Utan snus i tre dagar försmäktar vi i detta hus. Hälsningar från Esboskogarna där jag och två kvinnor jag älskar plötsligt befinner oss. Plan A byttes ut mot plan B och ibland är det bättre så. I dag vill jag inte vara på någon annan plats än just precis här med just precis dessa två.

Jag har just vaknat och minns min barndoms övernattningstillställningar då jag alltid vaknade före kompisen. Här ligger jag nu och lyssnar till deras susande sömn. Rädd för att de ska vakna om jag stiger upp.

Jag återkommer när jag återvänder till det liv jag valt men det liv jag behöver paus från ibland.

Jag hoppas du har det lika bra som jag i dag. Men egentligen vet jag att det är omöjligt.

Man behöver inte vara någon texttolkare av rang för att kunna uttyda mellan raderna i min blogg att vår son är en prövning just nu. Världens gulligaste prövning men likväl en prövning. Om du tillhör den skaran som tror att trotsålder existerar bara i teorin kan jag välkomna dig till ett omvälvande studiebesök hemma hos oss. Du lär få ompröva din inställning till exempel vid avfärd till dagis. Eller vid läggdags. Eller tandborstning. Eller måltider. Eller bad. Eller städning. Eller… Ja. Ni fattar.

Dagligen får Fredrik och jag otaliga gratischanser att växa i tålamod, storsinthet, flexibilitet, uthållighet, bestämdhet, konsekvens och lugn. Dagligen växer vi tyvärr inte alls i allt detta, vissa dagar krymper vi. Men vi gör så gott vi kan och vissa dagar kan vi faktiskt helhjärtat dunka varandra i ryggen när en storm ridits ut och gå rakryggade ur den striden. Tänka att vi växte just där och då. Hinna andas, men oftast bara en halv gång, innan nästa strid kommer. Den är alltid för nära, den där nästa striden.

I mina svagaste stunder tänker jag att jag aldrig någonsin vill gå igenom en trotsålder igen. Aldrig. Aldrig som i att jag faktiskt inte vill ha flera barn om trotsåldern kommer på köpet – och det gör den ju. Aldrig som i att det omöjligt kan vara värt det.Jag har tänkt samma sak vid några andra tillfällen också i Arvids liv. Som när Arvid började skötas hemma av vår privata dagvårdare och det gick uruselt till en början. Som när jag var ensam förälder flera sommarveckor den där sommaren före han skulle fylla två och han ville precis allt och kunde alldeles för mycket men var totalt opålitlig. Som när han hade en jättesvag dagisstart nu på hösten som fick mig att gråta varje dag. Som när han somnade tjugo över tio i tisdags och kvart över elva i går och vem vet när i dag.

Förnuftsmässigt kan jag nog inte välja ett barn till. Jag är alldeles för dålig på alldeles för mycket.

Samtidigt har jag aldrig varit en speciellt förnuftsstyrd människa när det kommer till det viktiga i livet och dit hör ju barn i allra högsta grad. Att välja ett barn till är stort men att välja bort ett barn till är minst lika stort.

För till och med nu är han det bästa som finns. Han är så sjukt festlig och skön och rolig och mysig och härlig och innerlig. Han är vår och vi är så glada att han finns. Och om vi någon gång får bli ännu fler kommer den där nya ju också att vara vår och fylla oss med en enorm glädje. Vad förnuftet än säger nu.

Hon har 273 000 följare på instagram. När hon publicerar en bild gillar tjugotusen människor och hundratals kommenterar. Hon är femton år ung och finlandssvensk.

Det är så galet. På så många sätt så galet. 273 000. Den siffran begriper jag inte. När jag var femton tyckte jag att min högstadieskola med femhundra elever var enorm. På gränsen till för stor. Att dagligen på något sätt vara i kontakt med folket där kändes rätt massivt. Jag kan inte tänka mig hur det skulle vara att som femtonåring dagligen på något sätt vara i kontakt med hundratusentals.

Ibland känner jag mig gammal. Och i mötet med instafenomenet ovan känner jag att ålderdomen obönhörligt hunnit ikapp. För jag fattar inte riktigt. Obsevera: att jag inte fattar betyder inte att jag fördömer eller förkastar eller föraktar. Det betyder bara just precis att jag inte förstår.

Jag är ju själv en människa som tycker om sociala medier, men när jag kollar igenom flickans flöde på instagram ser jag egentligen bara selfies. Och att välja att följa en främmande människas selfies övergår på något sätt mitt förstånd. Jag är ju den första att förstå att man kan vilja läsa främmande människors välskrivna texter. Jag kan också förstå att man kan vilja se främmande människors stilsäkra outfits eller helt fantastiskt artistiska bilder. Men att vilja se en främmande människas selfies… Hur vacker hon än är – och det är hon – så förstår jag inte riktigt. Och jag känner mig lite gammal.

Tanken på att Ingrid om tio år skulle ha hundratusen följare på sociala medier är en märklig tanke. Och kanske lite skrämmande. Kan en femtonåring greppa så många människor? Kan någon av oss? Hur skulle du reagera om det var din tonåring?

Samtidigt som jag inte riktigt fattar och samtidigt som jag kan tycka att det känns lite skrämmande så tycker jag mest bara att det är så ofantligt tufft och roligt och häftigt att unga flickor är kungar på sociala medier. Att de mest lästa bloggarna här är skrivna av unga kvinnor. Att du som femtonårig flicka i lilla Svenskfinland kan bli kändis på instagram. Sociala medier är tydligen en arena med lite andra spelregler. Och sådana arenor behövs. Verkligen.

Och ändå. Så fattar jag inte riktigt. Men igen: jag är helt medveten om att felet kan sitta helt och hållet i mig. Du får gärna fatta mer än jag. Berätta gärna vad det är du fattar i så fall. Eller bekräfta mig i min oförmåga att fatta så att jag känner mig mindre ensam där.

Jag bildsätter med det som för dig kan vara en främmande människas selfie. Ibland har jag nämligen självdistans. Och ibland har jag blåa halsband.

I går skrev jag om hur jag kände mig medskyldig till eller medansvarig för den andakt som tog död på tomten i Maxmo. Och en person berättade då att just det fenomenet var en av orsakerna till att hen skrev ut sig ur kyrkan. Detta med att tillhöra en grupp är alldeles för svårt då det alltid finns någon som gör bort sig och man själv får ta en del av det.

Och jo, jag förstår ju precis vad den här personen menar. Jag kan bli alldeles förkrossad och så sjukt upprörd när någon i Guds eller kyrkans namn säger något som jag själv aldrig någonsin skulle säga. Tro mig; att någon sagt att jultomten inte finns är verkligen inte det värsta. Kanske något av det mest onödiga och minst smidiga, men verkligen inte det värsta.

Ändå älskar jag att vara en del av kyrkan och församlingen. På något märkligt sätt är det det bästa jag vet. Jag tycker om att höra ihop med människor som jag inte själv valt, människor som bara finns där och är mina vare sig jag vill det eller inte. Människor som i någon mån tror som jag men som är helt annorlunda än jag och som lever och betonar och kommunicerar sin tro så annorlunda att jag många gånger bara känner ett enormt främlingskap. Människor som trots allt är något som kanske kunde kallas familj. Jag kan (och ska ibland) ta avstånd från det de säger och det de gör, men jag kan inte riktigt ta avstånd från dem. För de är… familj.

Jag tror att vi har tappat bort något viktigt då vi numera skräddarsyr våra bekantskapskretsar. Vi väljer ut bara dem som håller måttet och vänder resten ryggen. Det finns inte längre någon byagemenskap som vi är beroende av och jag tror att det är en förlust. Inte heller är släkten lika viktig som tidigare, vi har snöat in oss på kärnfamilj och goda vänner för att det är lättare och bekvämare så. Också där tror jag att vi förlorar trots att vi trodde att vi skulle vinna.

Jag tror nämligen att vi är skapta för gemenskap. Och inte bara enkel och bekväm och snygg gemenskap utan också gemenskap som kostar och irriterar och skaver. Jag tror att just den svåra gemenskapen formar oss och håller oss ödmjuka. Utmanar oss och får oss att växa. Hjälper oss att se, acceptera och respektera en större bild och en större värld. Om vi kan höra ihop med människor bara om vi kan skriva under precis allt de säger och gör och är så står vi ganska ensamma till sist.

Jag övar mig på den här biten i kyrkan. Jag hoppas att du har hittat en plats där du får öva dig i att älska också människor som du instinktivt tycker att är och/eller beter sig som idioter. Och en plats där du får bli älskad av människor som tycker att det är du som är idioten. Och det är det kanske också ibland. Åtminstone om du på något sätt alls är som jag.

I princip avskyr jag leksakskalendrar. I princip tycker jag att en chokladbit eller en pappersbild faktiskt duger mer än väl på andra sidan luckan, och jag anser i princip att barn i dag kräver mer bara för att vi vuxna ger dem möjlighet att göra det. 

Jag är ju långt ifrån ensam om att tycka så. Ingen hyllar leksakskalendrar, att göra det är att kapitulera inför konsumtionshysterin och dessutom stå för att man gör det. Och jag beundrar alla de föräldrar som faktiskt lever som de lär. De som bojkottar leksakerna och istället skapar egna kalendrar som bjuder barnen på upplevelser och kvalitetstid och inte på massproducerat plastskräp. 

Själv lever jag inte alltid som jag lär. Tyvärr. Ibland gör jag våld på mina principer. Jag är – åtminstone än så länge – inte en bättre människa än så. Och när det kommer till julkalendrar har jag uppenbarligen kastat ut mina principer genom fönstret. Ett år hade Ingrid en muminkalender och de senaste tre åren har hon inlett sina decembermorgnar med ett legobygge.

Och jag bara vägrar ha dåligt samvete och känna mig som en dålig förälder för att vi har kört på legokalender. Inte heller tänker jag känna mig dålig för att mina barn aldrig fått ha en spännande eller ens en ospännande upplevelsekalender. Inte ens om det är så att jag köpt mig fri. 

I år kör vi någon slags kompromiss hos oss. Vi är föräldrar som varken orkar eller vill göra upplevelsekalendrar men också föräldrar som i år inte vill köpa leksakskalendrar (för egentligen tycker vi ju inte om dem och i år skulle vi dessutom tvingas ha två). Så i år har vi en julkalender med pixi-böcker. Varje dag får vi en ny liten bok att läsa tillsammans i väntan på julen. Om det går lika dåligt som i dag att ha en kalender på två barn lär jag ångra mig bittert redan när självständighetsdagen kommer. Det kan bara bli bättre, om vi säger så.

  
Om jag i år igen är en lat och materialistisk förälder som har köpt mig fri från en upplevelsekalender? Kanske. Antagligen. Men inför litteraturen kapitulerar jag gärna. 

Och jo. Arvid har en ny frisyr. 

Tomten är död. Åtminstone i Maxmo. En stackars (ja, just stackars) andaktsledare sa en sanning för mycket i sin andakt och nu är barnen upprörda. Och föräldrarna. Och så tog medierna tag i det och nu är plötsligt alla upprörda. 

Jag är också upprörd. Jag tänker ungefär så här: 

1. Det är inte trevligt att i en andakt i kyrkan tala om att tomten inte finns. Och det är helt onödigt, det finns ju så mycket annat man kan säga. Dessutom kan en jul rymma både Jesus och tomten. Det var ett dumt misstag. Absolut.

2. Men det är inte heller trevligt att nu jämföra tomtetro med gudstro på osympatiska sätt. Att skriva självgoda kommentarer om att kyrkan ju faktiskt inte har några problem alls med påhittade gubbar tillför absolut ingenting konstruktivt. 

3. Kyrkan har uppenbarligen tyvärr inte råd med ett enda misstag. Så fort någon i leden gör bort sig på någon front så ska vi alla ta någon slags smäll. Folk har inga problem med att generalisera när det kommer till kyrka och tro och en direkt konsekvens är att jag känner mig märkligt medskyldig till en klumpig andakt i en annan del av landet som jag varken hållit, hört eller skulle hålla. Det är ganska hårt. 

4. Nu tar vi det lugnt. Nu utgår vi från att den stackars (ja, igen just stackars) andaktshållaren bara gjorde bort sig kapitalt och så förlåter vi en medmänniskas misstag och går vidare. Vem ska kasta första stenen? Den som aldrig någonsin gjort bort sig. Varsågod. 

Och så slutar vi förminska andra människor genom att skriva trosfientliga kommentarer och se det här som ännu en smarrig orsak och ursäkt att spy galla över allt det och alla vi som kyrka är. Och så gör vi som vi alltid har gjort och firar vi den jul vi själva vill ha. Med Jesus eller tomten. Eller båda. Helst båda, om jag får välja.   

  

För ganska precis tre månader sedan flyttade vi. Ibland kan jag känna att jag nog inte är en bloggare värd namnet då jag inte bjudit er på ens en glimt av det hem som numera är vårt.

Men jag tycker ju att golv och möbler och fönster och vinklar och soffkuddar säger ganska lite om ett hem. Det är ju aldrig på det sättet jag spontant skulle beskriva vårt hem. Snarare skulle jag säga ungefär så här:

Vi har mer luft nu än vi haft någon gång tidigare. Och vi hade nog glömt hur mycket lättare det är att andas om man har mer luft, hur mycket man än älskar dem man delar luften med.

Det går nästan ingen dag utan att någon annan än vi fyra finns här i något skede. Eller vi fem just nu, vi firar i dag fyra veckor med vår engelska inneboende.

Vi har precis allt vi kunde önska oss i hemväg. På riktigt. (Även om jag nu i skrivande stund inser att det kan hända att Fredrik skulle säga att vi har allt vi kunde önska oss minus bastu i lägenheten.) Vi har ett hem som är nära alla de platser vi besöker dagligen och använder bilen mindre än vi gjorde för tre månader sedan och cyklarna betydligt mer. Vi har ett hem som är stort nog att rymma de människor vi vill dela vårt liv och vår vardag med. Vi har ett hem där det kan hända mycket samtidigt. Vi har ett hem som är vackert i våra ögon. Vi har ett hem där det ibland ringer på dörren på söndagarna och goda vänner till våra barn står i trapphuset och bjuder dem på lekstund utomhus. Vi har ett hem där pulsen går ner. Ett hem där vi vill vara hela tiden.

Vi har ett hem som är vårt och just det är vi enormt tacksamma för alla dagar. Och ett hem som faktiskt kan bli allt det vi alltid velat att vårt hem ska få vara.

Och jo, så här såg det ut tidigare i dag när jag egentligen dukade av bordet efter lunchen men plötsligt drabbades akut av den där enorma tacksamheten och bara ville föreviga:

Och så här såg det ut en sekund senare när Ingrid insåg att jag förevigade:

P.S. Det är en tigerutklädningssvans som ligger på bordet bredvid den gula ugnsformen. D.S

P.P.S. Om tillräckligt många ber tillräckligt snällt kan det bli soffkuddar och vinklar en annan gång. En bloggare som knappt är värd namnet måste ju någon gång ställa upp och ge läsarna vad de vill ha. D.D.S

Vår dotter är okrönt världsmästare på att sysselsätta sig själv. Aldrig någonsin har hon tråkigt och aldrig någonsin förväntar hon sig att vi ska komma på vad hon ska göra. En konsekvens av det är att hon alltid har något på gång. Hon pysslar, hon läser, hon ritar, hon leker, hon skriver, hon… gör. Hela tiden.

Jag älskar det. Kreativiteten. Handlingskraften. Initiativförmågan.

Men ibland kan jag känna att alla de där tidningarna, fantasilekarna, böckerna och pennorna kommer emellan. Sällan bara är hon och nästan aldrig har hon något mindre intressant än sin gamla mor på gång.

Därför älskar jag att cykla med henne. Åka bil med henne i framsätet (där ingen Kalle Anka finns). Gå med henne till skolan om vi börjar samtidigt (hon tillåter det nu igen efter en period som kändes som en försmak på tonåren). För då finns inget som kan komma emellan. Då möts vi. Då pratar vi. Då frågar hon. Då berättar hon. Då delar hon sin värld med mig.

För en tid sedan när vi delade hennes värld berättade om en kompis vars föräldrar har skilt sig. Och hon frågade mig:

-Mamma, varför skiljer folk sig?

Och som så många andra gånger när vi delar värld vet jag inte riktigt vad jag ska svara. För det finns ju tusen orsaker och inga orsaker och allt där emellan när man ska översätta det till en sjuårings verklighet. Men som alla gånger när vi delar värld försöker jag. Så jag förklarar och berättar om föräldrar som inte längre är kära i varandra och vill vara tillsammans varje dag. Och hon svarar:

-Jo. Och så kanske de inte vill vara tillsammans med sina barn hela tiden utan behöver få vara själva ibland också.

Det kommer så lätt för henne – helt utan sorg och dramatik – men för mig blir det svårt. Och ganska sorgligt och rentav lite dramatiskt. Och jag tänker att jag kanske har blivit lite för bra på att kommunicera mina behov av tid för mig själv.

Jag förklarar, bedyrar, intygar och försäkrar att ingen förälder någonsin skiljer sig bara för att få paus från sina barn (för så är det väl nog?) och säger att alla föräldrar behöver tid för sig själva ibland men att det inte alls är samma sak som att man inte vill vara med sina barn.

Hon är lugn med mitt svar. Förstås. Hon var ju lugn redan med sin egen tolkning, det var bara jag som tyckte den var besvärlig. För jag såg ju mig själv där mellan raderna. Jag är i allra högsta grad en förälder av 2000-talet och jag tror absolut på att också föräldrar får och ska ha känslor och behov.

Den föräldern är jag fortfarande och den föräldern vill jag vara för jag tror att det gör oss alla gott. Men jag ha skärpt mig lite sedan dess. Nog fortsatt prata om mitt helt genuina behov av att få vara för mig själv ibland. Men försökt prata lite mer än vanligt om mitt minst lika genuina behov av att få vara mycket tillsammans med mina barn.

I några dagar har vi varit fler än vanligt här hemma. När bästa vännerna från Österbotten hälsar på är vi fyra vuxna och fem barn. 

Och det borde ju faktiskt vara grundläget. Jag gillar egentligen tanken på storfamilj men jag gillar inte alls tanken på storfamilj med bara två vuxna. 

Plock ur en lyckad lördag med denna extended family vi har nu:

Idag var vi på köpcenter. Två vuxna handlade till barnens lillajul-påsar och två vuxna underhöll barnen. Sedan kom vi hem och två vuxna fixade en ljusslinga på balkongen, en tredje vuxen underhöll hungriga barn och en fjärde fixade lunch. Ingen drunknade. Alla flöt. 

Just det där flytet kan jag sakna i vardagen.

Sedan körde vi löppass. Två föräldrar sprang först medan de andra två kickade igång risgrynsgröten och tog hand om kidsen. Sedan sprang de andra två medan de första tog över gröten och barnen. 

Det fanns ju en tid då man var många vuxna under ett hustak och jag tror vi gick miste om något sunt och bra och viktigt när vi slutade leva så. Kärnfamiljen räcker helt enkelt inte till. Den är inte stark nog. Den är skör och sårbar. Och så mycket blir så mycket bättre om vi lever under mindre sköra och sårbara omständigheter. 

Jag tror att jag skulle kunna leva så här. På riktigt. Skulle du?

Jag vill egentligen inte veta hur stark jag kan vara, tänkte jag när jag i går såg dokumentären om Magdalena och Peter. 

Jag fortsatte tänka och insåg:

jag vill inte ha de perspektiv som en livshotande sjukdom och en dödssjuk livskamrat ger. 

Det var så mycket i mig som bara ropade att jag inte vill. 

Samtidigt är det ju vår styrka som gör att vi kan bära varandra. Och det är våra perspektiv som gör att vi vill göra det. 

En människa utan styrka och perspektiv är alltså en begränsad människa. På alla väsentliga sätt mer begränsad än en människa som aldrig prövats. 

I möte med det känns prövningen mindre definitiv. Mindre skrämmande. Mer som en övning för det här som kallas liv.