Jag är en vanlig kvinna med en vanlig kropp. Jag väger varken för mycket eller för lite. Jag har en del kroppsdelar som är ganska fasta och en del andra som är ganska dallriga. Så där som de flesta av oss vanliga kvinnor har.

Om en och en halv vecka ska jag gå på gala. Iiiii! Jag bestämde mig för att köpa en festklänning (och jo, det finns hur många orsaker som helst att låta bli men den diskussionen får bli en annan gång i ett annat inlägg) och började frimodigt surfa runt i den enorma djungel av festklänningar som finns.

Jag såg tusen fina klänningar. Kanske utan överdrift, faktiskt. Vackra kreationer på minst lika vackra kvinnor. Sedan försökte jag föreställa mig mig själv i samma kreationer på en gala i Vasa och då… var det inte riktigt lika vackert längre. De flesta av de festklänningar jag snubblade över är helt klart inte gjorda för vanliga kvinnor. Vi som har kroppar som gör sig bäst i kläder (åtminstone när våra kroppar ses av blickar som inte bara älskar) har helt klart ett ganska snävt utbud. De klänningar som finns är inte bara svåra att bära för alla, utan också omöjliga att bära för de flesta.

Det fanns en tid när jag inte brydde mig. När jag helt kallt klickade hem klänningarna ändå och liksom hoppades att min kropp skulle anpassa sig och leverera när klänningen väl anlände. Trots att klänningen var så kort att den slutade redan före den började. Trots att urringningen passade bara dem med minus-kupa. Trots att ryggen var så bar att den tillät varken behå eller trosor. Jag chansade. Hoppades. Ville.

Föga förvånande ställde kroppen inte upp och många av de där klänningarna användes en gång eller två eller noll och sedan gav jag bort dem till något missionsloppis som troligtvis besöks främst av kvinnor lika vanliga som jag själv.

I dag vet jag bättre. I dag är jag helt ointresserad av att lägga ens små summor pengar på plagg som inte passar på min kropp utan på en kropp som någon någonstans tycker att jag borde ha eller åtminstone hoppas få genom att klicka hem de där plaggen. Som ju aldrig var tänkta för mig. Jag vet i dag att norm och normal i dagens förvirrande värld har nästan motsatta betydelser men att det inte är jag som är fel.

Jag klickar numera hem med omsorg. I djungeln fanns det några få festklänningar som jag kan tänka mig att bära i dagsljus och de får komma hem och granskas kritiskt i just dagsljus. Om de inte håller måttet är det deras fel, inte mitt. Jag är tusen gånger mer normal än klänningar som inte går att kombinera med underkläder.

I dag kan vi läsa att den kollektion som gjorts för H&M i samarbete med Balmain sålde slut direkt. Bland de plagg som gick åt som smör i solsken finns den grönglittriga klänningen ovan, en klänning som inte precis bärs upp som smör i solsken av de flesta av oss dödliga. Den är slutsåld.

Jag hoppas ju att det är de där några få odödliga i vårt land som köpt den och att de kommer att bära den inför våra förundrade blickar både fem och femton gånger. Men jag är lite rädd att det är jag själv för tio år sedan som klickat hem ännu en klänning som kommer att hänga alldeles för länge oanvänd för att den egentligen aldrig passade. Och sedan kommer den i bästa fall befolka ett loppis och i sämsta fall en soptipp.

Och i ännu sämsta fall få någon att känna sig otillräcklig och onormal och fel. Fast det var klänningen hela tiden.

Fredrik är lite sur på mig. Vi är inte mer spännande som par än att orsaken är den klassiska, den återkommande, den vanliga. Jag har glömt något som får konsekvenser för någon annan än mig själv. Och den här gången kostar min glömska Fredrik ett möte.

Jag tar på mig den skuld som är min. Den klär mig inte. Aldrig är jag så skadskjuten som när Fredrik är besviken på mig. Ibland tror jag att jag faktiskt klarar allt så länge han och jag har det bra, och de korta stunder då vi har det bara halvbra tror jag det mer än någonsin. I det läget smakar livet illa.

Jag ber om förlåtelse. Säga vad man vill om mig, men snabb till att be om förlåtelse är jag.

Och han tittar på mig. Och sedan på den madrass som står och lutar mot väggen i vårt sovrum.

-Jag förlåter dig om du för bort madrassen till förrådet, säger han.

Och vi skrattar. Det är ju ett bisarrt villkor för förlåtelse. Jag är så uppenbart redan förlåten. Förlåtelse som kommer med madrassrelaterade villkor är ju redan given, det vet alla. Men jag bär madrassen till förrådet i alla fall och känner mig lite dubbelförlåten. Och vet att jag mycket väl kan komma att behöva det.

Med honom skrattar jag mest och bäst. (Foto av Kavilo photography)

Egentligen vill jag bara skriva om min pappa i dag. För det finns så mycket vackert att skriva och i dag är hans dag. Men jag är i allra högsta grad ett nyfamiljsbarn och det gör min berättelse mer komplicerad och mindre min eftersom den också berättar så mycket om så många andra.

Så jag skriver inte. Här. Men jag tänker att det är helt fantastiskt fint att han blev vår. Att han kom in i vårt liv och bara passade så bra just där. Att han och hans kärlek räckte till oss också. Och nu till våra barn.

Det är lätt att vara tacksam. Vi kan lämna det där.

Det går inte alltid som på Strömsö, det här som heter liv. Men det kan vara varmt och harmoniskt och vackert också på andra ställen. Också andra berättelser än de ursprungligen tänkta kan sluta väldigt lyckligt.

Idag fyller den här bloggen sex år. Tänk. Den 8 november 2009 skrev jag mitt första inlägg här och sedan dess har vi kilat stadigt, jag och den här bloggen.

Välkommen med på en resa! Jag har besökt min blogg. Alla år den 8 november och bjuder här på några inlägg från årsdagar som varit. Ibland är de rätt bra, ibland är de rätt meningslösa. Ibland fanns en frestelse att välja ett smart och välskrivet inlägg från någon närliggande dag, men jag motstod frestelsen. Jag offrar min stolthet till förmån för ordning och reda. Häng med!

Mitt allra första inlägg var rätt okarismatiskt och handlade om att jag hade flyttat min blogg. Före det bloggade jag på bloggen.fi i drygt tre år. De texterna saknar jag nu. Någon av alla de som säger att ingenting någonsin försvinner från internet kunde gärna leta fram mina gamla texter och ge dem till mig. Det skulle uppskattas. Massor.

På bloggens ettårsdag skrev jag typ fem inlägg, jag spottade ur mig enormt många inlägg på den tiden. Dagen till ära hade jag publicerat en outfitbild och kan därför upplysa er om att jag såg ut så här:

Jag hade ordnat frågestund och svarade på frågor. Du kan läsa svaren här. Bra frågor! Jag tar inte ställning till svarens kvalitet.

När bloggen fyllde två år var Ingrid nästan tre och ett halvt och hade höga förväntningar på julen. Ett annat inlägg från samma dag avslöjar att jag sprang 5 kilometer tidigt den morgonen. Tänk att jag har kunnat göra det så länge.

Bloggen fyllde tre år i november 2012. Jag hedrade treårsdagen med att skriva ett nästan äckligt optimistiskt inlägg. Men håll ut! Det finns också negativa tendenser där.

Min blogg firade aldrig någon fyraårsdag. Jag var tydligt gälit stressad i just de dagarna. Men ni kan kika in på granndagarna. Här kan du läsa om mitt dagsprogram den 6 november samma år och den 11 september myntade Ingrid ett uttryck som fortfarande hänger stadigt med i vår vardag.

För ett år sedan fyllde bloggen fem år och jag skrev om ett rörande möte med Ingrid som hon är när vi inte är med.

Sex år. Hurra! Jag är så själviskt glad över att jag har skrivit allt det jag har skrivit under dessa sex år. Visst, ibland har jag skrivit sådant som jag ångrat i efterhand men i regel är det bara guld att det alls finns. Att kunna besöka den jag var för ett, tre eller fem år sedan är ju fantastiskt.

Att ni som läser finns är ännu bättre. Jag tvivlar på att jag skulle skriva lika ofta om jag skulle skriva bara för mig själv, Gud eller skrivbordslådan. Tack!

Det sägs ibland, till exempel här, att man delat jämt om båda upplever sig göra 60 procent av hushållsarbetet. Jag förstår tanken men jag godtar den inte riktigt. Jag har alltid siktat på 50 procent. Och egentligen helst 40.

(Och nej. Du som provoceras av jämställdhetssträvan och feminism och redan kände hur pulsen ökade kan andas ut, tagga ner och lugna dig. Det handlar inte alls om att jag tycker att kvinnor ska göra bara 40 procent eftersom de redan så länge har gjort hela sin del och mycket, mycket mer (även om det faktiskt kan anses vara en högst rimlig synpunkt i sammanhanget). Jag tycker att män också kan sikta på 40 procent. Så det handlar om något helt annat.)

Om jag skulle uppleva att jag gör 60 procent skulle jag lätt kunna bli lite bitter. Jag är i grunden en rättvisekämpe utan dess like och har ett förflutet som den som delade glassbitar med linjal och ett nuvarande som den som helst inte delar med sig av sin glass alls. I min värld är det inte alls otänkbart att byta varannan bajsblöja. Det är tvärtom ganska rimligt. Så om jag skulle gå omkring och anse mig dra 60 procent av lasset skulle jag lätt bli missnöjd. Tycka att jag är ganska bra och att Fredrik inte riktigt levererar.

Om jag däremot upplever att jag gör 40 procent så tycker jag fortfarande att jag är ganska bra (jag är ju ingen sliskig parasit som fixar bara en femtedel) men jag tycker dessutom att Fredrik gör allt jag önskar och ännu mer. Och alla gånger ser jag hellre honom som en över- än en underpresterare. Hellre lever jag i tacksamhet över en man som gör mer än han måste än i missnöje över en som inte når upp till mina förväntningar. Hellre så, om jag får välja. Och i just det här fallet tycker jag faktiskt att jag får göra det. Välja, alltså.

Om båda går omkring och upplever att de gör bara 40 procent av allt hushållsarbete så finns kanske en risk; tänk om bara 80 procent av jobbet blir gjort! Ja, tänk det. Tänker jag då. Och bryr mig inte nämnvärt. Så länge alla är mätta och glada och vi anar golvyta och hemmet inte luktar konstigt eller tar skada så räcker 80 procent gott och väl.

Jag tror att slutresultatet är ungefär detsamma vare sig man strävar efter 60 eller 40. Men jag tror att vägen dit är mycket roligare om man väjer det senare.

Och jag är i sanning en sucker för roliga vägar.

Är det fredag igen? Till och med fredagkväll? Till och med fredagsnatt? 

Veckorna avlöser varandra i ett tempo utan dess like. I någon värld kanske det är ett gott betyg åt ett liv, om veckorna ses bara som transportsträckor mellan veckoslut. Men i min värld är det sorgligt. Jag tycker ju om vardagarna också, de är ju det liv jag egentligen valt. 

Livet går snabbt. Snabbare hela tiden, tycks det som. Förr tänkte jag att ett långt liv ändå är långt, numera tänker jag att ett långt liv ändå är kort. 

Det finns ingen existentiell ångest i det, men nog ett sakligt konstaterande. Och en påminnelse om att idag är det vi har. Alla dagar. Och om att dagarna går snabbt också om de i mitt fall skulle få bli många. 

Man vet aldrig med liv. 

Hon är en vän till en vän, vi känner henne bara nästan. Vi ses i kyrkan på söndagarna, men vår relation börjar och slutar där. Hon har aldrig varit hemma hos oss, om vi säger så. 

En dag får vi ett mejl. Med en fråga. Lägenheten där hon bor ska rörrenoveras. Får hon bo hos oss i november och december? 

Jag bara ÄLSKAR att hon frågar. Att den gemenskap vi vill bygga i församlingen har kommit så långt att hon kan fråga känns stort. Att just vi får vara de människor hon vågar fråga känns nästan ännu större. Just en sådan människa vill jag ju vara, inser jag först när frågan ligger på bordet. En människa man ber om husrum också fast man bara känner någon hon känner.

Så. Vårt gästrum är nu bebott av en ung kvinna som klev in över tröskeln i söndags och som kommer att kliva ut igen först när det här året blir nästa. Nu är vi plötsligt tre vuxna under det tak som är vårt. Man är aldrig för många eller ens tillräckligt många vuxna i ett hem där småbarn bor. 

Och jag är lika övertygad som tidigare om att delat liv är bättre liv.

Och jag finner mig själv vid ett bord bredvid två av mina gamla elever. Jag har inte sett dem sedan de blev studenter och det är så uppenbart att de är vuxna människor nu. Snart lika gamla som jag var när jag började undervisa dem. Jag känner mig nästan lite gammal. Men bara nästan.

Vi minns de år vi delade och de berättar om hur de minns mig. De säger så fina saker att jag knappt känner igen mig själv, men jag känner ju igen min strävan. Det betyder mycket att få höra att den strävan har landat rätt ibland trots att det så sällan blir som jag egentligen vill.

De säger att jag såg dem som enskilda individer och inte bara som delar av en grupp. De säger att det var lätt att tala med mig. De säger att jag var en människa och inte bara en lärare. De säger att de är glada att just jag med just mina värderingar vill vara just lärare.

Jag har ju lätt till tårar och det ska erkännas att jag får blinka och svälja lite grann när de talar. Jag lovar mig själv att tänka tillbaka på det där samtalet någon dag när jag verkligen behöver det.

Och idag är en sådan dag.

Jag har varit vaken på nätterna flera nätter i sträck. Absolut inte hela nätterna. Men varje natt och för länge varje natt. Vänt mig, vridit mig. Det snurrar så mycket i mitt huvud just nu och det finns alldeles för många trådar som jag borde dra i. Måste dra i. Trådar som ingen annan har tillgång till. Jag regerar tyvärr med den försvarsmekanism som många gånger är min egen räddning och lika många gånger mina medmänniskors helvete; jag glömmer saker. Inte aktivt. Inte förträngande. Bara… totalt.

Just idag behöver jag påminna mig om att det faktiskt blir rätt ibland.

Har papporna någon rätt att fira farsdag? Denna halva av föräldragruppen som generellt underpresterar på så många plan – ska vi faktiskt slänga boxershorts, slipsar och hemgjorda uppvaktningskort på dem? Som om de gjort det de inte har gjort? Som om de varit det de faktiskt borde ha varit? Frågan ställs här av Manuela Fredriksson. 

Och frågan får svar. Jag har läst kommentarer och blogginlägg och analyser. De flesta är rörande överens om att papporna förtjänar sin novembersöndag och att Fredriksson motverkar sitt eget syfte genom att vara så hätsk och provokativ. Många vill – förstås – försvara papporna. Speciellt det här med att papporna tar ut  lite föräldraledighet förklaras och försvaras med att han i regel tjänar så mycket mer. Som om inte Fredriksson visste det. Som om vi inte alla visste det. 

Säga vad man vill om Fredrikssons text och ton, men hon har ju absolut en poäng som vi inte kan komma ifrån. Och det är väl därför hon väcker så starka känslor istället för att bara avfärdas som någon virrig typ utan förmåga till klartänkthet. Generellt presterar mammor bättre än pappor som föräldrar när vi tittar på det mätbara. Och det är ju egentligen det enda vi kan titta på. Allt annat är ännu mera bristfälligt och otillräckligt än det mätbara är.

Men att plocka bort farsdagen? Jag vet faktiskt inte. I bästa fall kan ju dagen påminna en massa pappor om vilken förälder de egentligen vill vara. Kanske fungera som en liten väckarklocka som väcker innan det är för sent: hur vill jag att mina barn ska komma ihåg mig när de blir stora? En hurdan relation vill jag ha till dem när de är vuxna? 

Jag ser inte farsdagen som en hyllning av dem som lyckats med sitt uppdrag utan som en påminnelse om att just det här uppdraget är det som alla män som fått bli pappor bara måste försöka lyckas med. De får helt enkelt offra andra uppdrag om så krävs, bara på den här punkten är de oersättliga. 

Och det är ju exakt samma sak med morsdagen. Inte bara de mammor som är bra mammor ska firas utan alla mammor ska påminnas. Som föräldrar bär vi andra sköra liv i våra lika sköra händer. Vi har valt dessa liv och vi bär ansvar för dem så länge som vi finns. I en värld där så många andra röster säger vad vi måste och borde och kunde behöver åtminstone jag påminnas om vad jag verkligen måste. Och jag kan bra påminnas mer än vanligt en söndag i maj. Och Fredrik en söndag i november. 

Men vi kan absolut påminnas också utan nya underkläder. 

– Jag vet att det är dumt, men jag blir ledsen då mina kompisar har fyrahundra följare på instagram och jag har bara nittio.

Flickan gråter. Hon vet att det är dumt, men hon gråter ändå. För antalet följare är ett kvitto på hur intressant man är. Hon har liksom indirekt fått papper på sin oförmåga att vara fängslande medan hennes kompisar har fått helt andra papper. 

Självklart gråter hon. 

Och jag försöker trösta och torka tårar. Men vad ska jag säga? Vad kan jag säga? Jag som är nästan dubbelt så gammal som hon och vet att de flesta vuxna människor drömmer om ett stillsamt och vanligt liv som är tryggt och varmt snarare än intressant och fängslande för andra. Jag som är nästan dubbelt så gammal som hon och vet att det inte går en enda dag utan att jag tackar för att just det här livet är just mitt, trots att det är ett ganska vanligt och ordinärt liv. 

Jag som minns exakt hur det var för ett halvt liv sedan då min största skräck var det vanliga och ordinära. 

Vi är ju bara människor. Vi är inte fullfjädrade underhållningsprodukter och kan egentligen inte alls konkurrera med sådana trots att sociala medier ibland får oss att vilja försöka. Våra liv är aldrig lika rafflande som de påhittade. 

Det vet man när man är trettionågonting. Och i teorin vet man det när man är sjutton. Men faktum är att det ofta brister någonstans på tråden mellan förnuft och känsla, ännu oftare ju yngre man är, och ibland kan jag känna att vi alla stiger i alldeles för stora skor när vi stiger in på de sociala mediernas område.