Du står på torget och ropar i en mikrofon. Du berättar om Jesus. Du glöder.
Människorna omkring dig glöder inte. Ingen stannar. Ingen står och lyssnar på dig. Ingen pekar och skrattar heller. Ingen kastar stenar. Ingen bryr sig.
Men jag glöder. Jag bryr mig. Jag kan inte gå oberörd förbi. Du är en broder till mig, en broder i den Jesus som du berättar om i en mikrofon på torget. En broder i den Jesus jag aldrig skulle berätta om i en mikrofon på torget.
Jag hinner tänka att det är sådana som du som gör att sådana som jag anses vara konstiga. Att du måste lugna ner dig, skärpa dig och vara… vanlig. Och jag hinner till och med tänka att du bara föser folk längre bort från Jesus med din mikrofon.
Som om jag själv hela tiden skulle fösa folk närmare.
Jag hinner tänka att du gör det obekvämt för mig. Och att det beror bara på dig.
Men faktum är att det beror lika mycket på mig. Minst lika mycket. För jag förstår ju exakt vad det är du vill göra även om jag personligen skulle undvika dina metoder. Du är antagligen tusen gången modigare än jag. Troligtvis dumdristigare också, men feghet har aldrig varit någon beundransvärd egenskap i en människa. Du berättar om det bästa du har, kanske på ett dåligt sätt i mina ögon, men du berätttar åtminstone vilket är mer än man kan säga om mig många dagar. Du är befriad från människofruktan och det ser ibland otroligt konstigt ut, men att vara överdrivet mån om hur omgivningen ser på en är inte precis motsatsen till konstigt det heller.
Egentligen älskar jag att höra ihop med dig. Fast jag besväras och skäms och blir arg. Jag vet att det gör mig gott att jag inte bara kan gå förbi. Avfärda. Jag tror faktiskt det gör oss alla gott, att inte bara höra ihop med människor som tycker, tänker och talar som vi själva. Det utmanar. På riktigt.
Jag leker med tanken på att vara modig nog att stanna och lyssna nästa gång. Kanske bara le vänligare och mera igenkännande och mindre överseende än jag är rädd att jag gjorde nu. Kanske berätta att jag också älskar Jesus. Åtminstone att jag tror på honom, om ä-ordet knuffar mig alldeles för långt från den bekvämlighetszon där jag är tryggast men där jag ändå vantrivs mest.
Du utmanar mig. Jag tackar dig.
Nästan för lycklig 
Vad tycker du om folk som predikar på gatan om hur mycket de älskar Mohammed, Brahman eller skientologins Xenu? Är de modiga, utmanar de dig? Eller dröjer en liten tanke om att de kanske är hjärntvättade hos dig?
Jag brukar ibland skygga tillbaka för att jag inte vill gå in i en diskussion om tro, men känslan som lämnar kvar efteråt är oftast glädje över att vi bor i ett land där det är möjligt att öppet bekänna sin tro, oberoende hur den ser ut.
Aldrig har jag tänkt hjärntvättad. Aldrig. Och visst, också dessa människor utmanar mig att vara frimodigare med min tro. Även om jag också i deras fall, liksom i kristnas fall, själv tror bara halvmycket på just den metoden.
Just så där. Du lägger ord på mina tankar. Även om ingen står på torget här, det räcker med mindre för att jag ska bli obekväm.
Men hur gör man för att sprida budskapet och ändå verka ”normal”? Eller ska/kan man sprida budskapet med handlingar utan ord?
Jag vill i bästa välmening kommentera denna mening: ”Men hur gör man för att sprida budskapet och ändå verka “normal”.
Det är jättefint att ni som tror, tror. Men om jag inte ber om att höra hur Jesus räddar mig och om hur dåligt mitt liv är utan honom osv, så skall ingen tvinga detta på mig. Vi måste båda respektera varandras sanningar. Jag respekterar din tro, men respektera då också min (eller min ”lack of” tro). Ja, jag vet att det står i bibeln att man skall gå och göra alla människor Jesu lärjungar, och jag förstår att många tycker att det är det enda rätta, men tyvärr funkar det inte. Jag skulle hellre hoppas på en dialog mellan troende och ateister, där man kan diskutera bibeln och tron, men inte så att den ena tänker fel (det här gäller BÅDA, inte bara de troende). Denna dialog har jag hittat här i Amandas blogg och jag hoppas den fortsätter!
Jag tror att budksapet sprids bäst genom handlingar, genom att vara en god människa och prata om tron med dem som VILL prata om den 🙂
Som en kommentar ur det egna livet, vill jag berätta att jag förr har varit betydligt ”mera troende”, men lever nu med en man vars släkt är väldigt troende (kristna) och det har gjort att jag blivit mer o mer ateist. Det finns många orsaker till detta, men en är den att det i många fall kommer fram att de vill berätta om sin sanning åt mig och ”få mig attt förstå”….. Det kör oss velande ännu längre bort
Tack för din åsikt och jag håller med dig!
Du väcker många tankar i mig 🙂 Just det här med att gå ut och gör alla till lärjungar så har jag svårt med. För jag är inte själv en sådan som aktivt sprider budskapet. Och din mening: ”Jag tror att budksapet sprids bäst genom handlingar, genom att vara en god människa och prata om tron med dem som VILL prata om den” är ju svar på min fråga.
För just som du skriver, lika mycket som du respekterar min tro, ska jag respektera din. Ingen ska tvingas på en tro, eller behöva känna att man tycker fel. Om kristna genom sitt sätt att leva kan väcka intresse för en tro hos någon annan, så sprider man ju budskapet.
Det är ledsamt att du blir tvingad på en sanning som du inte kan omfatta. Jag förstår att det kör dig längre från en tro. Min bakgrund är att jag växt upp i ett hem utan något religiöst alls. Men det har funnits något som saknas i mig, och det har jag hittat genom tron. Utan att någon tvingat på mig den, som tur är.
Tack igen för ditt svar, jag hoppas jag inte skrivit något du tar illa upp av. Säg till i så fall för då vill jag rätta till det!