Jag brukar ibland säga att den gemensamma nämnaren för alla liv är att inga liv blir som de var tänkta att bli. Att alla liv är i någon form plan B-liv.

Men egentligen vet jag bara nästan vad jag talar om. Egentligen vet jag så lite att jag borde dra ett täcke över huvudet och gömma mig tills jag får perspektiv som faktiskt spelar någon roll. Å andra sidan blir ju inte världen bättre av det heller. Ingens liv blir mindre B av att jag inte låter mitt liv finnas och synas.

Ikväll klockan 22 sitter jag bänkad framför teven och dokumentären Tills cancern skiljer oss åt. Jag ska följa berättelsen om ett par som vet alldeles för mycket om hur liv plötsligt kan ta en oväntad vändning och bli så annorlunda än man tänkte, ville, hoppades och trodde. Jag ska följa Magdalena och Peters berättelse.

Det har gått några år sedan Magdalenas liv plötsligt tog den där helt avgörande vändningen som aldrig borde ha blivit. Jag har många gånger under den här tiden beundrat hennes styrka och hennes mod. En styrka och ett mod som tas till nya nivåer när vi andra nu får ta del av berättelsen. Jag har beundrat hennes kärlek och fascinerats och förundrats av vad kärlek kan göra med oss. Hur stora vi blir när vi älskar sant. Hur stora de vi älskar blir i mötet med den sanna kärleken.

Jag älskar att de gör det. Att de bjuder med oss andra på den svåraste av resor. För en annan sak tror jag mig också veta att är en gemensam nämnare för alla liv; de är bättre när de är delade.

  

 

Jag är inte för stolt för att suga i mig relationstips och -sanningar varhelst jag går fram. I går när vi (vi som i jag, Fredrik, tre vänner och två av vännernas charmiga bebis) tittade på Downton Abbey blev jag plötsligt en sanning rikare.

Jag blev så tagen när Mr Bates fann sin hustru gråtande i sin ensamhet och sa: You´re married and that means you never have to cry alone again.

Jag är snabbtänkt när jag är tagen. Redan innan den korta scenen var slut hade jag hunnit tänka åtminstone följande tankar:

1. Jag kom ihåg när jag första gången grät ut hos Fredrik istället för hos min mamma. Jag minns det så tydligt, att det var ett medvetet val och ett nytt skede. Han var nu min främsta jordiska tröst.
2. Jag tänkte på att det faktiskt är lite så för just mig. Jag behöver inte gråta ensam. Men det är ju inte per automatik så bara för att jag är gift, även om det är en vacker tanke. Det är ju så för att han som jag är gift med så sällan ger mig någon orsak att gråta. Många gråter säkert väldigt ofta i sin ensamhet trots att de har den där ringen på sitt finger. Än så länge.
3. Jag sände en tanke till de av mina vänner som nu lever ensamma och som sörjer det. De som går hem till ett tomt hem efter arbetsdagen. De som alltid måste tända lampor när de kommer hem och de som inte har någon som frågar dem hur dagen varit. De som måste gråta ensamma ibland.

Jag förstår att min tacksamhet över Fredrik och det vi har ibland kan vara provocerande. Egentligen vill jag skriva om honom varje dag – för jag förundras varje dag – men för att störa så lite som möjligt så håller jag mig oftast i skinnet.

Å andra sidan: på något sätt skulle väl en otacksam attityd vara ännu mer provocerande? Om jag hade honom och allt det som vi är och bara ryckte på axlarna? Bara tog för givet? Bara tyckte att jag fått vad jag förtjänat?

Nej. Varje dag förundras jag. Varje dag tackar jag. Varje dag vet jag att det är en gåva. En av de största tänkbara.

Att inte gråta ensam.

Bild: Kavilo photography.

Om du en gång har sovit i Beach house-lakan kan du inte sova i något annat, skrev en bloggare en gång.

Jag är inte dummare än att jag förstår att det var sagt för lakanens bästa, men jag kan inte låta bli att tycka att det låter jobbigt. Jag ryggar faktiskt tillbaka lite. Påslakan som kostar 139 euro per set? Och som dessutom kommer med priset att inga andra sängkläder längre duger sedan? 

Nej tack.

Ja,men du förstår inte hur sköna de här lakanen är. Det finns liksom en helt ny nivå av mjukhet som man aldrig anade, säger någon kanske då. Kanske bloggaren. Kanske du.

Och nej, det kan väl hända. Men stundvis är ovisshet en välsignelse utan dess like. Det här är en sådan stund. Jag vill inte veta att det finns lakan som skulle få mina nuvarande sängkläder att gömma sig av skam. Jag vill inte heller veta hur snabbt 5G-nät är, för jag orkar inte begära mer än det 3G jag har. Eller hur smidig den nyaste telefonen är, för jag är ju egentligen nöjd med den som tjänat mig väl i två år. Jag vill inte veta att det finns en massa saker som är bättre och snabbare och starkare och snyggare än de jag har, för jag jobbar hellre på att vara nöjd med de grejer som redan finns. 

Jag är ju en vän av kunskap. Men när kunskapen handlar om nya produkter som man borde vilja ha och som bara föder nya krav och behov är jag rörande ointresserad. 

Att jag ibland sover dåligt på nätterna beror ju inte på att mina lakan är för billiga. Det beror på att jag somnar för sent på kvällarna, ibland blir väckt på nätterna och har en treåring som kör igång dagarna tidigare än jag egentligen vill. Sedan när Beach House kan erbjuda en lösning på allt det är jag kanske intresserad. 

Så länge de bara erbjuder ett behov jag inte visste att jag hade håller jag mig långt borta. 

Jag misstänker nämligen att en av orsakerna till att vi är mindre lyckliga än vi är är att vi har svårare än någonsin att skilja på vad vi behöver och vad vi bara vill ha. 

Och jag vill försöka lära mig den skillnaden.

(Sedan vill jag understryka att det här bara är ett exempel på ett fenomen som irriterar mig. Jag tror helt enkelt inte på att alltid ha det bästa av allt. Om du väljer att ha de bästa av lakan är det naturligtvis helt okej, men jag hoppas du väljer bort det bästa på något annat område. Jag tror helt enkelt det gör oss gott att ibland välja bort det som världen fått oss att tro att är vår rättighet. Vi har ju egentligen så otroligt få och små rättigheter.)

  
I dessa lakan sov jag hyfsat bra i natt. En sjua på skolvitsordsskala. Ingen av orsakerna till det vitsordet hade kvalitetslakan hjälpt mig med.

Jag hittade en klänning som var jättevacker. Tjusig. Festlig. Glittrig. Mina barn tittade på mig som om jag var en prinsessa. Det var en perfekt galaklänning.

Men det var just det den var. En galaklänning. Och jag lever verkligen inte på galor. Om jag går på gala igen lär det vara samma gala och jag lär inte vilja gå i samma klänning. Och när jag hade tänkt efter några dagar insåg jag att jag inte alls ville köpa en klänning som jag troligtvis använder en enda gång. Det är en bit med mig själv jag jobbar med. 

Men så var det ju det där med att det inte fanns speciellt många alternativ. Jag är inte bekväm i klänningar som lämnar hemskt lite åt fantasin, det är en bit med mig själv jag har jobbat med. 

Jag ville ha en enkel klänning som jag kan ha på många olika fester. Jag ville ha en klänning med långa ärmar som jag kan ha vintertid utan sjal och kofta. Jag ville ha en klänning som är tillräckligt lång. Jag ville ha en klänning som går lätt att klä både upp och ner. 

Men jag begär tydligen det omöjliga. 

Fredagen en vecka före galan har vi vänner på Idol-besök. Och de får ta del av min klänningsångest under en paus. Sedan säger en av vännerna att hon har en vän som jag kan mejla. Och fråga om hon vill sy en klänning åt mig. 

Så fredag – fortfarande bara en vecka före galan – strax före elva på kvällen mejlar jag Emma på EmmaLotta Design (kolla upp henne på instagram!) Och hon svarar direkt samma kväll. Visst kan hon sy en klänning. Det är ju en hel vecka kvar. 

Jag mejlar över några inspirationsbilder och några mått och dagen därpå är hon på gång. Har skissat bilder, har handlat tyger. 

Det omöjliga är plötsligt möjligt. Emma är så mysig, proffsig, samarbetsvillig, flexibel och snabb att petitesser som enorma geografiska avstånd och orimliga tidtabeller bara löser sig.

Och jag får på gala i en klänning som känns som jag. Och jag känner mig alla dagar hellre som mig själv än som en prinsessa.

  

Här tar jag emot mitt pris. Den här bilden är lånad från Linas blogg. Lina som mycket välförtjänt vann pris för Årets träningsblogg.

  
Också Jennifer fotade. Kan ni ana hur min kjol snurrar?

På fredag ska jag på julfest. Jag tror att klänningen får följa med. Och redan då har den varit mer användbar än något av de andra alternativen hade varit. Älskar det!

Egentligen tycker jag att tandfen är en konstig uppfinning. I onsdags tappade Ingrid sin elfte tand och inget har (som vanligt) hänt. Men när jag såg det här hjärtskärande brevet, författat på hushållspapper, på bordet intill hennes säng i går så smalt till och med mitt hårda hjärta.

Jag älskar henne så vansinnigt mycket. Egentligen vill jag vara med henne hela hela hela tiden.

P.S. Ingrid tycker att hon är jättebra på att stava. Hon blev lite förnärmad när jag för någon månad sedan antydde att det ju är bra att hon får lära sig stava i skolan. På något sätt tycker jag att brevet bekräftar mig. Och på något annat sätt inte alls. För hon får ju verkligen fram sitt budskap och det är ju i slutändan det viktigaste. D.S

Och plötsligt är jag Årets inspiratör. Jag som aldrig är något. De medaljer och pokaler jag har hemma är sådana som alla som var med fick. Nu plötsligt finns det ett inglasat diplom i min hylla, ett som inte finns i alla andras hyllor.

Det blev inget tacktal när jag tog emot mitt pris. Det borde kanske ha blivit. Jag skulle ha sagt ungefär så här:

Jag är småbarnsmamma. Jag är prästfru. Jag är modersmålslärare. Så oroligt ospännande. Jag är den vanligaste av de vanliga. Jag finns i varje by. Och jag är helt okej med min egen vanlighet. 

Jag tror nämligen inte att världen i första hand behöver megastjärnor och superhjältar – det finns alltid alldeles för få av dem. Världen behöver i första hand vanliga människor som gör så gott de kan. 

I mötet med vår mörka värld är det lätt att känna sig maktlös. Så mycket ligger utanför vår kontroll och utanför vår räckvidd, det är en del av den vanliga människans förbannelse. Men mycket kan vi faktiskt också. Vi kan envist bemöta varje människa och varje situation med så mycket ljus, kärlek och hopp som vi bara förmår. På det sättet förändrar vi världen. 

Min blog påminner mig om det. Att den påminner andra om samma sak är otroligt stort och uppmuntrande för mig. 

I dag vill jag tacka. Mina läsare för att ni får mig att skriva, utan er är mina ord ingenting. Jag vill tacka min mamma för att hon älskade mig först och hämtade mig på tågstationen en halvtimme före galan började. Jag vill tacka min lärare på ettan som kallade mig klassens författare och därmed tände en eld som aldrig riktigt har slocknat. Jag vill tacka min Fredrik för att han tycker så mycket om mig och kollar min blogg lika ofta som han kollar text-tv. Det är kärlek. Jag vill tacka min vän Saara som tror på mig mer än någon annan. Och mest av allt vill jag tacka Jesus. Inte för att det är det politiskt korrekta att göra – för det är det ju faktiskt inte alls – utan för att Han är den som inspirerar mig mest. Han är mitt livs inspiratör. 

Ungefär så. Och jag menar varje ord i tacktalet jag aldrig höll.

  
 
Efter sju timmar kvalitetssömn, två timmar frukost med mamma och lunch med föräldrar och yngsta systern åkte jag hem igen genom ett vinterland. Väldigt trött och tusen gånger mer tacksam. 

Vi har en finlandssvensk bloggvärld som är stark och levande, gårdagen blev en uppenbar påminnelse om det. Och det beror inte på att det finns tjugo stora bloggar, nej det beror på att det finns tusen och tusen små och stor bloggar. Alla är viktiga. Det är lite som med världen. Den kan inte hänga på superhjältarna och bloggvärlden inte på superbloggarna. Också vi andra måste vara med och dra våra strån till den gemensamma stacken.

Min väckarklocka ringde sju i dag. Inte för att jag skulle hinna med frissa, fransar och förfest utan för att jag skulle fortsätta drömma, visionera och planera med några av dem som jag bygger församling med. Vi har hållit på sedan i torsdags och jag fick tyvärr smita i förtid mitt i lunchen i dag. Men mycket har landat nu och med frid och hopp satt jag mig på tåget för tio minuter sedan. 

Om allt går väl kommer jag till Vasa 17.34. Galan börjar ju först klockan sex så det finns luft. Jag har aldrig varit någon marginalernas kvinna när vi talar tid. 

Om allt går ännu mera väl passar den klänning som väntar på mig i Vasa. Jag har aldrig förr provat den så jag har för säkerhets skull ett mycket tråkigare reservalternativ i väskan. 

Om allt går ännu ännu mera väl så håller frisyren också. Församlingens fantastiska ungdomsledare fixade mitt hår under dagens morgonandakt, så uppsättningen har åtta och en halv timme på nacken redan när galan börjar. Och jag glömde hårspray. 

Jag har onekligen haft bättre uppladdningar inför fest. 

Men jag har absolut haft sämre också. Jag är ju inte sjuk. Alls. Barnen har det bra med fenomenala barnvakter som avlöser varandra tills Fredrik är hemma hos dem igen i eftermiddag. Jag ska få träffa min lillasyster på galan. Hon ska kompa en vän och jag kommer att vara så stolt. Jag får nu ha fyra och en halv timme på tåg för mig själv, min bok och min godispåse (ja, jag tog tydligen en paus från godissttrejken i dag). Det lär finnas snö i Österbotten – och snö på ett ställe där jag ska vistas bara ett dygn är lugnt bästa snön. 

Egentligen bara segrar. Bring it on, Galan 2015!

  

Nu är jag kanske onödigt odramatisk här, men jag tycker att vi nog kan fira mansdagen också. Inte med rosor och choklad – men så ska ju inte kvinnodagen heller firas. Det finns viktigare frågor vi måste diskutera den här dagen. 

Vi måste komma ifrån att mäns känslor är svaghet. Att alkohol löser en hel del problem. Att våld löser resten. 

Vi måste sluta fostra män till att tro att ensam är stark. För ensam är egentligen bara sjukt utsatt. 

Vi måste börja jobba på en helt ny mansbild. En hållbar och rimlig. En som skapar män som vi vågar möta i mörka gränder och dela livet med. 

Just i dag behöver vi inte fundera på om kvinnor eller män har det värre eller om den här dagen är berättigad. Det är egentligen inte relevant någon annan dag heller. Det relevanta är att många män far illa och vad vi tänker göra åt det. 

Jag knarkar vackra berättelser. Det är så ofantligt mörkt just nu utanför mitt novemberfönster och det är ännu mörkare ute i världen. Så jag suger i mig allt som andas hopp och ljus och framtidstro eftersom jag vet att det är bara ljus som kan vinna över mörker. Ljus. Och mörket har inte övervunnit det. 

Dessa mina ögon som har så lätt till tårar ska dagligen få gråta lite av glädje också. I går grät jag när Mr Carson förklarade sin kärlek för Mrs Hughes, båda gångerna. Och i dag grät jag när jag såg hur den här läraren börjar varje dag med att strö kärlek och komplimanger över sina specialelever. 

Någonstans är det ju min dröm han lever, den här vilt främmande läraren långt borta. Jag vill också se varje enskild elev i ögonen på morgonen och förklara hur jag glad jag är över att hen finns och dessutom i just mitt klassrum. Jag vill påminna dem om att de alla är unika och värdefulla och att de gör en skillnad och hjälpa dem att se den skillnaden. 

Men hur gör man det när man har trettio elever i det där klassrummet? En tight tidtabell och avgörande studentprov som hägrar? 

Jag vet en som vet. Han heter Roger och han var min lärare i gymnasiet. Han undervisade i religion och psykologi och det var definitivt inte bara ämnenas egen förtjänst att så många tyckte absolut bäst om de ämnena. Han såg oss. Trots att vi var många. Jag fick också ofta en känsla av att han såg vem vi var och skulle bli, bortom de stundvis rätt fula masker som tonårskriser och pubertet tvingade på oss. Han gav oss ämneskunskap men också livskunskap. Han berättade sådant som jag fortfarande kommer ihåg trots att jag för länge sedan glömt vad det var vi egentligen lärde oss just då. 

Jag kan inte minnas att han skulle ha sagt att han tyckte om oss. Med ord. Men han sa det med hela sitt väsen. Varje dag.

Någon Roger blir jag aldrig. Men han är en av orsakerna till att jag för ganska länge sedan ville bli lärare. Och han är en av orsakerna till att jag i dag försöker bli den bästa versionen som möjligt av mitt eget lärarjag. 

Han är en god berättelse att knarka i en mörk värld. 

Jag tror att vi alla kan vara någons goda berättelse just nu. Också jag. Också riktigt små lågor syns i riktigt tätt mörker. Och det är så ofantligt mörkt nu.

Arvid har i dag firat sin tredje dopdag med rådgivningsbesök. Han var blyg i början, om man med början menar de första åtta sekunderna. Sedan tog han ton och fortsatte hålla den tonen genom hela besöket. 

Han pusslade, han byggde torn, han ritade en cirkel och visade prov på sina färgkunskaper. Han verbaliserade känslor och hoppade på ett ben. Han imponerade också med en förträfflig syn och sparkade fotboll. 

Men mest pratade han. Ganska snart fattade han galoppen. De ställde frågor om hans vardag och han svarade artigt. Och började berätta självmant. 

– Vi har flyttat. 

– Jag har ganska många spel hemma. 

Och annat viktigt. 

Han var bedårande. Till och med den som var med när han var vaken ännu 22.35 i går (alltså jag) märkte hur bedårande han var. 

Han var tidernas charmigaste treåring där inne! Det märkte alla vi som var med. Jag är på något sätt helt övertygad om att också hälsovårdaren och den praktiserande studeranden var helt golvade av hans charm. 

Och jag älskar att jag får vara helt övertygad om det. För på ett mera rationellt plan inser jag att de antagligen blir lika golvade också av de andra treåringarna som kommer in genom dörren. Men att de kan ge mig en känsla av att just mitt barn är helt strålande är… helt strålande. Det är just sådana människor som ska jobba med barn. Och föräldrar. 

Bäst är den rådgivning som gör att föräldrar och barn går vidare med nytt hopp. Jag återfick lite tro på att vi nog ska landa på fötterna efter den här trotsperioden också. Men jag landar hellre i morgon än om ett halvt år. Om jag får önska.

Lilla älskade varelse. Inte hade jag en aning då. Du gav oss den längsta och lättaste smekmånad man någonsin kan önska sig. Nu just ger du annat också. Och vackert så. Eller, inte just vackert. Men sunt.