Tacktalet jag aldrig höll

Och plötsligt är jag Årets inspiratör. Jag som aldrig är något. De medaljer och pokaler jag har hemma är sådana som alla som var med fick. Nu plötsligt finns det ett inglasat diplom i min hylla, ett som inte finns i alla andras hyllor.

Det blev inget tacktal när jag tog emot mitt pris. Det borde kanske ha blivit. Jag skulle ha sagt ungefär så här:

Jag är småbarnsmamma. Jag är prästfru. Jag är modersmålslärare. Så oroligt ospännande. Jag är den vanligaste av de vanliga. Jag finns i varje by. Och jag är helt okej med min egen vanlighet. 

Jag tror nämligen inte att världen i första hand behöver megastjärnor och superhjältar – det finns alltid alldeles för få av dem. Världen behöver i första hand vanliga människor som gör så gott de kan. 

I mötet med vår mörka värld är det lätt att känna sig maktlös. Så mycket ligger utanför vår kontroll och utanför vår räckvidd, det är en del av den vanliga människans förbannelse. Men mycket kan vi faktiskt också. Vi kan envist bemöta varje människa och varje situation med så mycket ljus, kärlek och hopp som vi bara förmår. På det sättet förändrar vi världen. 

Min blog påminner mig om det. Att den påminner andra om samma sak är otroligt stort och uppmuntrande för mig. 

I dag vill jag tacka. Mina läsare för att ni får mig att skriva, utan er är mina ord ingenting. Jag vill tacka min mamma för att hon älskade mig först och hämtade mig på tågstationen en halvtimme före galan började. Jag vill tacka min lärare på ettan som kallade mig klassens författare och därmed tände en eld som aldrig riktigt har slocknat. Jag vill tacka min Fredrik för att han tycker så mycket om mig och kollar min blogg lika ofta som han kollar text-tv. Det är kärlek. Jag vill tacka min vän Saara som tror på mig mer än någon annan. Och mest av allt vill jag tacka Jesus. Inte för att det är det politiskt korrekta att göra – för det är det ju faktiskt inte alls – utan för att Han är den som inspirerar mig mest. Han är mitt livs inspiratör. 

Ungefär så. Och jag menar varje ord i tacktalet jag aldrig höll.

  
 
Efter sju timmar kvalitetssömn, två timmar frukost med mamma och lunch med föräldrar och yngsta systern åkte jag hem igen genom ett vinterland. Väldigt trött och tusen gånger mer tacksam. 

Vi har en finlandssvensk bloggvärld som är stark och levande, gårdagen blev en uppenbar påminnelse om det. Och det beror inte på att det finns tjugo stora bloggar, nej det beror på att det finns tusen och tusen små och stor bloggar. Alla är viktiga. Det är lite som med världen. Den kan inte hänga på superhjältarna och bloggvärlden inte på superbloggarna. Också vi andra måste vara med och dra våra strån till den gemensamma stacken.

Advertisements

10 thoughts on “Tacktalet jag aldrig höll

  1. Det var så roligt att träffa dig! Redan när du öppnade munnen på scen kände jag att du är en person jag gillar väldigt mycket! Så klok! Hoppas vi ses snart igen 🙂

  2. Ett sånt fint tacktal som ändå fick komma i skrift! När dagar av tvivel kommer, se på ditt diplom och minnas att du är vår inspiratör. Inte bara i år, utan även tidigare år och förhoppningsvis kommande år. Vanliga människor är bra människor liksom alla andra är bra!

  3. Amanda. Grattis. Jag var också där och det värmde mitt hjärta att du fick priset. Visste inte att du också är modersmålslärare. Med Vänlig Hälsning blifvande speciallärare, ordnörd och skribent – men framför allt medmänniska. 😉 Kram.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s