Om barnen inte blir troende

Carola tror inte på Gud. I går skrev hon ett intressant inlägg om hur hon skulle reagera om hennes dotter Lo i framtiden blir troende. Bland annat så här skriver hon “Om vår dotter blir troende, då kommer jag stå för det jag lärde henne när hon var liten, och jag kommer till 100 % acceptera och respektera hennes tro, och inte ifrågasätta henne en endaste sekund. Något annat finns inte.”

Själv tror jag ju på Gud. Jag har tänkt väldigt lite på vad som händer om mina barn i framtiden väljer att inte tro. För egentligen händer ju ingenting. De är mina barn. Jag älskar dem. Så villkorslöst jag bara förmår. Och när det kommer till just dem är den där villkorslösheten enormt stor.

Om min kärlek till dem är beroende av att vi delar tro så är jag i sanning en sorglig figur. Som dessutom kapitalt misslyckats med det som jag tror att är vårt viktigaste uppdrag på den här jorden: att älska de människor som kommer i vår väg. Om jag inte förmår älska egna barn för att de tror på ett annat sätt än jag lever jag ganska långt från det uppdraget.

Jag är helt övertygad om att min tro formar och påverkar mina barn. Men lika övertygad är jag om att de inte påtvingas min tro. För det går ju inte att tvinga någon att tro, varken barn eller vuxna. En massa barndöpta människor skriver ut sig ur kyrkan som vuxna – ett dop tvingar ingen att tro. En massa barn som växer upp i aktivt troende hem kallar sig ateister som vuxna – ett troende hem tvingar ingen att tro. För det går inte att tvinga till tro. Och tro mig, jag är ruskigt ointresserad av att försöka.

Jag tänker inte hymla med att jag innerligt hoppas att mina barn hittar en tro som ger dem lika mycket hopp, frid och utmaning som min tro ger mig, men försök till tvång där får nog på sin höjd motsatt effekt. Det är upp till dem. Jag kommer inte att känna att jag har misslyckats om de väljer en annan väg, lika lite tänker jag känna att jag har lyckats om de hänger med på den här vägen. Det blir som det blir med det. Däremot kommer jag att känna att jag har misslyckats grundligt om vi inte förmår gå nära varandra om det blir så att vi går olika vägar.

IMG_0569

Vi hör ju ihop, vi. Hur ni än väljer och tror. Hur jag än väljer och tror.

Advertisements

3 thoughts on “Om barnen inte blir troende

  1. Kändes lite märkligt när jag öppnade din blogg i dag, gick nämligen precis och funderade på hur en så intelligent person som du kan/lyckas så blint tro på något som för “lilla logiska jag” är så obegripligt och totalt osannolikt. Någon klok filosof sa att “människan måste söka sig till djupare källor än sitt eget förstånd”, så jag vill absolut inte på något sätt fördöma din eller någon annans tro, åtminstone så länge den endast vill alla väl. Skulle inte ha något emot att hitta den någonstans själv, men mitt ganska medelmåttiga förstånd kommer nog aldrig att begripa…

    • Vilket sammanträffande! Jag har svårt att tro att din icke-tro skulle bero på ett medelmåttigt förstånd. Lika lite som jag tror att min tro beror på detsamma.

      Du säger att du gärna skulle tro. Intressant! Varför? (Jag tycker det är speciellt intressant just i dag när jag läser Dawkins så ju väldigt ogärna ser att någon tror.)

  2. Jag skulle gärna vilja tro p.g.a att både du och många troende med dig utstrålar en sådan värme, trygghet, ett djup i sin livskunskap… Svårt att förklara. Eller det kanske har mer med din personlighet och klokhet att göra? Måste ju också konstatera, att godhet inte till speciellt stor del hänger ihop med religion. Min egen man är ateist, och en mer godhjärtad och storsint individ är svårt att finna. Ha det bäst!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s