En av mina vänner i Sverige satt i en styrelse och föreslog en gång talko som åtgärd när ett problem rådde och ärmar behövde kavlas upp. De andra i styrelsen blev eld och lågor. Vilket jättebra förslag!

En försiktig röst höjdes efter en stund:

– Det låter ju jättefint, men hur ska tacos kunna fixa det här?

Min kompis påmindes då om att talko är finlandssvenskt, inte svenskt. Och det är väldigt österbottniskt.

Nu behövs ett österbottniskt talko mer än någonsin. Och nej, det kommer inte att räcka med tacos. Nu är Vasa plötsligt coronans huvudstad i Finland och vi måste alla ta vårt ansvar.

Vi kom lätt undan när första vågen härjade, så vi var kanske sämre förberedda på en andra våg. Nu är den här med besked och nu är det allas vårt ansvar att göra allt vi kan för att vågen och svallvågorna ska få så milda konsekvenser som möjligt.

Nu stannar vi hemma, alla vi som kan. Nu undviker vi onödiga folksamlingar. Nu använder vi munskydd.

Nu fixar vi det här.

– Imorgon klockan ett ska jag spela fotboll med Ingrids kompisar, sa Arvid stolt igår,

Yeah right, tänkte jag. Tog för givet att han hade missförstått och/eller övertolkat. Sedan tänkte jag exakt noll gånger till på den saken. Det hände ju så mycket – eller rättare sagt så många – som gjorde allt så härligt.

Idag skjutsade jag Arvid till ett barnkalas och när jag svängde in på gården igen stod de där. Två av Ingrids pojkkompisar. Med fotbollsväskor. Inte ens då kopplade jag.

– Söker ni Ingrid och Linnéa? frågade jag.

– Eh.. Nä… Vi ska spela fotboll med Arvid, sa de.

Då kopplade jag.

Jag känner inte de här pojkarna så bra, men jag känner ju att de är otroligt fina pojkar. Tänk. Att gå på sexan och ställa upp som fotbollssällskap åt en kompis lillebror på tvåan. De är ju supercoola superhjältar i hans bok och det här är onekligen att använda sin superkraft på ett superbra sätt. Jag är imponerad.

Ibland tror jag starkt och mycket på att vi nog ändå går åt ett bättre håll som mänsklighet. Det här var definitivt ett sådant ibland.

(Det är ju svårt till och med för superhjältar att spela fotboll med människor som är på kalas på annat håll, så det blev inte av idag. Det ryktas om ett nytt försök på tisdag.)

Att hela fredagen gå och veta att du samma kväll ska få träffa några av dina bästa vänner och människor är guld. Människor som numera bor alldeles för långt borta och som du saknar alldeles för mycket alldeles för ofta. Guld.

Jag är så glad att de finns kvar även om de nu finns på ett annat sätt. Vi har mycket och många att sakna, men vi har förlorat nästan inget och inga.

Just den här tiden för två år sedan minns jag att vi funderade hela tiden. Ska vi? Ska vi inte? Våga byta ut den vardag och det liv vi kände mot något helt nytt?

Jag är så glad att vi vågade. Så innerligt glad. Samtidigt som jag saknar. Så innerligt mycket.

September kom och gick. Det var mycket som var roligt och mycket som var intensivt och mycket som var… mycket.

Jag minns inte när jag senast har läst så lite som i september i år. Men jag kan ju faktiskt kolla i mina anteckningar och därmed konstatera att det var i april 2019. Samma månad som vi packade ihop vårt hem i Helsingfors. Samma månad som våra möbler och saker och flyttlådor flyttade in i prästgården. Rätt rimligt att det inte blev så mycket läst.

Och för all del rätt rimligt att läsupplevelserna inte samlats på hög den här månaden heller. Det är mycket ibland, och det är inte farligt så länge det kommer tillräckligt många och långa perioder av mindre också. För någon vana ska det inte bli att jag läser som i september. Får det inte bli. Blir det inte.

Redan nu i oktober ska jag läsa som vanligt igen.

(Sedan ska jag ändå berätta att det bästa jag läste i september var Kjell Westös Tritonus. Jag bara önskar att jag hade valt en annan tidpunkt för den. Månadens mest intressanta och obehagligaste var nog Det sextonde året av Kim Liggett och min mest drabbande läsupplevelse var norska Ane Barmens Draumar betyr ingenting. För den som tycker om spännande deckare är Nyårsfesten av Lucy Foley ett bra alternativ. Och nu ska jag faktiskt sluta.)

Sedan i söndags har Hilde en hobby. Hon går på gympa. Jag behöver antagligen inte ens säga att hon är oerhört gullig på sin gympa. Hon sa sitt namn med klar och hög röst under presentationsrundan. Hon ropade ”På vilket sätt?” med emfas och volym när vi lekte någon slags version av under hökens vingar. Hon värmde upp så intensivt innan lektionen började att hon var svettig redan då. Hon skrattade hejvilt med sin goda vän i bilen hela vägen dit och hela vägen hem igen och flera gånger däremellan.

Och när hon vaknade på måndagen var hennes första ord:

– Det är alldeles för länge till nästa gympalektion. Jag bara längtar och längtar.

Hon älskar det. Jag älskar att hon älskade det.

Det är så mycket jag inte har vågat ta för givet. Till exempel gympa. Men där är hon nu. Och älskar det.

Och hon här då.

– Jag behöver inte hjälp med någonting mera. Jag kan allt själv nu.

Meddelade hon bestämt när vi hämtade henne från dagis idag.

Det är en härlig tid. Lite utmanande. Men härlig.

Några timmar efter att hon hade lärt sig allt sa hon:

– Mamma, jag vill ha många talanger.

Älska att hon vill det. Älska att hon har det. ÄLSKA att hon använder ordet talanger.

Och idag kom dagen då jag har sprungit 150 dagar i sträck. Det som skulle bli maj blev också juni och juli och augusti och största delen av september. Någon dag kommer dagen då jag inte kan eller vill längre, men så länge jag kan och vill så fortsätter jag.

Kroppen, ändå. Tänk! Tack!

Jag körde in till stan och mötte en polismotorcykel i våldsam fart. Några sekunder senare kom en polisbil med sirener och blåljus. Själv var jag på väg till biblioteket på ett möte.

Och jag tänkte, som alltid annars när jag möter sirener och blåljus, att den här stunden är helt avgörande i någon människas liv just nu. Samtidigt som den här stunden är bara en av hur många som helst i mitt.

Och jag bad en bön, för alla dem som berördes av sirenerna och blåljusen. För poliserna, för den eller dem i andra ändan och för alla som står den eller dem nära. För att be den där bönen är min första impuls. Någon gång när jag var ung och drabbades nästan onödigt hårt varje gång jag såg en ambulans blev bönen mitt sätt att hantera det. Ett sätt som jag sedan hållit fast vid.

Det är så märkligt. Att den dag som är den vanligaste som finns för någon är en dag som omkullkastar allt för någon annan. Ju äldre jag blir, desto mer uppskattar jag de där vanligaste dagarna som finns.

Att det får vara så är en storslagen och svårslagen form av nåd.

För tredje hösten i rad har hon börjat på ett nytt dagis. Och för tredje hösten i rad har hon fått nya glasögon. Med ny styrka. Det är onekligen en del av hennes livsberättelse: att hon fick sitt tredje par glasögon när hon ännu var tre år.

En annan del av hennes livsberättelse, en lika sann men roligare att berätta, är att hon var lite pirrig när hon skulle ha sina nya glasögon på dagis för första gången. Men efteråt var hon så lycklig. För bästa dagisvännen hade varit uppmuntrande.

– Hon sa ”Jag älskar dina nya glasögon!” och då sa jag ”Tack”, sa Hilde nöjt när hon kom hem.

Vete katten om hon faktiskt sa så, den här kompisen på dagis. Sist jag kollade pratar typ bara en i den åldern så dramatiskt och det är Hilde själv. Men vad kompisen än sa eller inte sa så var pirrigheten borta och Hilde god vän med sina nya glasögon. Att bidra till det är vänskap.

Må de nya glasögonen hjälpa henne se bättre och mer.

Arvids nest morgonpigga kompis var här idag på morgonen. De brukar cykla till skolan tillsammans, men Arvid är inte alltid helt startklar när kompisen kommer förbi och då kommer kompisen in medan Arvid äter klart, klär på sig eller borstar tänderna. Eller vaknar.

Idag var det påklädningen kompisen fick hänga med på. Arvid tog på sig en tröja och kompisen sa:

– Den där tröjan hade du på dig när vi blev kompisar!

Älska det. Älska det.

Tänk att vara nästan åtta år och ha en vän som minns vad man hade på sig när vänskapen blev till. Det är kanske typ det vackraste någonsin.

Jag tänker att det här är manlig vänskap 2020. Må ni alltid få tycka om innerligt och också visa att ni gör det.