på morgonen kan vara pigga och på hugget någon timme senare om de bara träffat rätt behå. Men. Så kom kommentaren. Tänk om man sedan befinner sig i en lite intim situation och behån åker av. Då märker han ju att brösten inte riktigt håller vad de lovat. Så? Vad händer då? Är det inte väldigt pinsamt?

Jag hävdar med bestämdhet: det finns ingen orsak att befinna sig i intima situationer med män som kommer att bli besvikna på dina bröst. I sådana situationer ska du och dina bröst finnas bara tillsammans med människor som är värda det förtroende som en borttagen behå innebär. Han som blir besviken hade ingenting där att göra. Välj bort honom redan innan. Välj hellre någon som förstår hur lyckligt lottad han är som får vara dig så nära, han kommer inte att skrämmas ens av bröst som släpar i golvet. Han kommer inte att bli besviken för att din behå lovade lite mer.

Så rocka en bra behå, om det känns som om dina bröst då får ett välbehövligt lyft. Eller låt dem fara bara och se vad som händer. Men tänk aldrig någonsin att en operation är en bättre lösning än en upplyftande vadderad behå för att operationen gör att du slipper pinsamma intima situationer där dina bröst avslöjar sitt rätta jag. Bara den som faktiskt tål och uppskattar dina brösts rätta jag ska få äran att se dem.

Jag orkar inte riktigt med det här. Måste erkänna att jag hade lyckats glömma och förtränga men nu ska piskandet återupptas. Man bedömer att den stackars saudiske bloggaren är i tillräckligt gott skick för att få sig en omgång. Femtio piskrapp. 

Något brister i mig. Eller egentligen brister ganska mycket i mig. 

Jag minns inte ens vad han har skrivit. På vilket sätt han ”förolämpat islam”. Och det spelar faktiskt ingen roll. Ingen förolämpning någonstans mot något förtjänar tusen piskrapp. Och det tycker jag, som ju avskyr förolämpningar och in i det sista tycker att vi ska behandla varandra med respekt och välvilja. 

Den där stackars mannen. Den där stackars frun. De där stackars barnen. 

Den här stackars världen. 

Och nej, jag tror inte att problemet är att det finns religion i den här stackars världen som är vår. Jag tror inte att världen skulle vara bättre utan religion. Jag tror att det där grymma i oss människor som gör att vi krigar och våldtar och piskar skulle finnas kvar också om religionen inte gjorde det. Vi skulle inte göra det i religionens man, men vi skulle hitta andra namn.

Tyvärr skulle vi nog det. 

Den här stackars världen.

Händer det igen? Att jag tappar orden? Det verkar lite så. Och jag anar ett mönster. Mina ord verkar försvinna i mötet med att någon tycker att jag gör något bra. Missförstå mig inte. Det är inte så att jag till vardags går omkring och tycker att jag är usel. Nej, jag är faktiskt ganska trygg i mig själv. Jag vet vad jag kan och jag vet vad jag inte kan och jag är väldigt okej med att vara den jag är. Jag vet att jag tycker om mig själv och jag har kommit till en punkt där just det räcker väldigt långt och där andras beröm och bekräftelse är varmt välkommen uppmuntran men inget som krävs för att jag ska kunna och/eller vilja existera.

Idag fick jag veta att jag är en av de tre som kan bli vald till årets inspiratör på Galan 2015. För mig är det stort. Tänk att jag är en av dem som blivit nominerad. Att det finns någon – och troligtvis då till och med några – som ser mig som inspirerande.

I mötet med det blir jag på ett paradoxalt sätt både lite större och lite mindre. Och lite ordlös.

Min tacksamhet vet inga gränser. Jag var helt oförberedd. På riktigt. Och nu är jag lite generad över att det känns så… stort.

Men å andra sidan är det här en så stor del av det som är jag och när jag ser på saken på det sättet är det ju faktiskt inte det minsta konstigt att det känns just… stort. Jag har bloggat regelbundet sedan maj 2006. Jag har skrivit kolumner ännu längre. Jag har alltså skrivit och tänkt och tyckt längre än jag varit mamma. Längre än jag varit lärare. Längre än jag varit utbildad journalist. Längre än jag varit fru. Det har i någon mån varit mitt sätt att leva sedan jag började skriva dagbok när jag var tretton-fjorton. I en annan mån har det varit mitt sätt att leva sedan jag skrev alldeles för långa uppsatser när jag gick på ettan i lågstadiet och jag första gången tänkte att jag ska bli författare när jag blir stor.

Att så många vill ta del av mina tankar och mina ord känns märkligt. På ett positivt sätt. Att någon ibland fått sig en tankeställare eller två, att någon fått tröst och kämpaglöd och bekräftelse känns otroligt värdefullt. Fler gånger än en har jag fått höra att jag sätter ord på någon annans tankar och känslor, och det är helt fantastiskt med tanke på att jag ju egentligen bara sätter ord på mina egna. Det är mänsklig kommunikation som bäst. När vi berättar våra egna berättelser och samtidigt berättar våra gemensamma.

Tack till alla er som läser mina texter. Tack till alla er som nominerat mig till en gala där jag inte hade någon tanke på att finnas med som nominerad. Och tack till alla er som förhoppningsvis vill rösta på mig nu. Det kan ni göra här.

Det är ju ni som inspirerar mest. Jag slutade skriva dagbok redan när jag var nitton, jag orkade inte längre skriva det som ingen läste. Så ni som läser nu har gett mig inspiration att fortsätta skriva. Och det är jag enormt tacksam för. För skriva är det jag gör. Måste göra. Vill göra. Tänker fortsätta göra. Och jag vill också framöver dela det med er.

Tack.

Jag försökte mig på en pussbild som tack. Det gick sådär halvbra. Så som det i allmänhet går när jag försöker mig på bild. På just den punkten är jag pinsamt oinspirerande. Jag har andra gåvor.