Illusionen om Gud

Jag tror ju att vi är med och förbättrar världen varje gång vi väljer att läsa en bok av en människa som tänker och tycker annorlunda än vi själva. Trots det är det först nu som jag läser Illusionen om Gud av Richard Dawkins.

Jag har tänkt att jag borde läsa den hur många gånger som helst, men det har alltid funnits böcker som lockat mer och min tid är ju lika begränsad som alla andras. Också just nu finns det i ärlighetens namn annat som jag hellre skulle läsa, men om jag ska leva som jag lär – vilket jag naturligtvis ska – så måste jag i alla fall.

Jag har inte kommit långt. Alls. Men jag har redan en stark känsla av att jag och Dawkins talar om helt olika saker och dessutom på helt olika språk. Jag känner inte alls igen min tro. Intressant nog känner jag inte ens igen namnet på de kristna teologer som han nämner i sin bok, så kanske vi faktiskt talar om hela olika saker.

Jag har inget behov av att protestera mot det han säger och jag förstår många gånger exakt hur han tänker utan att för den sakens skull komma fram till samma slutsatser. Jag är hittills inte det minsta arg. Inte omskakad. Inte upprörd. Inte ledsen. Inte mindre trosviss. Inte road. Men ännu mindre oroad. Inte provocerad.

Eller jo, lite provocerad är jag nog. I förordet skriver han nämligen att han hoppas att alla troende ska vara ateister efter att ha läst boken men att de/vi troligtvis är alldeles för immuna mot argument efter åratal av indoktrinering. Dawkins verkar inte tro att hans bok kommer att förändra en troendes sätt att se på livet, men istället för att tänka att hans bok alltså inte har en tillräckligt övertygande sanning så hävdar han att det beror på indoktrinering om vi förblir troende. Vi har smittats mot förmågan att förstå oss på sanning och argument. Sedan tillägger han att “Jag tror ändå att det finns gott om vidsynta människor i världen, människor som inte blev alltför försåtligt indoktrinerade i barndomen eller som av andra anledningar inte blev “smittade” eller är intelligenta nog att övervinna smittan.”

Dawkins inleder alltså sin bok med att säga att den som inte tror på boken är indoktrinerad, trångsynt och/eller ointelligent. Och jo, det provocerar mig lite. Jag tycker att han kunde ha lite större tilltro till sin egen bok, lita på att den nog kommer att övertyga istället för att gardera sig genom att helt kallt idiotförklara dem som inte köper hans budskap. Det blir ju onekligen som med kejsarens nya kläder. Ingen vågar säga att man inte håller med för då säger man samtidigt att man är indoktrinerad, trångsynt och ointelligent. Ganska förminskande. Ganska arrogant.

Men som sagt: jag är bara i början ännu. Kanske han mjuknar med kapitlens gång.

I bästa fall kan Dawkins bok säkert ha en befriande effekt. Det finns ju människor som är bundna av religiositet och längtar efter en orsak att få avsäga sig den. Jag tror ju inte att det är meningen att vi ska vara bundna och fångna, jag tror att den tro som känns som bojor på något sätt var missförstående från första början.

Bild 15-11-2015 kl. 20.17 #2

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s