Oförutsägbarheten

Jag hade höga förväntningar på den här dagen. Vi skulle återförenas med sonen som ju inte varit direkt förlorad men nog på höstresa i Österbotten. Familjen skulle mysa, pysa, leva livets glada dagar och komma ihåg varför vi älskar varandra. Arvid och Ingrid skulle leka harmoniska men givande och stimulerande lekar. Alla pusselbitar på plats. Livet åter i balans. Familjen hel igen. 

Av allt jag inte tycker om med småbarnsliv så är oförutsägbarheten något av det värsta. Höga förväntningar som bara faller sönder inför din en gång så hoppfulla blick. 

Den här första kvällen som hel familj var inte livets glada dag. Om det vore skulle livet inte vara en glad sak. Barnen har grälat som aldrig förr. Alla har varit trötta och lätt missnöjda. Varenda gräns som finns och någonsin funnits har testats. Arvid somnade först klockan tio efter orimligt mycket rop och bråk, Ingrid somnade ännu senare – dock utan rop och bråk. Tack och lov. Tack, tack, tack och lov. 

Nog var ju livet lätt när vi var två friska vuxna människor, båda dessutom med förnöjsamhetens gåva. Nu är det inte lika lätt längre, men det är ganska roligt. Och också ikväll har vi skrattat. 

För nog är det ju bisarrt att två syskon som längtat så vansinnigt mycket efter varandra ägnar sin första kväll tillsammans åt att gräla och bråka och bitas. Och nog är det ju minst lika bisarrt att vi som föräldrar är så genuint överraskade. Att vi inte tänkte på att trotsbarnet som hållit sig på mattan i flera dagar har samlat på sig en hel del trots som nu bara måste få komma ut. Att vi inte tänkte på att storasystern som avnjutit dagar av odelad föräldrauppmärksamhet och ovanligt stor frihet plötsligt ska anpassa sig till livet med en liten bror igen. 

Egentligen var det ju förstås så här det skulle bli. 

Nästa gång är jag beredd. 

Tror jag nu. 

Ha. 

IMG_1048

Advertisements

2 thoughts on “Oförutsägbarheten

  1. Oj nej. Och jag förstår precis. Man har ju en förmåga att föreställa sig paradiset och glömmer lätt bort hur det är (ibland) på riktigt. (Hälsningar från en som var borta en vecka och hade glömt hur jobbigt det var med hem och hushåll)

    • Oj, en vecka! Ja, då hinner man säkert glömma och förtränga det mesta. Här börjar vi landa igen. Två riktiga pissdagar fick vi efter att Arvid kom hem, men igår var livet nästan som vanligt. Hoppas du också fått landa nu!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s