Vision och verklighet

Jag hade en vision. Om mysiga decembermorgnar i skenet av en mjuk läslampa och en ljusstake i sovrumsfönstret. Vi fyra. Mysande i vår säng med pixi-kalendern. 

I verkligheten ser det ut så här: 

Arvid vaknar för tidigt. Kommer in i vårt sovrum, tänder taklampan och frågar vems tur det är att öppna pixi-kalendern. Vi svarar att det är Ingrids tur eftersom han öppnade i går. Han bryter ihop. Har varit vaken i knappt två minuter och/men bryter redan ihop. 

Ingrid vaknar av ihopbrytet och kommer också in i vårt rum. Arvid tittar på Ingrid med en blick som jag kan motstå bara när jag stenhårt taggat principfast föräldraskap. 

– Mima? Kan jag få öppna pixikalendeln? 

Med darrande läpp. Och Blicken. 

Och eftersom Mimisen inte taggat principfast föräldraskap och eftersom klockan fortfarande är brutalt lite, speciellt för henne som nästan aldrig somnar före klockan heter något med elva, vill hon bara ha slut på kaoset och säger: 

– Okej. Men då är det faktiskt min tur att öppna i morgon. 

– Jo! Tack, Mima, säger han med Blicken med stort allvar i liten röst.

– Och då vill jag också att du gör något snällt för mig någon gång, säger hon som tydligen är pigg nog att kräva någon slags rättvisa. 

– Ja kan säga att du e fin. Du e fin, säger den minsta ivrigt. 

Om Ingrid har en lite piggare morgon kramar hon sin bror och säger att han är världens bästa unge. Om hon har en… annan morgon säger hon ingenting. Oftast har hon vanliga morgnar, denna vår kvällsmänniska. Och tillsammans letar de fram dagens lucka i den kalender som ville oss så väl. Egentligen. 

– Den här tycker jag inte om, säger Arvid missnöjt och farligt nära nästa ihopbryt när luckan väl är öppnad. Det gemensamma för alla sexton pixiböcker vi fått hittills i år är att Arvid är djupt oimponerad vid första anblick.

– Ja, men kanske vi tar och läser den ändå. Du brukar ju tycka om den sedan, så mycket att du vill höra den en gång till, säger jag med pedagogisk stämma. 

Och jag läser en gång. Och efter att jag har läst läser Fredrik en gång. Det är ett krav av honom som plötsligt fått en ny favoritbok.

Klockan är fortfarande lite. Lampskenet inte mjukt alls. Ljusstaken släckt, ingen har riktigt varit i stämning nog för att tända den. Vi har haft minst ett och ett halvt ihopbryt fast vi inte stigit upp ur sängen, ibland tillkommer något om någon inte är nöjd med sin plats i sängen när vi läser. Glad december!

Jag hade en vision. Jag har en verklighet. 

Jag är mamma.

  

Advertisements

2 thoughts on “Vision och verklighet

  1. Hehe, härligt. Är det nu jag ska ha dåligt samvete för att ha köpt den här kalendern till mitt syskonbarn, som också är väldigt morgonpigg (och har adhd) men inte behöver dela den med sin syster 🙂

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s