Du står på torget och ropar i en mikrofon. Du berättar om Jesus. Du glöder.

Människorna omkring dig glöder inte. Ingen stannar. Ingen står och lyssnar på dig. Ingen pekar och skrattar heller. Ingen kastar stenar. Ingen bryr sig. 

Men jag glöder. Jag bryr mig. Jag kan inte gå oberörd förbi. Du är en broder till mig, en broder i den Jesus som du berättar om i en mikrofon på torget. En broder i den Jesus jag aldrig skulle berätta om i en mikrofon på torget.

Jag hinner tänka att det är sådana som du som gör att sådana som jag anses vara konstiga. Att du måste lugna ner dig, skärpa dig och vara… vanlig. Och jag hinner till och med tänka att du bara föser folk längre bort från Jesus med din mikrofon. 

Som om jag själv hela tiden skulle fösa folk närmare. 

Jag hinner tänka att du gör det obekvämt för mig. Och att det beror bara på dig. 

Men faktum är att det beror lika mycket på mig. Minst lika mycket. För jag förstår ju exakt vad det är du vill göra även om jag personligen skulle undvika dina metoder. Du är antagligen tusen gången modigare än jag. Troligtvis dumdristigare också, men feghet har aldrig varit någon beundransvärd egenskap i en människa. Du berättar om det bästa du har, kanske på ett dåligt sätt i mina ögon, men du berätttar åtminstone vilket är mer än man kan säga om mig många dagar. Du är befriad från människofruktan och det ser ibland otroligt konstigt ut, men att vara överdrivet mån om hur omgivningen ser på en är inte precis motsatsen till konstigt det heller. 

Egentligen älskar jag att höra ihop med dig. Fast jag besväras och skäms och blir arg. Jag vet att det gör mig gott att jag inte bara kan gå förbi. Avfärda. Jag tror faktiskt det gör oss alla gott, att inte bara höra ihop med människor som tycker, tänker och talar som vi själva. Det utmanar. På riktigt.

Jag leker med tanken på att vara modig nog att stanna och lyssna nästa gång. Kanske bara le vänligare och mera igenkännande och mindre överseende än jag är rädd att jag gjorde nu. Kanske berätta att jag också älskar Jesus. Åtminstone att jag tror på honom, om ä-ordet knuffar mig alldeles för långt från den bekvämlighetszon där jag är tryggast men där jag ändå vantrivs mest.

Du utmanar mig. Jag tackar dig.

Att våga skriva är att våga bli missförstådd och feltolkad. Jag är stundvis genomtänkt till absurdum och väger varje ord av rädsla för att någon ska uppfatta något jag inte menade. Andra stunder är jag spontan och intuitiv och låter orden jobba åt mig. Tänker först sedan. Och de gångerna har jag fått betala. 

Jag vet hur det känns att plötsligt vara en del av en diskussion som man aldrig ville starta. Jag vet hur det känns när människor länkar till mig som ett negativt exempel. Jag vet hur det känns när mina texter diskuteras fördömande av andra och jag pekas ut som något jag aldrig identifierat mig som. 

Jag vet hur det känns när man tror att människor tittar på en på gatan. 

På höstlovet förra året gick jag på bio med Ingrid och jag minns att jag trodde att alla stirrade på mig, hatade mig och tyckte synd om min dotter för att hon var just min. För just då var det så många som läste och hade åsikter. Mina texter fick liv som jag önskar att de inte hade och det var en av de gånger jag övervägde att inte skriva sådant som någon annan kunde läsa. 

De flesta av oss som skriver gör bort oss ibland. Vi uttrycker oss klumpigt och tillspetsat och det vi egentligen ville säga bara drunknar i något helt annat. Och ingen bryr sig när vi säger att det inte var så vi menade. Skrivet ord är skrivet. Och folk läser som de vill.

Jag tänker såhär: det är idag lite för lätt att såga sin åsikt lite för snabbt och nå lite för många. De flesta av oss borde antagligen tänka efter ett varv till innan vi publicerar en del av våra texter. 

Men lika mycket tänker jag såhär: det är idag lite för lätt att måla ut en person som något hen kanske inte alls är. Vi fördömer varandras misstag lite för gärna och lite för hårt och är lite för ointresserade av att tolka varandra generöst. 

Jag tycker det är trist om vi utgår från att människor menar det värsta. Och jag tycker att det är grymt om vi utgår från att de gör det också när de sagt att de inte gör det. 

Att den som sig i leken ger får leken tåla har jag aldrig tyckt. Jag tror att vi skrämmer bort fel personer från lekarna om vi tänker så och jag tror att lekarna blir farliga om bara de med teflonsjälar vågar sig in i dem. 

Och jo. Det här inlägget har allt att göra med en diskussion som pågår just nu. Jag tycker att det kanske räcker nu.

Om man besöker bloggtoppen.fi får man leta rätt länge före man hittar en manlig bloggare. Först på plats 61 dyker han upp. Och det talar på något sätt sitt väldigt tydliga språk. Den finlandssvenska bloggvärlden är väldigt kvinnodominerad. En snabbkoll på bloggportalen.se tyder på att också den sverigesvenska bloggvärlden består främst av kvinnor, men där finns faktiskt Hugo Rosas (som jag för övrigt aldrig hört talas om) rätt högt upp på listan.

Jag har tänkt mycket på det här. Och eftersom Nicke Aldén nu tog upp saken i den text han skrev om min blogg så vill jag tänka lite vidare kring den kvinnodominerade ytliga bloggvärlden. Nicke tror att män skräms bort av ytligheten i bloggvärlden. Jag tror att han tror fel.

För det första: är det ett problem att unga kvinnor regerar i den finlandssvenska bloggvärlden? Å ena sidan – inte alls. De/vi får ju regera på så få andra arenor att det känns mer än rätt att den här är deras/vår. Men å andra sidan – egentligen nog. För så länge bloggvärlden anses vara en feminin sfär kommer den alltid att avfärdas och bortförklaras. Den ses som en harmlös fritidssysselsättning för kvinnor utan något bättre att göra och inte som seriösa medieröster i ett informationssamhälle som värdesätter just sådana. Det skulle onekligen ha varit intressant att veta hur samhället skulle se på bloggar om det var männen som hade tagit över dem.

För det andra: är den finlandssvenska bloggvärlden ytlig? Å ena sidan – ja. Det finns otroligt många bilder på tjusigt inredda hem och det finns minst lika många bilder på snygga klädesplagg som någon köpt eller önskar köpa. Och jo, det är ytligt. Det är sådant som syns på ytan och just det är väl definitionen på ytligt. Men å andra sidan – nej. Det finns otroligt många tankeväckande inlägg, seriösa analyser och verkligt viktiga inlägg om livets baksidor och världens orättvisor. Det är långt ifrån bara min blogg som vill vara något helt annat än dagens outfit och dagens lunch (även om min blogg också kan bjuda på just det ibland).

För det tredje: är det fel att vara ytlig? Och här är svaret enkelt: nej. Förstås inte. Vi är alla yta och djup. Men alla behöver inte tycka om alla slags ytligheter och alla behöver inte söka ytligheter på samma ställen. Det är precis lika okej att helst inte läsa bloggar om andras kläder som det är att helst av allt göra just det.

För det fjärde: är bloggar ytligare för att det är kvinnor som skriver dem? Och också här är svaret enkelt: jag vet inte. Men lika enkelt: jag tror verkligen inte det. Om jag får generalisera (vilket jag ju egentligen inte får) skulle jag säga att kvinnor ofta har närmare till djupet än vad män har. Jag citerar en av mina manliga elever som en gång utbrast i klassrummet: Jag är så trött på mitt kön! Vad är det för fel på oss. Jag kan sitta en hel kväll med mina bästa kompisar som jag har känt hela livet och det enda vi talar om är dataspel. Hur kan vi inte tala om något viktigt? Som kvinna lär vi oss tidigt att bygga och värdesätta relationer och för att kunna göra just det måste vi jobba med djup. Vi måste sätta ord på känslor och upplevelser. Vi måste jobba på ett plan bortom det ytliga och därför tror jag att många kvinnor är rätt bra på djup. Och jag tror förresten också att många män skulle må bättre om de blev lite bättre på det. Om fler män skulle blogga skulle ytligheten säkert vara (minst) lika stor men kanske se ut på ett helt annat sätt.

Sammanfattningsvis: i den finlandssvenska bloggvärlden finns det väldigt många kvinnor och det fascinerar och förundrar mig. Ibland förbryllar, förargar och frustrerar det mig. Det blir intressant att se hur många av de nominerade på bloggalan som är kvinnor (och det skulle vara ofantligt intressant att få veta hur många av de nominerande som är kvinnor). Det finns kloka, driftiga, begåvade och hårt arbetande unga kvinnor som driver bloggar. En del av dem bloggar med bilder och andra med ord. En del av dem eftersträvar djup och andra eftersträvar ytlighet. Och alla får göra som de själva vill. Och alla får läsa det de själva vill. Nicke Aldén också.

  

Jag blir sällan ordlös. Orden är ju det jag har och det jag så krampaktigt håller fast vid att jag sällan tappar dem, men i mötet med den här texten är det svårt att säga något som känns tillräckligt. 

Han känner mig inte, denna Nicke Aldén, och ändå har han förstått exakt vad jag vill med min blogg. Att han lyfter fram det djup och den ärlighet jag ständigt eftersträvar värmer speciellt mycket då jag många gånger fått höra att jag ger en falsk och förskönad bild av verkligheten. Gott folk, ibland är verkligheten just så skön som den kan verka i min blogg och jag sörjer att så många verkar tro att livet inte kan vara ljust och glatt och magiskt ens ibland.

Hans ord landade mer rätt än vanligt just den här veckan. Veckan med bloggalan. Jag känner att jag inte riktigt passar in i den finlandssvenska bloggvärlden och därför gjorde det gott att få läsa att just det att jag inte riktigt passar in är orsaken till att åtminstone en läsare värdesätter det jag gör. 

Tack, Nicke! För ord som berör och bär. Ord som påminner mig om vem jag vill vara som bloggare. Och för en nominering. Också den värmde!

Den som sa att en gång är ingen gång hade aldrig barn i trotsåldern. 

Arvid tar varje chans att skapa nya vanor och rutiner. Om vi en gång ger med oss på någon punkt så kostar det. Jag skulle gärna berätta exakt vad det kostar, men priset är tyvärr ännu okänt för mig eftersom vi hittills inte lyckats köpa tillbaka det vi gav trots att vi minsann försökt. Han åt en smörgås i sängen efter läggdags i söndags. Och åtminstone ännu ikväll är vi inte kvitt. Så den där aftonmackan kostade åtminstone tre kvällar. Och vi som bara ville köpa oss lite söndagsfrid efter en ack så rolig och ack så intensiv helg. 

Nu gäller det att bita i. Vara hårdare och mera beslutsam än man egentligen är. Orka kämpa också när det kanske inte ens är värt det. Visa tålamod och lugn, för det hjälper inte att skrika tillbaka (tyvärr prövat knep). 

Eller. Så gäller det att tänka om. Hur farligt är det egentligen med ruispala i sängen? Lite rågsmulor i lakanen? En rostad brödkant på huvudkudden? 

Svaret är: sjukt farligt. För om ett nej som blev ett ja kostar minst tre kvällar vill jag inte veta vad ett nej som blev ett ja som blev ett nej som blev ett ja kommer att kosta. 

Jag vet bara en sak. Vi har inte råd.

Så mild och tålmodig som på bilden är jag inte ikväll. Jag har andra gåvor.

Länge var jag oviss, nu tror jag mig vara viss. Vi snackar subjektiv rätt till dagvård. Nu vet jag vad jag tycker.

Om jag skulle få önska fritt skulle alla familjer få ha sina barn på dagis så mycket eller lite som de själva vill. Om jag skulle få önska fritt skulle alla föräldrar vilja vara mycket med sina barn om livssituationen bara tillåter det. Och mest av allt: om jag skulle få önska fritt skulle alla barn växa upp i trygga hem med välfungerande föräldrar, i hem som alltid är bättre alternativ än stora dagisgrupper. 

Önska fritt får jag förstås, men jag kommer ju inte att få som jag vill på den här sidan av evigheten. 

Ekonomin tillåter inte att alla får välja allting själva, det är ju därför den här frågan alls diskuteras. Men är dagis en av de saker vi ändå ska få bestämma själva? Eller inte?

Den krassa verkligheten är att tusentals finländska barn omhändertas varje år. Antalet barn som omhändertas brådskande ökar (med det dubbla från 2007 till 2013 enligt THL:s rapport från 2013). Och då vet vi att omhändertagande är den sista utvägen. De flesta av de barn som far illa hemma bor just hemma. 

Och de barnen bara måste få vara på dagis. Mycket mer än 20 timmar i veckan, trots att det kanske finns en förälder hemma som i teorin kan ta hand om. För dehär barnen är en indragen subjektiv rätt till dagvård katastrofal och jag vill stå på deras sida. Så nej till indragen subjektiv rätt!

Eller? Grejen är ju den att de flesta av de barn som idag nyttjar den rätt som i framtiden blir indragen är välmående barn i välmående föräldrar. Inte perfekta barn i perfekta familjer, men välfungerande i välfungerande. Och i värsta fall tar ju något av dessa barn en dagisplats av ett av de barn som borde få tanka harmoni och rutiner och trygghet på dagis för att hemmet är allt annat. 

I den bästa av världar använder vi dagis bara om vi måste så att de som måste ännu mer helt säkert får plats. Jag tror alltså att den subjektiva rätten till dagvård är värd att hålla kvar men också värd att använda omsorgsfullt. Att slentrianha storasyskon på dagis heltid när man är hemma med småsyskonet är inte omsorgsfull användning. Men finns det behov så finns det. Och då finns ingen slentrian. Absolut. Och familjen måste nästan avgöra det själv. Med frihet och med ansvar. Ansvar också för de tiotusentals barn som behöver dagis på en helt annan nivå än de flesta andra. 

Får jag säga ännu en sak? I den här frågan, liksom i alla andra, måste vi sluta utgå från att de som gör andra val än vi själva per automatik gör fel val. Att du är hemma med fyra barn under skolåldern och stortrivs med det är kanske rätt val för dig, men det betyder faktiskt inte att det är rätt val för alla andra. Och det betyder inte heller att du är duktigare än de som väljer annorlunda. Och det betyder inte ens att du älskar dina barn mer än de. De som absolut inte orkar med sina egna barn och använder dagis mer än samvetet egentligen tillåter mår dåligt nog som det är utan att någon påminner dem om att de faktiskt borde vilja vara med sina barn om de nu en gång skaffat barn. 

Vår uppgift är tack och lov inte att ta ställning till om andra väljer rätt så länge vi nu har en valmöjlighet. Vår uppgift är att välja det rätta för just oss och att hjälpa dem omkring oss som vi kan hjälpa. Låt oss erbjuda varandra vår hjälp före vi erbjuder dem vår dom.

Det är nästan aldrig så enkelt som det ser ut. 

Jag har en gång sett ett avsnitt av Paradise hotel och jag lär inte se fler. För ungefär ett år sedan skrev jag ett inlägg om mina tankar kring det där troligtvis enda avsnittet där jag skrev bland annat såhär:

”Det matar ingenting gott i mig. Programmet tilltalar bara de egenskaper i mig som jag inte lägger på min cv som människa. Jag är säker på att jag bara blir sämre ju mer jag kommer i kontakt med dokusåpor som Paradise hotel. 

Jag blir inte bättre och mår inte bättre av att titta på när andra människor hör tvivelaktiga beslut i fyllan och villan. Inte heller av att fördöma deras handlingar. 

Jag blir inte bättre och mår inte bättre av att höra när ett gäng unga kvinnor står och viskar om att årets killar är en så stor besvikelse, att de hade förväntat sig mycket mer. Inte heller tror jag att unga pojkar som ser programmet växer av att få höra de kommentarerna. 

Jag blir inte bättre och mår inte bättre av att sex förminskas genom att bli en bricka i ett spel. ”Jamen, var inte så tråkig. Det är ju ett tv-program, det är inte på riktigt!” Sist jag kollade var få saker så riktiga som den egna kroppen och jag tror att vi går vilse om vi ser den som ett redskap för en unken tv-lek.” 

Mina åsikter kvarstår. Jag har inte blivit mindre blödig under året som gått. Tvärtom. Tanken på att Ingrid som sextonårig skulle titta på ett tv-program som Paradise hotel fyller mig med sorg. Att de tv-program som finns när hon är sextonåring antagligen är ännu värre och kanske får Paraidse hotel att framstå som Bingolotto, är en tanke jag inte ens orkar med. 

Jag vill inte vara trist och moraliserande men jag bara avskyr alla sammanhang där vi människor förnedrar varandra och jag kan inte förstå hur vi har kommit till en punkt där en del av denna mellanmänskliga förnedring inte bara accepteras och tolereras utan uppmuntras och önskas. Det känns inte riktigt som om vi ser på varandra som ett annat jag när vi kommenterar andra människor så rått och så fult som deltagarna i Paradise hotel kommenteras. Vi har förlorat något av det mänskliga i oss när vi inte förmår se på varandra som just människor utan förminskar varandra till brickor i spel. 

Och nej. Inte ens fast människor ställer upp frivilligt och har ansökt om att få vara med har vi rätt att behandla dem hur som helst och/eller tycka att de andra deltagarna har rätt att göra det. 

Det finns mycket ruttet i människan. Stundvis vacklar jag när jag möter min egen och andras ruttenhet men ändå tror jag så otroligt mycket på att människan är värdefull. Unik. Älskad. Och att vi begår ett brott varje gång vi behandlar varandra som något mindre. 

  

När Arvid var ungefär en månad ung fick han börja använda napp (hemma hos oss kallad tutu, så jag kör med det ordet). Vi tänkte att han får ha den tills den dag då den blir mer börda än gåva, vi tänkte absolut inte börja vakna åtta gånger per natt och leta efter tutu. 

Men den dagen kom aldrig. Han hade inte en utan typ femton tutus i sängen och redan som riktigt liten fick han smidigt tag på åtminstone en av dem när han vaknade till på natten. Från att han var ungefär sex månader sov han tolv timmars nätter utan avbrott. Han väckte oss aldrig, bara om han var riktigt riktigt febrig eller magsjuk. Tutu blev alltså aldrig någon börda. 

I fredags fyllde han tre år. Och någon gång måste han ju sluta med den. Så vi tänkte att någon gång kunde vara nu och gav honom en riktigt usel present; att få sluta med sina älskade tutus. 

Och nu plötsligt är tutu en börda. I sin frånvaro. Tre nätter har vi överlevt utan, men vackert har det nästan aldrig varit. Värst är det kvällstid innan han somnar och hade det varit lika värst sådär mellan två och fyra på natten hade vi nog gett upp för länge sedan. 

Det är väldigt spännande med natt numera. Aldrig vet man vad man får när man lägger sig. Jag hatar spännande nätter. Nattetid värdesätter jag förutsägbarhet och tristess. Jag längtar så jag spricker efter just förutsägbarhet och tristess. Maktkamp och trots och utbrott och skrikattacker är inte receptet på lyckade nätter.

Giv mig styrka. 

Giv mig också uppmuntrande vittnesbörd om hur din treåring på kort tid kom underfund med hur man sover utan tutu. Skräckhistorier får gärna lysa med sin frånvaro. 

Inte för att låta som Bullen, men bilden ovan har inget med inlägget att göra. En Arvid ser lite ledsen ut. Och han beter sig lite (dagens underdrift) ledset när natten kommer numera. 

Arvid började på dagis förra hösten. Vi fick i uppgift att göra ett bildkollage med foton på hans nära och kära som han kan titta på när saknaden slår till. Kollaget finns fortfarande inte på dagisväggen. Över ett år har gått. 

Jag tror ibland att det är vår räddning. Inte direkt att vår son saknar ett kollage på dagis, men det som icke-existensen av kollaget symboliserar. Vi väljer bort sådant som inte är absolut nödvändigt för att få tillvaron att gå ihop. Och med gå ihop menar jag att vi orkar vara snälla och glada mot varandra nästan alla dagar. 

Jag minns en sjukt intensiv period förra våren. Sjukt. Vi hann nästan ingenting, men varje kväll tittade jag och Fredrik på ett avsnitt av Suits. Det låg drivor av ren tvätt på matbordet i flera veckor. Dammtussar blev dammråttor som blev dammälgar. Det fanns dagar då maten var mycket annat än näringsrik. Fotokollage borde ha blivit gjorda. Träning fanns inte på kartan. Men varje kväll valde vi att tända stearinljus och titta på tv-serier. 

Jag tror det finns många olika sätt att vara förälder på. Och många olika sätt att vara en bra förälder. Vi kommer aldrig att vara föräldrarna som kommer ihåg alla lappar i tid. Inte heller föräldrarna med genomtänka och kostcirkelriktiga matsäckar. Men vi är snälla och glada och hittills verkar det räcka rätt långt. 

Dessutom har vi tagit hem ett stort blått papper nu. Det närmar sig. Snart. På en dagisvägg nära dig.

Ibland räds jag att skriva om det goda. Lite för många gånger har jag fått höra att världen inte vill ha mina glansbilder. Även om jag själv vet att en del glansiga bilder kan vara helt och hållet äkta så backar jag ibland för att inte störa folk i onödan. 

Andra gånger måste jag få skriva också om det godaste av allt. Det här är en andra gång. 

Igår firade Arvid sin tredje födelsedag och på kvällen kom hans vuxna vänner utan barn på kalas. Att han har vuxna vänner är så värdefullt. Att det finns andra än vi med blodsband som skriver världens skönaste Arvid och Du är bäst på hans födelsedagskort är rörande. Bland gästerna fanns till och med en ung man, Arivds kanske allra största idol i världen, som har ett foto av Arvid i sin plånbok. Vilken mor skulle inte gråta lite över en upptäckt som den? Gårkvällens gäster är inget mindre än vår familj här. Vårt skyddsnät och vår jordiska trygghet.

Med på kalaset igår fanns också några irakiska män som drömmer om ett liv i Finland. Jag älskar min Fredrik ännu mer än vanligt för det. Vi tänkte någon gång i begynnelsen att vi kanske borde vänta på tydliga handlingsmönster för mötet med dem som vill bo i vårt land, men vi har i otålig väntan slängt ut den tanken genom fönstret och litar nu på instinkt och god vilja. Jag var egentligen alldeles för trött för att vara social och hänseende och uppmärksam. Men skyddsnätet och tryggheten levererade till tusen. Ställde frågor, log, skrattade, mötte. Jag älskade dem ännu mer än vanligt för det. 

Det borde räcka nu för en kalskväll. Jag vet. Men det räcker faktiskt inte. Medan största delen av gänget tittade på svenska idol monterade ett annat gäng ihop vår nya bäddsoffa. Bara sådär. Utan att fråga. Utan att tillfrågas. Utan vår medverkan. Ena stunden har vi stora lådor i vårt gästrum, andra stunden en fungerande bäddsoffa. 

Jag satt där i min fåtölj och tittade på mitt liv liksom utifrån. Jag såg människorna i mitt vardagsrum. Jag hörde människorna i mitt gästrum (ja, vi har ju flyttat – har jag ens nämnt det?). Jag hörde ibland (tyvärr) min treåring i sitt rum. Och jag bara fylldes av en enorm tacksamhet. Inte har jag ju förtjänat det här. Något rätt har jag kanske gjort någon gång, men det mesta och det bästa har blivit mig givet helt utan min egen förtjänst. 

Tro aldrig att jag inte vet det. Det går inte en dag utan att jag ser mig omkring och förundras. Inte en dag utan tacksamhet och vetskap om att jag är rik på det sätt som för mig betyder allra mest. Lyckligt lottad, tänker kanske du. Rikt välsignad, tänker jag. 

Och då var ju gårdagen bara ett kalas. Idag hade vi kalas nummer två. Men jag tänker att det får finnas någon gräns så vi tar det en annan dag.