Utan byxor i kyrkan

Jag tycker att prästbarnens viktigaste uppgift är att bete sig lite sämre än alla andra barn när de är i kyrkan. Och med bete sig menar jag sitta stilla och vara tyst, vilket ju tyvärr ofta anses vara det exemplariska beteendet i  just kyrkan. Jag anser att vi måste göra det lättare för folk att vara i kyrkan, och då kan prästbarn sänka tröskeln genom att signalera att man får komma till kyrkan som man är och inte först när man har välstrukna kläder och väldrillade manér.

I dag tog Arvid sitt prästbarnsuppdrag på stort allvar. Först spelade han maracas under hela andakten, ofta med en yvig koreografi till. Sedan hällde han ett saftglas över sina byxor och tog helt enkelt av sig dem och vandrade omkring utan byxor i kyrkan under resten sv festen.

Och jag tänker bara att jag inte vill att mina barn ska se kyrkan som en plats där man skärper sig utan som en plats där man är som man är. Inte heller vill jag att kyrkan ska vara ett ställe som passiverar dem, jag vill ju att de ska vara aktiva och leva upp i kyrkan. Med eller utan byxor.
Byxor är överskattade. Liksom stillsamt leverne i kyrkan.

IMG_1856

Advertisements

5 thoughts on “Utan byxor i kyrkan

  1. Hej Amanda!
    Detta har inget direkt att göra med dagens inlägg, förutom att både inlägget och min kommentar involverar prästbarn, men känner att jag länge velat skriva ner detta i ord.

    “Hur är det att växa upp med pappa som präst?” – Jag vet inte, jag har inte testat på att ha det på något annat sätt.
    Är själv prästbarn, något som jag tidigare i livet ofta kände som väldigt jobbigt och fick utstå en del mobbning pga. det. Jag har alltid känt att jag måst uppföra mig på ett visst sätt för att pappa inte ska behöva vara offer för smutskastning och prat bakom ryggen i församlingen. Efter att i vuxen ålder diskuterat detta med pappa har jag fått veta att han fått höra en del av aktiva inom församlingen angående oss barn, han har då bara svarat “Varför skall jag hindra dem från att göra saker de brinner för och blir glada av att göra?”, i det fallet handlade det om att jobba på pub som en äldre dam i församlingen ansåg att var helt fel och att det var min fars uppgift att genast sätta stopp för det. Prästbarn upplever jag att förväntas bete sig på ett visst sätt och aldrig vara de som står ut på något sätt alls, vi skall bara finnas och uppföra oss.

    Vidare är frågan “Skall du också bli präst?” en fråga jag alltid hatat när någon ställer. Den ställs till alla barn, oavsett vad deras föräldrar har för yrke så inget fel i frågan i sig själv, det är däremot reaktionerna efteråt och följdfrågorna som får mig att vrida på mig lite extra “Jaså, varför inte det, är du inte troende?”. I något skede i tonåren började jag ställa samma fråga tillbaka varpå det ofta gick upp ett ljus för den som ställt frågan hur konstigt det egentligen är.

    Min uppväxt har inte skiljt sig så mycket från andras, förutom att man som yngre kanske var mer i kontakt med församlingen då genom söndagsskolor och olika familjeläger. Jag har aldrig känt att min prästpappa skulle tvingat på mig någonting, utan jag har alltid själv fått välja och bestämma vad jag själv vill göra. Det som han däremot tvingat på mig (omedvetet) är att behandla alla människor lika och att alltid försöka se personer som individer, inte som grupper av ett folkslag t.ex. Nu i vuxen ålder har jag en väldigt nära relation med min pappa, vi brukar gå ut och äta när han kommer på besök, vi kan diskutera det mesta och fastän vi inte håller med varandra om allt så stöttar vi ändå varandra och ger varann rum för att uttrycka sig.
    Min pappa är den bästa pappan jag kan tänka mig, inte för att han är präst, utan för att han är han.

    • Tack till dig, Prästbarn X! Din kommentar ger mig hopp om att barnet kanske inte konstant lider av att vara prästbarn. Jag hoppas att jag kan vara en lika bra prästförälder som din pappa har varit.
      God Jul! önskar Prästmamma X

  2. Vilken härlig text! Jag tror självaste Jesus skulle hålla med.

    Folk kom till honom med barn för att han skulle röra vid dem. Men lärjungarna visade bort dem. När Jesus såg det blev han förargad och sade: ”Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.” Och han tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem.

    Mark. 10:13-16

  3. Fast ikväll i kyrkan hade jag önskat lite mer aktivitet från föräldrahåll. Medan barnkören sjöng sina inövade sånger och de små solisterna nervöst framförde sina solon, sprang ett gäng förskolebarn omkring. Det klampades i gångarna, klättrades över altarringen och två tog sig friheten att krypa in i altaret. Inte en av berörda föräldrar lyfte ett finger. Även om kyrkan är allas så är det helt ok att lära sina barn att visa hänsyn. Hänsyn till små som övat och övat, och hänsyn till dem som mötte upp för att tillsammans ta del av julens härliga musikskatter. Nu liknade stunden mest en cirkusföreställning.

    • Låter besvärligt. Håller med dig om att respekt för kören är en bra egenskap. Samtidigt har jag nog ett barn som inte kunde vara med alls om stillasittande respekt var ett krav.

      En knepig fråga. Tror ändå att de flesta föräldrar skäms för snabbt.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s