I dag kan vi läsa om hot. Om dagliga hot mot Li Andersson. Och om dödshot mot en sannfinländsk politiker som basar för en flyktingförläggning och ses som en svikare. 

Jag förstår absolut ingenting. Vad är det för fel på oss människor? 

Naturligtvis är det långt mellan näthot om våld och faktiskt våld. Jag hoppas och tror att inte ens en bråkdel av dem som sturskt hotar med våldtäkt faktiskt skulle våldta, men nog är det ju skrämmande och märkligt att hotretoriken finns så nära till hands för så många. Det borde ju faktiskt vara långt också mellan att tycka att en person har en dålig åsikt och att dödshota den.

Jag tänker igen att jag i sanning lever i en bubbla. Jag inbillar mig att ingen jag känner någonsin skulle formulera en mening som ”du borde våldtas” eller ”hoppas dina barn dör”. Jag är så tacksam över att få leva i en bubbla där sådana uttryck känns som hämtade ur en skum film.

Men vad ska vi göra? Ta avstånd, förstås. Välja andra vägar, förstås. 

Men allt det väger så löjligt lätt i jämförelse med att människor faktiskt sänder anonyma hot om våld och död. 

Och ändå är det löjligt lätta det enda och bästa vi kan göra. Svara med ljus. Svara med hopp. Svara med kärlek. Att vända andra kinden till handlar inte i första hand om att be om ännu ett slag utan om att aktivt välja att inte slå tillbaka. 

-Vad är det bästa med att ha barn? frågar min vän som inte har några. Vad är liksom roligast?

Jag är en ganska nybliven mamma när hon frågar. Jag befinner mig fortfarande i det skedet av min föräldrakarriär när jag dagligen längtar tillbaka till den tillvaro som var innan. Vissa dagar känns nästan ingenting roligt, än mindre roligast.

Ändå vet jag att hon den lilla är det bästa som finns och det största som hänt. Men hur ska jag kunna förklara det? Att det bortom allt det där besvärliga finns något enormt mycket större? Något som tränger undan blöjbyten, grötportioner, vaknätter, skrikkvällar, förkylningar, magsjukor och trotsperioder?

-Det bästa med att ha barn är att de finns. Att man har dem och att man hör ihop med varandra, säger jag till min vän.

Det har gått många år och jag är en helt annan förälder nu. Ändå kan jag känna att jag hade ganska rätt, att jag visste vad jag talade om fast jag tvivlade på så mycket. Det bästa med barn är inget enskilt konkret, inte ens de högsta höjdpunkterna. Det är allt sammanlagt. Det är det faktum att de finns.

En gång för tusen år eller bara en vecka sedan fanns de i den här formen. Den lilla har bjudit in den ännu mindre på syskonmys i hennes säng.

Att de finns. Bäst.

Jag funderade länge. Ska jag ha en fransk flagga över min profilbild på Facebook?

Jag tänkte rätt långt och insåg att folk förstås kommer att säga att jag borde ha andra flaggor också. Det som hände i Paris är tyvärr inte unikt och långt ifrån det värsta som händer i vår värld, så varför skulle jag just nu? Är det inte ett hån mot alla dem som utsatts och utsätts för liknande grymheter?

Men nej. Min franska flagga betyder inte att jag inte bryr mig om det lidande som finns på andra platser i världen. Flaggan betyder inte heller att jag skulle tycka att katastrofen i Paris är värre än katastrofen i Beirut. Flaggan betyder bara att jag gråter för att världen gråter och att det här var ett av många andra sätt att visa mitt deltagande. Paris är bara ett konkret exempel, ett bland alldeles för många och ett som råkar finnas nära mig. Att jag sörjer med Paris betyder inte att den sorgen är borta från någon annan. 

Det att jag väljer en flagga betyder inte att du måste göra det. Jag tror inte att du är oberörd av Paris för att du låter bli. Det att du inte har en flagga betyder inte heller att jag måste välja bort min. Det betyder inte att jag är oberörd av Beirut. Vi har inte råd att utgå från att den som flaggar eller inte flaggar franskt nu vill säga något som hon egentligen aldrig ville säga. Vi måste försöka tolka varandra generöst och låta varandra sörja och reagera som vi vill. 

Om vi spetsar till det lite är det just ogenerösa tolkningar som tagit vår värld dit den är i dag. Vi måste sluta med det. 

  

Jag tror ju att vi är med och förbättrar världen varje gång vi väljer att läsa en bok av en människa som tänker och tycker annorlunda än vi själva. Trots det är det först nu som jag läser Illusionen om Gud av Richard Dawkins.

Jag har tänkt att jag borde läsa den hur många gånger som helst, men det har alltid funnits böcker som lockat mer och min tid är ju lika begränsad som alla andras. Också just nu finns det i ärlighetens namn annat som jag hellre skulle läsa, men om jag ska leva som jag lär – vilket jag naturligtvis ska – så måste jag i alla fall.

Jag har inte kommit långt. Alls. Men jag har redan en stark känsla av att jag och Dawkins talar om helt olika saker och dessutom på helt olika språk. Jag känner inte alls igen min tro. Intressant nog känner jag inte ens igen namnet på de kristna teologer som han nämner i sin bok, så kanske vi faktiskt talar om hela olika saker.

Jag har inget behov av att protestera mot det han säger och jag förstår många gånger exakt hur han tänker utan att för den sakens skull komma fram till samma slutsatser. Jag är hittills inte det minsta arg. Inte omskakad. Inte upprörd. Inte ledsen. Inte mindre trosviss. Inte road. Men ännu mindre oroad. Inte provocerad.

Eller jo, lite provocerad är jag nog. I förordet skriver han nämligen att han hoppas att alla troende ska vara ateister efter att ha läst boken men att de/vi troligtvis är alldeles för immuna mot argument efter åratal av indoktrinering. Dawkins verkar inte tro att hans bok kommer att förändra en troendes sätt att se på livet, men istället för att tänka att hans bok alltså inte har en tillräckligt övertygande sanning så hävdar han att det beror på indoktrinering om vi förblir troende. Vi har smittats mot förmågan att förstå oss på sanning och argument. Sedan tillägger han att ”Jag tror ändå att det finns gott om vidsynta människor i världen, människor som inte blev alltför försåtligt indoktrinerade i barndomen eller som av andra anledningar inte blev ”smittade” eller är intelligenta nog att övervinna smittan.”

Dawkins inleder alltså sin bok med att säga att den som inte tror på boken är indoktrinerad, trångsynt och/eller ointelligent. Och jo, det provocerar mig lite. Jag tycker att han kunde ha lite större tilltro till sin egen bok, lita på att den nog kommer att övertyga istället för att gardera sig genom att helt kallt idiotförklara dem som inte köper hans budskap. Det blir ju onekligen som med kejsarens nya kläder. Ingen vågar säga att man inte håller med för då säger man samtidigt att man är indoktrinerad, trångsynt och ointelligent. Ganska förminskande. Ganska arrogant.

Men som sagt: jag är bara i början ännu. Kanske han mjuknar med kapitlens gång.

I bästa fall kan Dawkins bok säkert ha en befriande effekt. Det finns ju människor som är bundna av religiositet och längtar efter en orsak att få avsäga sig den. Jag tror ju inte att det är meningen att vi ska vara bundna och fångna, jag tror att den tro som känns som bojor på något sätt var missförstående från första början.

Carola tror inte på Gud. I går skrev hon ett intressant inlägg om hur hon skulle reagera om hennes dotter Lo i framtiden blir troende. Bland annat så här skriver hon ”Om vår dotter blir troende, då kommer jag stå för det jag lärde henne när hon var liten, och jag kommer till 100 % acceptera och respektera hennes tro, och inte ifrågasätta henne en endaste sekund. Något annat finns inte.”

Själv tror jag ju på Gud. Jag har tänkt väldigt lite på vad som händer om mina barn i framtiden väljer att inte tro. För egentligen händer ju ingenting. De är mina barn. Jag älskar dem. Så villkorslöst jag bara förmår. Och när det kommer till just dem är den där villkorslösheten enormt stor.

Om min kärlek till dem är beroende av att vi delar tro så är jag i sanning en sorglig figur. Som dessutom kapitalt misslyckats med det som jag tror att är vårt viktigaste uppdrag på den här jorden: att älska de människor som kommer i vår väg. Om jag inte förmår älska egna barn för att de tror på ett annat sätt än jag lever jag ganska långt från det uppdraget.

Jag är helt övertygad om att min tro formar och påverkar mina barn. Men lika övertygad är jag om att de inte påtvingas min tro. För det går ju inte att tvinga någon att tro, varken barn eller vuxna. En massa barndöpta människor skriver ut sig ur kyrkan som vuxna – ett dop tvingar ingen att tro. En massa barn som växer upp i aktivt troende hem kallar sig ateister som vuxna – ett troende hem tvingar ingen att tro. För det går inte att tvinga till tro. Och tro mig, jag är ruskigt ointresserad av att försöka.

Jag tänker inte hymla med att jag innerligt hoppas att mina barn hittar en tro som ger dem lika mycket hopp, frid och utmaning som min tro ger mig, men försök till tvång där får nog på sin höjd motsatt effekt. Det är upp till dem. Jag kommer inte att känna att jag har misslyckats om de väljer en annan väg, lika lite tänker jag känna att jag har lyckats om de hänger med på den här vägen. Det blir som det blir med det. Däremot kommer jag att känna att jag har misslyckats grundligt om vi inte förmår gå nära varandra om det blir så att vi går olika vägar.

Vi hör ju ihop, vi. Hur ni än väljer och tror. Hur jag än väljer och tror.

Tänk att jag gick och la mig i går med halva huvudet fullt av galaklänning och andra halvan av gårkvällens avsnitt av Idol och det ljuva sällskap som gjorde en bra kväll bättre. Sedan vaknar jag till att Paris står i lågor. 

Det känns som om världen har blivit en annan medan jag sovit. Och ingenting har jag anat. Sällan har sömnen så tydligt skyddat från omvärldens ondska. 

Men hur då en annan värld? Det var ju inte så att världen var precis stilla i går heller. Nej, men jag är människa och när lågorna kryper närmare känns elden genast farligare. När skotten viner i en miljö som påminner om den egna ljuder de på ett annat sätt. På ett bekant sätt. 

De påminner mig om att vi aldrig kan vara riktigt säkra, riktigt trygga. De påminner mig också om att vi inte kan svara med att vara rädda. För livet fungerar inte så. 

Och livet är ju det vi har så länge vi bara har det. Vi kan inte förminska det med en konstant rädsla som ändå inte kan göra oss säkrare eller tryggare.

Den här arma världen behöver ett mirakel. Om vi tror på mirakel eller inte är irrelevant. Vi behöver ett.

När du säger att du inte har träffat en enda intelligent människa som tror på Gud kan jag inte låta bli att tänka att det säger mer om dig än om dem som tror.

På tal om ibland kunna vara teflon.

”Via bloggarna är det de klart minst begåvade i samhället som driver utvecklingen och förändringen av språket” säger en (förstås) anonym kommentar till Anna Jeanne Söderlunds viktiga Vbl-krönika om bloggska. 

Jag borde kanske ta åt mig och känna mig träffad, jag som enligt kommentaren då borde vara en av dessa klart minst begåvade i samhället som förpestar språket med mina skriverier. Men ibland är det så ofantligt lätt att vara teflon. Ibland är det helt omöjligt att ta åt sig fast någon tappert försöker förnedra och kränka. 

Jag påstår mig inte vara Guds största gåva till det svenska språket, men alla vi som aktivt och ofta brukar just det språket är ändå någon slags gåva. Ett språk lever ju på oss som använder det. Utan oss – inget språk. Det är helt fantastiskt att till exempel bloggar gör att fler skriver mer och att språket på det sättet lever. Och ett språk som lever förändras. Ett språk som inte förändras dör. 

Missförstå mig inte. För mig är språket livsviktigt, nästan ett självändamål, och jag totalvägrar ge upp kampen för att både mitt och andras språk hela tiden ska bli bättre. Men bättre betyder inte nödvändigtvis detsamma som så som det var förr. Och bättre betyder inte att det måste gå via idoga studier i språkriktighet och grammatikaliska övningar. Sällan går det till så. Ofta går det däremot via vildvuxna försök och oborstade formuleringar, via många försök och kanske lika många misstag. 

Till vardags är jag dagligen tvungen att peka på de språkfel som unga människor gör. Det ingår tyvärr i världens bästa jobb. Tanken på att det finns en frizon på nätet där den som vill men inte nödvändigtvis kan får pröva sina språkliga vingar är en enorm tröst för mig när jag markerar ännu ett fel i en text där viljan att försöka syns så tydligt. Tanken på att också denna frizon skulle begränsas av strama språkriktighetsregler gör mig bara ledsen. 

Alla vi som älskar språket och orden måste rimligtvis också älska att dessa används flitigt, även om de ibland används på ett sätt som inte passar våra personliga preferenser eller ens våra gemensamma grundregler. Det sägs att den som har språket har makten. Jag skulle också vilja säga att den som tar språket har makten över det. Alla vi som brukar ett språk är med och utvecklar och förändrar det. Också vi som bloggar. Vackert så. Rimligt så.

Ungefär så skulle jag kommentera det här med att bloggare driver utvecklingen och förändringen av språket. 

Det där om att vi bloggare är de klart minst begåvade i samhället ids jag inte kommentera. Tolka som ni vill.

Jag säger ofta till mina elever att en vuxen människa måste ha åsikter. Inte kring allt och inte alltid tvärsäkra. Men hon måste veta vad hon tycker och tänker. En människa utan åsikter kan ju inte vara med och rösta och på det sättet forma ett samhälle och en värld. Att tycka och tänka ingår i konceptet att vara vuxen.

För att kunna möta den här verkligheten övar vi mycket i skolan. Vi ordnar debatter, vi håller argumenterande tal och vi diskuterar aktuella frågor. Vi pratar om betydelsen av respekt när vi möts i en diskussion. Och mina elever är så bra på allt det där att jag stundvis återfår min tro på människans förmåga att möta också dem som tycker annorlunda än hon själv.

Men sedan råkar jag läsa en nätartikel någonstans och jag tar del av en diskussion som inte alls känns genomtänkt, mogen och respektfull utan bara arrogant, överlägsen och onyanserad. Den tro på mänskligheten som jag stundvis återfick när jag befann mig i klassrummet försvinner någonstans mellan sjätte och sjunde kommentaren och jag tänker att det är märkligt att adertonåringar klarar det här när fullvuxna människor inte verkar göra det. För jag utgår från att det inte bara är högstadieelever som kommenterar på Svenska yle.

Det är tråkigt att vi skapar ett diskussionsklimat där det är så svårt att ha en åsikt, åtminstone om man väljer att stå för den med sitt namn istället för att gömma sig bakom en anonym pseudonym. Det är tråkigt att man faktiskt är lite rädd varje gång man sticker ut hakan. Frågan är inte om man får stryk utan hur mycket, hur brutalt och av hur många. Jag har många gånger darrat när jag har klickat på Publicera-knappen. Och jag är inte den enda. Senast i går darrade också Jessica.

Jag tror inte att jag darrar för att jag egentligen borde vara tyst utan för att det kanske finns andra som borde vara det. Inte för att deras åsikter inte ska få höras men kanske för att deras åsikter kunde föras fram på ett ärligare och modigare sätt. Jag inbillar mig nämligen att den som kommenterar anonymt darrar ganska lite och kanske man faktiskt borde darra om man tänker skriva något som lär såra en annan människa. Till och med – eller i synnerhet – om det är en människa som ser på livet på ett helt annat sätt än man själv.

Jag vill inte ha ett samhälle där bara de anonyma vågar ha åsikter och vi andra, skrämda till tystnad, får nöja oss med bilder på blomrabatter och mellanmål. Jag vill ha ett samhälle som är likt det som jag försöker förbereda mina elever för: ett samhälle där vi kan mötas på ett respektfullt sätt trots att vi tänker, tror och tycker olika. Jag vill inte ha censur. Jag vill inte ens ha bort möjligheten att kommentera anonymt. Men jag önskar att vi kunde göra något gott och konstruktivt av det stora ansvar som vår stora frihet innebär.

Barn som växer upp i religiösa hem är mer själviska, mer fördömande och mindre generösa än andra barn. Det konstaterar en stor undersökning som gjorts på flera olika håll i världen. Och det är ju naturligtvis uppiggande läsning för den som själv vuxit upp i ett hem där tron fanns med och som dessutom som bäst fostrar barn i ett hem där tron också finns.

Det finns förstås saker man kan ifrågasätta och kritisera med undersökningen. Kanske rentav så mycket att man till sist kan sudda ut resultatet, men jag är inte intresserad av det. Jag är mer intresserad av hur jag kan hjälpa mina barn att bli så osjälviska, icke-dömande och generösa som möjligt. Min egen tro till trots.

För det första: jag förvånas inte alls av att många människor bara älskar en undersökning som den här. Nu går det liksom att bevisa att troende människor inte är bättre än andra. Och inte bara det. De är rentav lite sämre! Waht’s not to love?

Som om vi som tror någonsin har påstått oss vara bättre. Jo, säkert finns det någon gök någonstans som hävdar att religiöst folk är bättre folk, men åtminstone jag har aldrig någonsin tänkt så. Inte ens i min ungdom när jag ståndaktigt, högljutt och onyanserat stod emot illegal alkoholkonsumtion och föräktenskapligt sex trodde jag att jag var bättre. Jag trodde bara att jag var annorlunda, vilket jag kanske också var. Och det är en otroligt stor skillnad på att anse sig vara bättre och att anse sig vara annorlunda. Och den skillnaden tror jag att många människor ofta missar.

Det verkar finnas många människor som tror att alla troende går omkring och tror sig vara moraliskt överlägsna. Och det gör mig så frustrerad. Och ledsen. Och ibland lite arg. Och samtidigt tänker jag att vi som tror måste göra något väldigt fel eftersom den här uppfattningen så envist lever kvar trots att vi så ofta hävdar motsatsen.

Å andra sidan: enligt en av texterna om undersökningen anser många (i USA drygt hälften och på andra ställen i världen ännu fler) att en människa utan religiös tro inte kan ha någon moral att hänga i julgranen. Och då blir det ju intressant och rentav lite viktigt att en undersökning visar att barn som fostras av religiöst troende faktiskt visar sig ha en sämre moral än andra. Vi kan ju inte ha en värld där vuxna människor går omkring och tror att en troende människa per automatik har en bättre moral än en människa utan tro. Och vi kan absolut inte ha vuxna människor som lär sina barn samma sak.

Jag tycker det otroligt viktigt att vi som vuxna bär vårt ansvar här. Jag vill inte kränka någons religionsfrihet, men även om du på grund av din tro har svårt med en del handlingar och livsval som människor i din omgivning gör så kan du ju inte fördöma dem inför dina barn. Du har absolut ingen rätt att bli förvånad när din nioåring mobbar en klasskamrat med två mammor om du hemma har gjort det väldigt klart att homosexuella förtjänar sin plats i helvetet.

Att vilja göra gott och rätt är en god sak. Men om vi i religionens eller något annats namn ställer så höga och absoluta krav på oss själva och våra barn att nåden inte får någon plats så fungerar det bara inte. Då skapar vi, troligtvis omedvetet men ändå, barn som aldrig kommer att tycka att deras omgivning räcker till och barn som kommer att tycka att andra är sämre än de själva. De ord Jesus sa om att se flisan i en annans öga men inte bjälken i det egna är minst lika aktuella i dag som de var då han sa dem. Och de är utmanande som bara vad just för de flesta av oss – troende eller inte – har en moralisk kompass som vi ju tror vara den rätta. Det är inte alltid lätt att komma i kontakt med andra kompasser.

Samtidigt är dessa andra kompasser vår verklighet och det är vår uppgift att lära oss själva och våra barn att leva med dem, Vi har inte råd att tro att de som tror annorlunda än vi är sämre. Världen förändras och i ditt klassrum och på din arbetsplats finns människor som ser på världen på ett helt annorlunda sätt än du.

Och igen: annorlunda är inte lika med sämre. Annorlunda är bara lika med annorlunda. Vad ditt annorlunda än må vara.