Att bli förälder är det bästa och det värsta som hänt mig. Och alla dagar det mest omvälvande. Och alla dagar det mest självklara och odramatiska. 

Jag var en bättre människa innan, men jag var också sämre på att hantera andras tillkortakommanden. Jag hade högre ideal innan, men det är slitsamt att aldrig kunna vara allt man vill och borde vara. Jag hade flera möjligheter, men också alla de krav som följer med alla de möjligheterna. 

Jag tror att jag stundvis tyckte jag var ganska bra. Då innan. Ganska bra som i lite bättre än många andra. Jag trodde nog att det mesta var upp till en människa själv och att de som misslyckades hade kunnat skärpa sig. Idag lever jag utan de illusionerna. Jag har en treåring som håller mig på mattan. Ibland bokstavligen.

Jag är sämre nu än innan men på något konstigt sätt mera tillräcklig och mindre tyngd av krav. Jag är mera nådig mot mig själv. Och jag är mera nådig mot andra.

Jag behövde bli förälder för att lära mig det där. Det finns säkert många olika sätt att lära sig att vara nådig, men i mitt liv kom det via de två små som jag älskar och allt det som hänt i mig för att de finns.

Det är i sanning spännande att leva. 

(Alldeles för spännande för att jag ska kunna titta på Bron. Jag fattar inte. Bara introt som hörs från vardagsrummet när Fredrik tittar fyller mig med en krypande obehagskänsla. Vad är ni gjorda av, alla ni som klarar det? Tycker ni inte att livet är skrämmande nig som det är? Världen mörk och läskig nog?)