”Vuxna människor som inte kan acceptera sin egen dödlighet utan intalar sig att det finns en gud som kan skänka oss ett evigt liv, är lite som ett barn som i mörkret kramar sitt gosedjur.” 

Läst i ett kommentarsfält till en artikel som egentligen ville säga något helt annat. 

Jag tänker två tankar. 

1. Om vi utgår från att personen bakom kommentaren har rätt så frågar jag mig försiktigt vad det då spelar för roll. Det finns betydligt värre saker man kan anklagas för att vara (och också betydligt värre saker man de facto kan vara) än som ett barn som kramar ett gosedjur. 

2. Min tro handlar oerhört lite om evigt liv. Att vara troende är inte att vandra omkring på den här jorden och tänka på sin gratisbiljett till himlen när man en dag dör. Att vara troende är att vandra omkring på den här jorden och försöka komma underfund med hur Jesus skulle vandra om han gick samma väg som jag i samma tid. Och inte för att göra tillräckligt rätt för att knipa en plats i himlen sedan utan för att göra den här världen så god och varm och rimlig som jag förmår.

Den person som står bakom kommentaren skulle bli förvånad om hen visste hur lite jag tänker på evigt liv. Och det beror inte på att jag inte accepterat min egen dödlighet för den tänker jag på så gott som varje dag. Jag är betydligt mer medveten om det ändliga livet här än det (eventuella) eviga livet där. 

Tanken på ett liv efter detta tröstar mig ganska lite, kanske i första hand för att jag hittills har behövt just den trösten så sällan. Men hoppet om en god kraft som bär, den tröstar mig mycket. Och jag skäms inte ens lite för att erkänna det. Om någon anser att det tyder på omognad eller feghet så kan jag bjuda på det. Jag tänker envist fortsätta hoppas på det där första och största julmiraklet. Jag tror att det förändrade allt för alltid.

  
Bild från youversion. 

Vi sparkade igång jullovet på bästa tänkbara vis. Vilket vis? Tja, den rutinerade läsaren har säkert kunnat ana ett mönster. När bloggen ser ut så här betyder det bara en sak.

   
    
    
  
Vi är tillsammans.

I går fick jag två brev. Två handskrivna. Jag vill berätta om det andra brevet. 

I det andra brevet stod det bland annat så här: ”Thank you for things you gave me. Things like 2 Blanket, lamp, Goat and others.”

Sedan 2006 har jag och Fredrik haft ett fadderbarn i Kenya, och brevet är hans, Emmanuels, julhälsning till oss. 

Tänk att det finns sextonåriga pojkar som tackar för filtar, getter och lampor. När sextonåriga pojkar i min värld önskar sig mopeder, telefoner, datorer och märkeskläder. 

Jag blev än en gång påmind om pengar och mitt sätt att använda dem. Och även om de påminnelserna är obekväma och jobbiga så är jag glad att de kommer. Jag behöver bevisligen ständigt nya påminnelser då jag lever en ganska kort period på dem jag får. Jag glömmer så lätt bort hur jag egentligen vill leva bland alla saker jag vill och kan köpa. 

I juletid är den här påminnelsen av speciellt stor betydelse för mig. Och av speciellt stor obekvämlighet. Jag skulle ju vilja ge halva världen till dem jag älskar. Och en av dem jag älskar mest, min dotter, vill nog helst ha halva världen. Minst. Ingen älskar saker som hon. Jag får faktiskt anstränga mig för att inte köpa alldeles för mycket. Det är sällan ekonomin som kommer emot först, det är snarare en luthersk och/eller österbottnisk känsla av att man ju faktiskt inte kan köpa julklappar för hur mycket som helst. Att det får och ska finnas gränser för hur mycket pengar som får gå till sådant som ingen egentligen behöver.

För faktum är att jag inte har köpt en enda förnödenhet i julklapp i år. De julklappar jag har köpt är utan undantag kulklappar. Och jag är absolut för dem! Jag tycker om att köpa presenter till dem jag tycker om som de tycker om och jag tänker fortsätta göra det med glädje och gott samvete. Men jag är också för att ge en del av julklappskassan till dem som faktiskt behöver den där delen ännu mer. Till exempel till dem som använder pengarna till filtar, getter och lampor. 

För det får och ska finnas gränser för hur mycket pengar som får gå till sådant som ingen egentligen behöver. 

  

I går fick jag två brev. Två handskrivna. Jag vill berätta om det första brevet.

I det första brevet stod det bland annat så här: ”Att få jobba på scenen med dig förgyller decembervardagen och jag är supertacksam för att ha fått bygga upp en lite annorlunda relation än lärare-elev. För mig är, och kommer du nämligen alltid att vara, en extra december-teater-mamma!”

I går var det julfest. Och i går var det också dags för vår första och sista föreställning av årets julskådespel. Jag var så stolt över dem och jag var så tacksam över att de är mitt gäng. De var så fina, så glada och så levande. Och allt var så värt det. Alla sena kvällar, alla märkliga arbetstider, alla förlorade träningspass, alla orimliga och omöjliga tidtabellspussel och alla gånger jag vaknat mitt i natten och insett att jag glömt att mejla dem om något viktigt och sedan sänt iväg ett meddelande klockan 03.27. 

Värt det. Lätt. 

Det handlar inte bara om en slutprodukt. Det handlar om en hel resa. Publiken ser en bråkdel av allt som varit, vi som var med ser allt, minns allt och vet allt. Och många av dessa ljuvliga unga, de tjugosju som stod på scenen, de fyra som musicerade och den ena som skötte tekniken, ville i går tacka för resan. Och jag tog orden till mitt hjärta och begrundade dem. Lever nu på dem och har redan glömt alla stunder som det var mest stress och frustration. 

Nästa år igen. 

Det här borde vara en sorglig berättelse. För den handlar om en treåring som fick på dagisjulfest utan föräldrar. 

Arvid hade dagisjulfest i dag. 8.30.

Fredrik hade julkyrka i dag. 8.30. 

Jag hade skoljulfest i dag. 8.00. 

Omöjlig ekvation. 

Dessutom bor vi ju i en stad där Arvid inte har någon mormor, morfar, farmor, farfar, moster, faster eller kusin. 

Ännu omöjligare ekvation.

Men just den här decembermånaden har vi ju en Anna. En som bott hos oss sedan början av november och som räddade vår julfestdag genom att gå med Arvid på dagisfesten. Och det gick förstås hur bra som helst. Bättre än alla hans tidigare dagisfester.

Den här veckan har påmint mig om hur livsavgörande det är att ha ett nätverk som bär. Ingen familj kan vila på bara två vuxna. Vi hade ju änglarna i tisdags som tog hem en säng åt oss. I onsdags hade vi en ängel till som hjälpte oss skruva ihop sängen. Och i dag tog då ytterligare en ängel vid och gick på dagisfest. 

Det här borde vara en sorglig berättelse. För den handlar om en treåring som fick gå på dagisjulfest utan föräldrar. 

Men egentligen är det här en god berättelse. En om ljus och gemenskap. En berättelse om att ensam inte alls är stark, en berättelse om hjälpande händer. Vi klarar så enormt mycket mer om vi inte envisas med att klara allt själva. Om vi bara vågar be om hjälp trots risken att framstå som svaga och begränsade och misslyckade. 

För oss som får leva nära andra människor är vår fulla potential alltid så mycket större än vår egen personliga potential. Jag tror att vi blir svaga och begränsade och misslyckade först när vi tror att vi gjort allt vi kunde bara för att vi gjort allt vi själva kunde. 

Tillsammans är vi så mycket större och starkare och mer. 

Arvid har inte gjort allt han kan i buu-klubbenspelet förrän han bett mig om hjälp. Hans fulla potential är större än hans egen förmåga. Liksom min.

Jag hade en vision. Om mysiga decembermorgnar i skenet av en mjuk läslampa och en ljusstake i sovrumsfönstret. Vi fyra. Mysande i vår säng med pixi-kalendern. 

I verkligheten ser det ut så här: 

Arvid vaknar för tidigt. Kommer in i vårt sovrum, tänder taklampan och frågar vems tur det är att öppna pixi-kalendern. Vi svarar att det är Ingrids tur eftersom han öppnade i går. Han bryter ihop. Har varit vaken i knappt två minuter och/men bryter redan ihop. 

Ingrid vaknar av ihopbrytet och kommer också in i vårt rum. Arvid tittar på Ingrid med en blick som jag kan motstå bara när jag stenhårt taggat principfast föräldraskap. 

– Mima? Kan jag få öppna pixikalendeln? 

Med darrande läpp. Och Blicken. 

Och eftersom Mimisen inte taggat principfast föräldraskap och eftersom klockan fortfarande är brutalt lite, speciellt för henne som nästan aldrig somnar före klockan heter något med elva, vill hon bara ha slut på kaoset och säger: 

– Okej. Men då är det faktiskt min tur att öppna i morgon. 

– Jo! Tack, Mima, säger han med Blicken med stort allvar i liten röst.

– Och då vill jag också att du gör något snällt för mig någon gång, säger hon som tydligen är pigg nog att kräva någon slags rättvisa. 

– Ja kan säga att du e fin. Du e fin, säger den minsta ivrigt. 

Om Ingrid har en lite piggare morgon kramar hon sin bror och säger att han är världens bästa unge. Om hon har en… annan morgon säger hon ingenting. Oftast har hon vanliga morgnar, denna vår kvällsmänniska. Och tillsammans letar de fram dagens lucka i den kalender som ville oss så väl. Egentligen. 

– Den här tycker jag inte om, säger Arvid missnöjt och farligt nära nästa ihopbryt när luckan väl är öppnad. Det gemensamma för alla sexton pixiböcker vi fått hittills i år är att Arvid är djupt oimponerad vid första anblick.

– Ja, men kanske vi tar och läser den ändå. Du brukar ju tycka om den sedan, så mycket att du vill höra den en gång till, säger jag med pedagogisk stämma. 

Och jag läser en gång. Och efter att jag har läst läser Fredrik en gång. Det är ett krav av honom som plötsligt fått en ny favoritbok.

Klockan är fortfarande lite. Lampskenet inte mjukt alls. Ljusstaken släckt, ingen har riktigt varit i stämning nog för att tända den. Vi har haft minst ett och ett halvt ihopbryt fast vi inte stigit upp ur sängen, ibland tillkommer något om någon inte är nöjd med sin plats i sängen när vi läser. Glad december!

Jag hade en vision. Jag har en verklighet. 

Jag är mamma.

  

Nästan av princip vill jag blogga också de dagar då jag sätter mig ner för första gången först kvart före nio på kvällen och tusen tankar snurrar i huvudet. I dag vill jag blogga om min son. Han som finns i min famn i slutet av kvällens generalrepetition och tittar ut över de drygt trettio tonåringar som finns på scenen. 

– Mamma, vem av de där är dina vänner? frågar han och pekar.

Och svaret kommer genast. Och ärligt. 

– De är alla mina vänner. 

Jag har ju träffat dem mer än någon annan under den senaste månaden. Vi har jobbat hårt och skrattat mycket och ibland också hunnit mötas på ett helt annat sätt än lärare och elever möts till vardags. 

Arvid är bara delvis nöjd med svaret. 

– Inte pojkarna väl? 

Jo, till och med pojkarna. 

Vi kan säga så här: Arvid har i veckorna upptäckt att det finns kvinnor och män och flickor och pojkar och det förvirrar, förundrar och förbryllar honom. 

Om några dagar får jag jullov. Då ska jag dela hans fascination på heltid.

Det är den där veckan på året då jag borde tilldelas titeln Världens sämsta mamma. Men mina barn är godare än jag förtjänar och ger mig inga destruktiva diplom. I stället tar de emot mig med öppna armar när jag till sist snubblar in genom dörren. Om de är vakna. Har jag sagt att jag älskar dem?

O, nåd.

Och just den här veckan då jag jobbar minst ett halvt dygn om dagen har våra vänner en skåpbil här. Så just den här veckan skulle jag och Fredrik – mitt i allt annat – under min håltimme i morgon låna skåpbilen och åka till Ikea och köpa en säng åt Ingrid. Det var en galen plan men den enda som var på något sätt möjlig.

Men så ringde vännerna just. För de är på Ikea. Nu. Med skåpbilen. Och ställer frågan:

-Ska vi ta hem en säng åt er?

De är änglar på jorden.

Jag fällde en glädjetår. På riktigt. För plötsligt fick jag en paus i morgon. Plötsligt fick jag två timmar då jag inte måste något alls. Änglar. Jag tror inte ens de vet att den här veckan är en av de värsta, om inte den allra värsta, under hela mitt arbetsår. Ändå erbjuder de sig att ta hem en säng åt oss, som om det är något man gör lättvindigt. Att ha vänner som dem är att ha mer än man förtjänar.

Och sedan fällde jag en sorgetår. På riktigt. För orsaken till att de har den där skåpbilen just den här veckan är ju att det är sista veckan de bor här i Helsingfors. Och jag kommer att sakna dem så ofantligt mycket när de flyttar vidare.

Alla småbarnsföräldrar borde få ha människor som dessa i sina liv. Änglar vars vingar tar vid när de egna armarna inte räcker längre. De har tagit hand om våra barn när vardagen inte gått ihop. De har kommit på barnens kalas. De har hjälpt oss flytta. De har skruvat ihop möbler med oss. De har kommit hem tills oss med trerättersmiddagar som vi ätit tillsammans efter att barnen lagt sig. De har skämt bort oss så många gånger.

Och nu kommer de hem med en säng.

Men först och främst: de har varit våra vänner. Vi har skrattat tillsammans och vi har pratat djup tillsammans. De har varit våra viktigaste fredagshängsmänniskor. Inga andra har vi träffat lika ofta den här hösten. Och så vill jag ha det också i framtiden. Jag hoppas hoppas hoppas att de snart flyttar tillbaka.

Jag känner mig lite ledsen. Men mest känner jag mig rik och välsignad. Och stärkt. Mitt i denna mest intensiva av veckor blir påminnelsen så tydlig: nog är det mycket i mitt liv som är precis som jag ville ha det och ännu, ännu bättre.

Hon fick barn samtidigt som jag. Vi blev mammor under första halvan av 2008. Vår föräldraresa började samtidigt. Och den började på samma sätt. 

Men sedan hände något.

Sedan jag blev mamma har jag jobbat sex och ett halvt år (med undantag för fem föräldraledighetsmånader då Arvid föddes). Sedan hon blev mamma har hon jobbat ett knappt år. Vår föräldraresa må ha börjat på samma sätt, men den fortsatte verkligen inte så. 

Jag tänker ibland att vårt föräldraskap nog ser väldigt olika ut. Att säga att hon är 100% mamma och jag bara 50 % är fel. Det finns inga halva föräldrar, också den förälder dom jobbar heltid är förälder heltid. Men onekligen så är hennes fokus mindre splittrat och hon har ju betydligt fler timmar med barnen på sitt mammakonto än jag har på mitt. Och det kan jag sörja.

Men att kunna sörja betyder inte detsamma som att ångra. Jag har aldrig ångrat mitt val, inte ens när jag träffat människor som verkligen försökt få mig att göra det. Visst fanns det alternativ, men det fanns egentligen inga alternativ som jag med glädje och frid hade kunnat leva med. 

Trots att jag vet att det val jag gjort var det bästa för mig så kan hennes gräs ibland te sig så väldigt grönt i jämförelse med det här gräset som jag själv lever med. Å andra sidan kan hon säkert tänka exakt samma sak när hon sneglar över staketet på mitt gräs.

I slutändan är vi ändå vissa om att det gräs vi har är det gräs vi helst ville ha. Bådas gräsmattor har grönare och mindre gröna partier. Som alla andras gräsmattor. Jag kan glädja mig över det gröna i hennes, hon över det gröna i min. 

Att vi har valt helt olika vägar och anser att vi själva valt rätt behöver inte betyda att vi tycker att den andra valt fel. 

Så enkelt kan det vara ibland.

Jag under en av mina ganska få hemmamammadagar. Och under en av mina ganska många sönderblonderade dagar.

Om du vill prata om att Solsidan tappat stinget har du kommit till fel person. Om du vill beklaga dig över att serien blivit sämre sedan säsong två är jag inte intresserad av vad du har att säga. I min bok är den svenska humorserien fortfarande en nutidsskildring utan dess like.

Men. I går kom dagen då jag inte skrattade åt Solsidan.

Om du inte ännu har sett avsnittet och har tänkt se det rekommenderar jag å det bestämdaste att du slutar läsa nu. För jag kommer skamlöst att avslöja detaljer ur gårdagens program. 

Freddes dansgolvshångel på klassfesten. Jag fixade inte det. För första gången någonsin lämnade Solsidan mig med en känsla av genuin hopplöshet. Jag har uppenbarligen ingen respekt för tidigare kriser i serien: barnkalas som misslyckas, doptillställningar som hotas eller företag som kraschar. Men när en relation misslyckas, hotas eller kraschar går jag sönder.

Så gick jag lite sönder i tv-soffan. Den plats där jag aldrig går sönder eftersom jag vägrar se lefvande bilder som kan söndra mig. 

Jag vet inte ens vad det var meningen att jag skulle känna. De där scenerna efteråt när Fredde kröp ner i sängen och Ove beundrade sin pokal verkade ju på något sätt… lättsamma. Som om det skulle vara roligt. Och jag var SÅ inte där. 

Var du?