Jag är extremt svårflirtad efter läggdags. Jag sitter ju i fotändan de kvällar det är min tur, men det är typ det jag ställer upp på. Efter kvällsbok, Gud som haver och Nu lilla humla är butiken stängd.

Hon försöker nog, min Hild. Den där envisa målmedveten som hennes storasyskon har verkar hon också ha fått en rejäl skopa av. Kan jag sjunga mera? Berätta en saga? Leta efter ett gosedjur? Bygga ett duplotorn? Men nej. Jag ställer inte upp. Svarar oftast bara med tystnad.

Tills ikväll. När hennes lilla röst viskar i mörkret:

– Mamma, kan du berätta för mig om Gud?

När någon ställer just den frågan – då kan jag inget annat än svara.

Mitt svar är knappast en teologisk fullträff, men det kommer från hjärtat. Jag pratar om Gud som är kärlek, som älskar Hilde och alla andra människor över allt annat. Gud som ville och skapade den här världen, Gud som aldrig är längre än en bön bort. Gud som lyssnar varje gång vi ber, som bär oss och bryr sig. Och sedan säger jag igen det där om kärleken. För det är faktiskt bäst och viktigast och störst.

Mitt svar landar uppenbarligen helt rätt.

– Tack så mycket, mamma, säger min älskade Hild med en lycklig suck.

Och sedan säger hon inget mer innan hon somnar.