I mitt lågstadiebibliotek fanns en bok som var bibliotekets mest förbjudna, mest intressanta, mest tummade och minst lånade. Den handlade om människokroppen och bestod mest av en massa torra bilder av inre organ och skelett men så fanns där ett par svartvita fotografier av nakna människokroppar. Och det var just de bilderna som små gäng av lågstdiebarn bläddrade sig fram till och förtjust fnissande tog del av.

Det var sakligt, informativt och oladdat. Och ändå rafflande. Spännande. Kittlande. 

I dag tänker jag att en bok med svartvita bilder av människokroppar inte skulle ha en chans. Utvecklingen har gått framåt. Och jag tror att det är ett bakslag.

Svenska yle berättar i en artikel att allt fler pojkar påverkas negativt av porr. Att de får märkliga modeller och handlingsmönster som de sedan tror att ska fungera i verkligheten. Och det i sig är ju ingen nyhet. Alls. Och inte förvånande heller. Alls. Det blir ju konstigt när barnhjärnor som borde smygbläddra i svartvita böcker på skolbibliotek plötsligt kommer åt avancerade porrhistorier i 3D i den egna telefonen i mörka rum.

Inte heller är det någon nyhet att någon i kommentarsfältet försvarar porrens rätt i samhället. En röst menar till exempel att vi har de verkligt stora problemen med de pojkar som inte får titta på porr under puberteten och att det nog är fru blomsterhatt som är i farten igen. 

Jag undrar lite försiktigt hur personen bakom kommentaren kan vara så tvärsäker och konstaterar att jag inte har något emot att bära blomsterhatt om det handlar om att ta ställning mot en usel kvinnosyn och en usel manssyn. Och nej. Jag vill inte och kan inte förbjuda porren men jag vill och kan och ämnar ifrågasätta många av de bilder som den förmedlar. Och det är tråkigt att porren fortsättningsvis är en av få aktörer som förmedlar alls. 

Det mesta var inte bättre förr. Men några saker var. 

Jag trodde att jag ville ha en stjärna. En sådan som bara kommer in i ett rum och drar allas uppmärksamhet till sig. En gitarrspelande, skämtlevererande och högljudd typ. Det var sådana jag drogs till och charmades av.

För i dagarna tretton år sedan blev jag ihop med min första och förhoppningsvis sista pojkvän. Han var inte alls vad jag hade trott att jag ville ha, bevisligen vet man inte alltid sitt eget bästa. 

Han är ingen stjärna – han gör i stället alla andra till stjärnor. Människor växer och blomstrar i hans närhet och finare än så blir det inte. Han är ingen sådan som man älskar hejdlöst efter tio sekunder och sedan irriteras vanvettigt av efter tio minuter. Han stjäl aldrig någon show, men ibland lägger han handen på mitt ben på ett sätt som antyder att jag håller på att göra det och kanske ska backa lite, lugna mig lite och ta lite mindre plats av det utrymme som egentligen är någon annans.

Jag vet att vi båda behöver varandra. Han behöver min passion, min energi, min humor och min spontanitet. Jag behöver hans lugn, hans eftertänksamhet, hans stabilitet och hans trygghet. Det handlar inte om bättre och sämre, det handlar om olika. Summan av två inte alls perfekta människor kan ibland bli närapå perfekt. Och mitt liv hade blivit väldigt mycket svårare, fattigare och tunnare om jag hade valt en sådan man som jag i begynnelsen trodde att jag ville ha. 

 

En av de första bilderna som togs på oss två. Januari 2003.

 

– Vad gör du? 

Sexåringen tittar på mig med de största av ögon. Jag, mycket medveten om vad jag gör, blir plötsligt totalt omedveten om hur jag ska svara. För jag känner sexåringen och vet vart samtalet kommer att föras.

– Jag rakar benen, säger jag.

Det är inte min egen sexåring som frågar. Det är min mans systers. Och jag känner ett ansvar för att svara rätt. På den där frågan som inte kommit ännu men som kommer just precis då:

– Varför det? 

Och ja. Vad svarar man på det när en sexåring frågar? Hur förklarar man det fiendeskap som finns mellan en själv och de knappt synliga hårstrån som bebor ens ben? Det fiendeskap som får en att hantera benen med ett verktyg som ju faktiskt kan döda?

Det är ju lite svårt. Det där med att dina fjun, du sexåriga lilla själ, är finast i världen medan mina bara måste bort.

Jag har ingen aning om vad jag sa. Knappast något som någon broderat på någon tavla.

Men jag har tänkt mycket. På varför. Och hur jag motiverar mitt varför. För mig själv och andra. Jag har inget svar, men jag tänker och det är en bra början. 

Min egen sexåring som numera är sjuåring har aldrig frågat om hår på ben. Men nog om smink. Och det känns därför viktigt, lite fånigt viktigt, att åtminstone ibland möta världen helt utan smink. Inte bata hemmadagar utan också arbetsdagar. Jag strävar efter att en dag i veckan möta mina elever och mina vänner och alla andra jag råkar träffa den dagen utan smink. För jag vill inte vara beroende. Jag vill visa att det går och att det viktiga aldrig hänger på hur mitt ansikte ser ut. 

  
Hon och jag. I vår osminkade verklighet. Fotograferade av henne som fotograferar oss mest.

Facebook upplyste mig om att det har gått sex år sedan jag publicerade den här bilden:

  
Jag minns den så väl. Vår första jul i Helsingfors. Min första bild med min nya iPhone. Ingrids vinterkappa som hon använde typ fyra gånger totalt men vars nödvändighet jag aldrig ifrågasatte. 

Jag minns att hon var världens sötaste, men också världens sömnkrångligaste. I regel var vi vakna minst några timmar per natt med ett barn som inte ville sova men inte heller ligga tyst och vaken. Ett barn som vägrade vara ensam nattetid men ett barn som inte heller förmådde somna med en vuxen i närheten. Och ett barn som fortsatte bete sig så tills hon var två och ett halvt. Ännu när hon var fyra var hon vaken så minst en natt i veckan. 

Facebook upplyste mig om det här klockan halv sex i natt, vilket jag tyvärr märkte. Då hade jag nämligen varit vaken i en dryg halvtimme och skulle komma att vara vaken en och en halv timme till. Ofrivilligt. Med den föredetta sömnkrånglarens just nu sömnkrångliga lillebror. Arvid har de senaste månaderna krävt mer kvälls- och nattetid än han gjort sammanlagt i hela sitt liv. Tyvärr. Riktigt tråkig utveckling. Vi har testat många olika knep – för många – och inget har hjälpt. Det finns inget givet mönster. I någon ända av natten strular det, båda ändorna har sina utmaningar.

Någon gång vid kvart över sex låg jag och grät i fosterställning i min säng. Och tänkte nästmest på att jag kanske aldrig gråtit över Arvids nattsömn tidigare och mest på att jag var så trött att jag bara inte orkade. Allt känns så hopplöst när man inte får sova på natten. En ofrivillig vakenminut på natten är fyrahundra gånger längre än en frivillig vakenminut på dagen. När dagen sedan äntligen kommer kan man inte förstå att det faktiskt var så jobbigt. Men det var det ju. Just så jobbigt var det.

Aldrig tog vi hans nattsömn för given. Till sist började vi räkna med den, men den kändes faktiskt magisk hela vägen. Så länge den varade. Nu just känns den faktiskt mest tragisk. 

Men mina barn sömnkrånglar i ett tryggt hem. Jag gråter i fosterställning i min egen säng och har en man som säger att jag ska försöka sova. Det finns ingen fara som hotar. Jag tänker på alla dem som flyr sina hem med sina barn. Som släpar dem genom främmande länder till ett lika främmande land. Som inte vet var och när och hur och om de får sova i natt. 

I jämförelse med dem har jag allt. I jämförelse med nästan alla har jag allt. Och jag vet det. Också på natten då jag inte får sova. Det är bara så svårt att känna det då. Men i teorin vet jag. Alltid.

För många blev jullovet långt redan före jul i år, till exempel jag har fem hela dagar lediga före julafton. Fler än en gång har jag hört någon säga att lediga dagar före jul bara är bortkastade då de ändå äts upp av julstressen.

Och jag fattar inte. 

Som om julstressen (helst i bestämd form) bara finns där utan att vi människor själva kan påverka den. Jag går helt enkelt inte med på att julstressen skulle vara något ofrånkomligt och obligatoriskt, som den mest givna av jultraditioner.

Som relativt ung familj har vi nyligen fått fundera på hur våra jular ska se ut. Och som prästfamilj får vi leva med att de flesta julaftnar firas långt borta från våra ursprungsfamiljer. Vi kan inte bara glida in till jular som andra fixat. Vi måste fixa själva. Och vi har valt att försöka fixa utan julstress.

Julafton i år kommer vi att fira hemma hos oss tillsammans med goda vänner. Någon tar med något och någon annan tar med något annat. Till sist har vi det mest viktiga och sedan lever vi gott utan det där som ingen ens kom att tänka på. Ingen kommer att slita i timmar för ingen tycker egentligen att hemgjord morotslåda är så mycket godare än Saarioinens att det är värt att någon stressar. Hellre får folk vara på gott humör när de kommer. Själv ansvarar jag bland annat för desserten och jag har frimodigt tänkt göra en grej som jag aldrig gjort förr. Visst kan det misslyckas – sist misslyckades det – men att provfixa desserter är för mig att stressa. De som ska äta är ju våra vänner. Inte någon nådelös tävlingsjury. 

Och det är väl just det jag tänker. Att de flesta av oss förhoppningsvis firar jul med människor som älskar oss efter julhelgen trots att potatisen var sönderkokt och pepparkakorna svartkantade. Och om i firar jul med helt andra människor… Då kanske vi ska fundera på varför vi gör det och om det faktiskt är en bra idé. 

Jag förstår förstås en önskan om att ge sina barn en magisk julafton. Men inget barns julafton blir mer magisk av att föräldrarna går på knäna av krav och stress och förväntningar. Som antagligen alltid fanns främst i föräldrarnas huvuden och ganska lite hos barnen. Och inga vuxna barn blir glada av att ännu mer vuxna föräldrar blir självutnämnda martyrer under julhelgen för att de tror att barnen fortfarande vill ha det där magiska och fortfarande tror att sagoboksjular faller på plats av sig själva. 

Jag tror på sänkta krav och tydlig kommunikation. Vad är viktigast för oss? Vad kan vi inte tumma på? När ska ribban ligga högt och när ska vi riva ribban redan från början? 

De flesta av oss vill ha julefrid. Men det är ju så svårt att komma dit om vi har andan i halsen och tusen saker i huvudet ännu på julaftonsmorgon. 

Mer frid åt folket! Börja med dig själv. Vad kan du ge avkall på för att vara en gladare och mer utvilad människa när julaftonen kommer? 

Julaftonsmorgon 2014. Med vår nyaste tradition: julfrukost i soffan framför julfilm som alla tycker om.

Trots att gårdagens utflykt fick typ minus två poäng av fem så valde vi frimodigt att göra en ny utflykt i dag. För att bara hänga inne och hela dagen fungerar ju inte heller. Tre vuxna – prästen jobbade – tog med oss fem lunchmätta barn till naturhistoriska museet. 

Sist jag var där var jag illamående och trött och gravid och satt mest på en bänk och drack vatten. I dag var jag välmående och pigg och inte det minsta gravid och dessutom levererade gruppen som nästan aldrig förr. 

Fem poäng av fem. Och bilderna! Sju av fem.

   

    
    
    
    
    
    
 

Att ha barn i samma ålder som sin syster är en gåva jag aldrig anade innan den blev mig given. Vi har delat många livsskeden och våra vardagar ser likadana ut, liksom våra guldkanter. Våra livsvillkor påminner mycket om varandras och vi önskar oss samma saker ur en dag. Vilken gåva der är!

Och aldrig har det varit så lätt och så roligt som nu.

   
 Vi inledde med morgondans till finlandssvenska höjdare som KAJ och Arne alligator. Och med vi menar jag mig själv, mina barn och min systers barn. De andra vuxna på sin höjd tittade på.   

 Vi fortsatte med systers och min egentid. Det blev ett besök på marimekkos butik i Hertonäs. Bara en gång tidigare har jag varit där. Också då med just denna syster.   

Vi skulle sedan möta resten av gruppen i centrum. Och jo, som påsen antyder så köpte jag något. Fuskade och köpte nästa kvartalsplagg redan nu. Ångrar mig inte alls. Men det är långt till april.   

 Vi hade en stadsvistelse som bilderna inte alls gör rättvisa. Uppenbarligen fanns ju dessa sekunder också men jag minns mest skrik och gnäll och missnöje.    

 Vi överlevde eftermiddagen då kvinnan på bilden ovan och hennes förstfödda dotter kom på besök. Att jag får kalla henne min bästa vän gör mig fortfarande lite pirrig. Tänk att man kan bli en bästa vän rikare när man är närmare trettio än tjugo.

Konstaterande: den femmannagrupp som är mina och min systers barn har i dag en medelålder på 5,8 år. För tre år sedan var medelåldern följaktligen bara 2,8 år. Och då var det helt galet. Det är verkligen tusen gånger lättare i dag att hantera den här gruppen. Jo. Men nästa gång vi tar den till centrum några dagar före jul är 2019. Förutsatt att ingen fått fler barn. Förstås.

Kvinnan som tagit bilderna, min syster, har förresten också stickat den rödvita kofta jag har på mig. Det hon inte kan behöver man inte kunna. Förutom finska. Förstås. Eller?

– Mamma, vad är betyg?

Det är en knapp vecka kvar av terminen och vår skolelev ska få sitt första betyg. Inte ett med siffror, förstås. Men ändå ett som med kryss ger någon slags bild av hur hon klarar av olika uppgifter i skolan. 

Jag förklarar ungefär så. Ingrid är inte nöjd. 

– Nog vet man ju själv vad man är bra på. Varför måste läraren tala om det för en? 

Också ett inlägg i betygsdebatten. 

Så kommer min syster, den syster som lever i Sverige och utbildar sig till ämneslärare i samma land. Och betygsdebatten fortsätter. För de tänker ju så annorlunda där.

Jag vet, min vana trogen, inte riktigt vad jag tycker om betyg och hur och när de ska delas ut. Det jag vet är  att jag avskyr hur lätt det är att jämföra betyg. Både sifferbetyg och kryssbetyg. När jag delar ut texter i skolan är det mera regel än undantag att kompisarna kikar över axeln eller rakt ut frågar ”vad fick du?” och i den stunden kan jag önska att jämförelsen var mindre lättillgänglig. För den ena kan 35 poäng i essäprovet vara en seger och för den andra kan 45 poäng vara ett misslyckande. Så vem har då lyckats bäst? 

Jag vet också att jag en gång hade en kurs i skolan där vi kom överens om att jag bara kommenterade och inte gav någon siffra. Och eleverna sa att de läste de kommentarerna mer noggrant än de läst några andra. Om det var för att försöka översätta kommentarerna – so be it. De läste med omsorg de ord som alltid säger mer än siffran.

Och så vet jag att den här bilden cirkulerade i Sverige i somras och har fått nytt liv nu:

  
En rektors hälsning till en elev. Som mycket väl kan ha varit befogad i det enskilda fallet, men ju nog fungerar väldigt dåligt som någon allmängiltig programförklaring för betyg. Visst, alla utan undantag är mer fantastisk än en betygssiffra eller -bokstav, men att som rektor kalla betyget fånigt är knappast vettigt. Och att hävda att betyget bara säger något om lärarnas arbete är bara fel. Och just sådant som gör att ingen människa med självbevarelsedrift vågar bli lärare i Sverige. 

Jag tror på att avdramatisera betyget. Betona det faktum att det viktigaste i en människa aldrig betygssätts. Men jag tror inte på att slopa betyg eller underminera dem genom att hävda att de bara handlar om läraren. På något sätt känns det som om de som aktivast vill skydda barn och unga under mopedåldern från betyg är de som lanske tillskriver betygen störst betydelse. När vi egentligen borde prata med våra unga om att betyg är långt ifrån allt och att de i slutändan säger ganska lite om en människa. 

Vad tänker du? Om betyg? Hur och när? Och hur har dina barn tagit sina betyg? Hälsar hon vars dotter inte har kommenterat betyget en enda gång sedan vi öppnade det i fredags. Sjukt bra inställning. Men så visste hon ju själv redan från början vad hon var bra på.

”Vuxna människor som inte kan acceptera sin egen dödlighet utan intalar sig att det finns en gud som kan skänka oss ett evigt liv, är lite som ett barn som i mörkret kramar sitt gosedjur.” 

Läst i ett kommentarsfält till en artikel som egentligen ville säga något helt annat. 

Jag tänker två tankar. 

1. Om vi utgår från att personen bakom kommentaren har rätt så frågar jag mig försiktigt vad det då spelar för roll. Det finns betydligt värre saker man kan anklagas för att vara (och också betydligt värre saker man de facto kan vara) än som ett barn som kramar ett gosedjur. 

2. Min tro handlar oerhört lite om evigt liv. Att vara troende är inte att vandra omkring på den här jorden och tänka på sin gratisbiljett till himlen när man en dag dör. Att vara troende är att vandra omkring på den här jorden och försöka komma underfund med hur Jesus skulle vandra om han gick samma väg som jag i samma tid. Och inte för att göra tillräckligt rätt för att knipa en plats i himlen sedan utan för att göra den här världen så god och varm och rimlig som jag förmår.

Den person som står bakom kommentaren skulle bli förvånad om hen visste hur lite jag tänker på evigt liv. Och det beror inte på att jag inte accepterat min egen dödlighet för den tänker jag på så gott som varje dag. Jag är betydligt mer medveten om det ändliga livet här än det (eventuella) eviga livet där. 

Tanken på ett liv efter detta tröstar mig ganska lite, kanske i första hand för att jag hittills har behövt just den trösten så sällan. Men hoppet om en god kraft som bär, den tröstar mig mycket. Och jag skäms inte ens lite för att erkänna det. Om någon anser att det tyder på omognad eller feghet så kan jag bjuda på det. Jag tänker envist fortsätta hoppas på det där första och största julmiraklet. Jag tror att det förändrade allt för alltid.

  
Bild från youversion. 

Vi sparkade igång jullovet på bästa tänkbara vis. Vilket vis? Tja, den rutinerade läsaren har säkert kunnat ana ett mönster. När bloggen ser ut så här betyder det bara en sak.

   
    
    
  
Vi är tillsammans.