Evigt liv

“Vuxna människor som inte kan acceptera sin egen dödlighet utan intalar sig att det finns en gud som kan skänka oss ett evigt liv, är lite som ett barn som i mörkret kramar sitt gosedjur.” 

Läst i ett kommentarsfält till en artikel som egentligen ville säga något helt annat. 

Jag tänker två tankar. 

1. Om vi utgår från att personen bakom kommentaren har rätt så frågar jag mig försiktigt vad det då spelar för roll. Det finns betydligt värre saker man kan anklagas för att vara (och också betydligt värre saker man de facto kan vara) än som ett barn som kramar ett gosedjur. 

2. Min tro handlar oerhört lite om evigt liv. Att vara troende är inte att vandra omkring på den här jorden och tänka på sin gratisbiljett till himlen när man en dag dör. Att vara troende är att vandra omkring på den här jorden och försöka komma underfund med hur Jesus skulle vandra om han gick samma väg som jag i samma tid. Och inte för att göra tillräckligt rätt för att knipa en plats i himlen sedan utan för att göra den här världen så god och varm och rimlig som jag förmår.

Den person som står bakom kommentaren skulle bli förvånad om hen visste hur lite jag tänker på evigt liv. Och det beror inte på att jag inte accepterat min egen dödlighet för den tänker jag på så gott som varje dag. Jag är betydligt mer medveten om det ändliga livet här än det (eventuella) eviga livet där. 

Tanken på ett liv efter detta tröstar mig ganska lite, kanske i första hand för att jag hittills har behövt just den trösten så sällan. Men hoppet om en god kraft som bär, den tröstar mig mycket. Och jag skäms inte ens lite för att erkänna det. Om någon anser att det tyder på omognad eller feghet så kan jag bjuda på det. Jag tänker envist fortsätta hoppas på det där första och största julmiraklet. Jag tror att det förändrade allt för alltid.

  
Bild från youversion. 

Advertisements

3 thoughts on “Evigt liv

  1. Jag förstår inte varför man inte bara kan acceptera varandras olikheter och olika tro – tror vi skulle ha väldigt få konflikter och krig idag då, om några alls! Jag har dock också svårt att acceptera vissa typer av människor: de som inte kan acceptera att vi alla är olika och de som tror att enbart det som de tror och tycker är det rätta och att de som tror och tycker annorlunda helt enkelt har fel – som om någon nu nånsin kan veta vad som är den absoluta sanningen, egentligen. Såna där besserwissrar och inskränkta människor som inte ens lyssnar på andras perspektiv.

  2. För mig är tanken på himlen djupt tröstande. Då blir allt bra. The best is yet to come. I himlen finns den fullkomliga, totala trösten även för den djupaste sorgen, så för mig är hoppet om himlen en viktig del i tron. Tidvis kanske till och med en av de viktigaste.

  3. Håller med föregående skribent! Hoppet om ett evigt liv tröstar en när man saknar någon som gått bort, när man ser all sorg, all ondska i världen, tröstar det eviga livet mig som troende. Ett evigt liv i himlen, med min Frälsare, finns det något bättre? Ett liv utan sorg, tårar, oro…ja, listan kan göra lång. Hoppet om det evigt liv gör att man lättare kan blicka framåt, i väntan mot målet, himmelen. Det betyder ju inte att jag precis varje dag längtar till himlen, men jag tror att om man alltid har målet, himmelen, framför sig så orkar man lättare vandra som troende här i världen. Hoppet om ett evigt liv tröstar mig oerhört mycket.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s