Otillräckligheten är det nya svarta

Och så fick vi läsa om kvinnorna som går sönder. Och alldeles för många känner igen sig själva. Är redan sedan länge trasiga kvinnor. Eller spricker som bäst.

Jag själv? Inte egentligen. Visst, jag har dåliga dagar och tyvärr ibland också dåliga veckor då jag kan ana de där linningarna som mina medsystrar spricker i, men det dåliga har aldrig varit mitt grundläge. När folk pratar om det dåliga mammasamvetet som en universell sanning vet jag egentligen inte vad de menar. Jag drabbas visserligen av det ibland under de där dåliga dagarna eller dåliga veckorna men det finns inget dåligt mammasamvete som är mitt ständiga grundläge.

Jag tror att jag har accepterat att otillräckligheten är det nya svarta. Jag märker den knappt längre. Jag tar inte skada av den. Den skrämmer mig inte. Det är en ofrånkomlig del av min småbarnstillvaro – och egentligen av min människotillvaro – och faktiskt en ganska odramatisk del. Att vara människa är per definition att vara otillräcklig. Så varför skulle jag lida av att jag inte alltid kan vara så duktig som någon kanske tycker att jag borde vara?

Jag var en duktig flicka när jag gick i lågstadiet. Inte alls lika duktig som många andra var, men jag minns att jag fick en sjua en gång i ett matematikprov och att det kändes riktigt jobbigt. Det var liksom ett yttre tecken på en inre otillräcklighet som jag inte ville kännas vid.

I högstadiet var jag mest bara vilsen. Om jag var duktig eller inte var helt irrelevanta frågor, det fanns liksom inte utrymme för dem. Någon gång i gymnasiet hittade jag mitt sätt att förhålla mig till duktigheten och prestationerna, ett sätt som jag envist håller fast vid för att det har visat sig vara så otroligt bra. Vill du veta? Här kommer det:

jag väljer vad jag satsar på.

Så enkelt. Så svårt. Så genialiskt.

Vissa saker är viktiga. Vissa saker är roliga. Vissa saker är utvecklande. En del av de sakerna satsar jag på.

Vissa saker är irrelevanta. Vissa saker är tråkiga. Vissa saker backar mig. De flesta av de sakerna väljer jag bort.

Vissa saker är tyvärr både nödvändiga och tråkiga. Och helt ofrånkomliga. De sakerna gör jag. Utan själ, utan ambition, utan satsning. Men jag gör dem. För att hållas vid liv och hålla mina barn vid liv.

Så. Tillbaka till gymnasiet. Jag började medvetet välja vilka ämnen som hörde till vilken kategori. Satsa på? Välja bort? Bara göra? Mitt gymnasiebetyg är som en bergochdalbana mellan alla tänkbara godkända vitsord. Och sedan fortsatte jag på samma sätt när jag studerade vid universitet. Synade en kurs i sömmarna och valde medvetet om jag skulle satsa eller låta bli. Jag har superfina vitsord i de kurser som var viktiga för mig. Jag har vitsord som knappt tål dagsljus i de kurser som inte var viktiga (hej, 1- i latin!).

Och jag ångrar ingenting. Faktiskt. Ingenting. Eller, kanske ångrar jag lite att jag föll för frestelsen att jobba lite onödigt hårt med danskan, men jag får lära mig leva med det.

Och nu fortsätter jag envist på samma sätt. För det har fungerat. Det har hållit mig flytande och jag vill ju hållas ihop. Så jag synar alla projekt i detta stora projekt som kallas livet och väljer mycket medvetet vad jag satsar på, vad jag väljer bort och vad jag bara gör. Lever ett otillräckligt liv som en otillräcklig människa och är oförskämt okej med att det är just så som ett liv ser ut.

Men mitt val att välja är förstås inte den enda orsaken till att jag känner att jag sitter ihop rätt bra. Den andra stora orsaken börjar på F och slutar på redrik. Säkert skulle mitt mammasamvete vara konstans undernärt om hans pappasamvete aldrig någonsin skulle bränna till. Säkert skulle jag också brista om han inte tog i och gjorde sin del av det vardagsslit som river sönder så många kvinnor idag.

Jag provoceras av det faktum att det är det dåliga mammasamvetet som alla talar om, medan papporna på något sätt går fria. Att det är kvinnorna som går sönder av och inför sin otillräcklighet medan männen på något sätt verkar kunna hantera sina liv.

Jag skulle ju unna alla kvinnor en egen Fredrik, men min ger jag inte bort. Och jag vet att det finns många andra som också har världens bästa man, något av det finaste som finns är att världens finaste man verkar finnas i många helt olika upplagor. Och jag hoppas att fler män skulle vilja vara världens bästa, för alla har tyvärr inte honom hemma hos sig.

Och jag hoppas att jag och Fredrik ska kunna hjälpa Arvid att bli världens bästa man för någon när han blir stor. Att han ska tycka att det är lika givet att han gör som att Ingrid gör. Att han ska vara minst lika bra som Ingrid på att laga mat, tvätta kläder, diska och sköta barn när han flyttar hemifrån. Varför minst lika bra? Jo, för att jag tänker mig att samhället kanske ännu då kommer att förvänta sig mer av henne på det här området och att hon biter i för att leva upp till de förväntningarna medan han kommer undan med mindre. Därför behöver han ett visst försprång. Och för att kanske kunna hjälpa en framtida kvinna att inte gå sönder.

Och jag hoppas att vi ska kunna hjälpa Ingrid att välja och välja bort. Satsa där hon vill, välja bort det hon kan och bara göra det hon bar måste göra. Jag hoppas att hon ingen enda dag blir en kvinna som går sönder av orimliga krav och orimliga skuldkänslor på grund av en otillräcklighet som alltid var helt oundviklig. Och faktiskt också helt ofarlig.

Och på något magiskt sätt är otillräckligheten därför tillräcklig. Det är bara vi konstiga människor i vår konstiga tid som försöker göra tillräckligt otillräckligt. Må vi inte lyckas.

4-bildsserie 2015-10-20 kl. 15.34 #9 (kompilerad)

Advertisements

18 thoughts on “Otillräckligheten är det nya svarta

  1. Jag blir bara så glad över det här inlägget! Jag vill också välja och lära mig att välja bort. Jag tränar på det varje dag. Idag har jag sagt nej tack till ett uppdrag som jag egentligen jättegärna skulle vilja göra. Jag inser att jag skulle gräva ner mig i det och att det skulle ta för mycket av de krafter som jag just nu bara har nätt och jämt tillräckligt av. Man kan inte få allt…

  2. Tack för dina ord.
    Har inte insett det så där klart, att jag måste välja. Men jag vet att jag mår bäst när jag känner att jag gör de saker som jag faktiskt vill, och känner att jag verkligen vill. För mig handlar det mycket om att vänta en dag eller två med att svara ja. Då brukar det bli bra.

  3. Jag känner inte heller igen mej. Jag vet att jag är bra nog, att det jag gör räcker. Man kan inte hinna med allt, man gör så gott man kan. Jag jämför mej inte och känner ingen press. Ibland blir det lite mycket, och inte är jag alltid på topp, men jag är inte “så trött”.

      • Men kanske enklare sagt än gjort?! Men med en stark självkänsla år det lättare. Min Mamma säger alltid att det är bara en sak man behöver lyckas med i sin uppfostran av barn, och det är att ge dem sen en sund självkänsla… Men hur man gör det berättar hon inte 🙂 Jag blev så ivrig själv också över den här debatten att jag skrev ett eget inlägg på bloggen.

  4. Det där dåliga mammasamvetet kan dyka upp ibland då jag jobbat mycket och sent och jag märker att sonen saknar mig. Men mest stressar det mig att jag inte hinner med hemmet. Borde sluta kolla instagram och inredningsbloggar där alla har så perfekta hem… Inte dör man av lite damm i hörnen och dusk på diskbänken.

    • Sluta genast kolla sådant som gör att du känner sig sämre. Kolla sådant som gör att du känner dig bättre! Disk och damm är inte livsfarligt. Trötthet och utmattning kan däremot vara just precis livsfarligt.

  5. Har glömt att tacka för att du återupptagit bloggandet, du värmer din lilla fina skärva av internet ♡

    Kan långt skriva under det här, ibland behöver jag dock påminnas om att prioritera, välja bort.

  6. Jag inser nu att det är precis så där som jag också gör. Prioriterar. Och det är precis därför som diskbänken svämmar över, klädhögar växer och smulorna ligger på golvet. Vi prioriterar oss själva mer för tillfället med två småbarn och varsitt betalt jobb på det. Livet är redan ett pussel, och jag vill inte lägga alla lediga stunder på att städa.
    Jag har en burnout i bakfickan, och efter den blev jag väldigt medveten om vad som är viktigt på riktigt.
    Den enda gången mitt samvete skaver, är när jag är alldeles för trött och Daniel får sköta hushållet, och ändå klagar han inte. Han är min vardagshjälte.

    • Vad härligt att du får ha en vardagshjälte! Fler borde få ha det. Och det låter väldigt sunt och helt rätt att ni prioriterar er själva och varandra. Nästan allt annat klarar sig. Man kan ta det sedan. Någon gång. Kanske. Om man orkar och har tid.

  7. Första gången jag läst din blogg/skummat igenom många av dina inlägg. Redan länge har jag glatt mig åt namnet. Att hon vågar! Nu gläder jag mig än mer åt innehållet. Tack!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s