Jag och Fredrik är bra på en del saker, men kanske allra bäst på att bära rena kläder från torktumlaren till där fåtöljerna i tv-rummet som ingen ändå sitter i och sedan – nu kommer den verkliga talangen – totalt ignorera att kläderna ligger där. Inte ens när färgen på fåtöljerna knappt går att ana noterar vi att de är rätt tungt belastade med osorterad tvätt.

Så vad det var som fick oss att faktiskt ta oss an tvätthögarna – förlåt, tvättbergen – just idag vet jag inte. Men det gjorde vi, med besked. Vi höll på en dryg timme. Båda två.

Mest tid tog som vanligt strumporna. Det krävs ju universitetspoäng i detektivarbete för att hitta par åt alla och eftersom vi inte har några sådana studiepoäng så slutade vi med det här sorgliga saldot:

De här stackarna gick det alltså inte att para ihop med något ens nästan rimligt alternativ.

Jag blir så frustrerad på att alla barnstrumpor säljs i paket där bara ett par ser likadana ut. Jag fattar ju att det är sanslöst smart ur försäljningssynpunkt, men ur köpsynpunkt är det bara sanslöst hopplöst.

Vår räddning är att två av våra barn verkar tycka att kompatibla strumpor är rejält överskattat. De nöjer sig med hela och rena. Om ens det. Jag lutar åt att de har rätt och försöker att inte se femtio stackars strumpor utan par utan tjugofem alternativa par strumpor.

Jag är en sucker för julen. Eller egentligen för hela adventstiden. Älskar den. Älskar faktiskt nästan precis allt med den och därför är det alltid med sorg som jag städar ut julen när det är dags. I år med ännu större sorg än vanligt, det finns ju så hopplöst lite att se fram emot i vår. I vanliga fall kan man ju börja tagga för sportlovet redan när adventsstakarna är kvar i fönstren, men i år är ju allt som det är.

Men jag fick lite plåster på såren mitt i sorgen. Samma dag som vi bar upp julgranen på vinden och plockade ihop julkrubban fick vi nämligen något otippat ett brev från Krister. Ni minns.

Hej igen. Jag har tängt vara här hela åre om det pasar för er och gotttt nyt år!

Sedan fanns det en tom rad där vi skulle skriva vårt svar och någon – Krister själv? – har svarat det pasar jeeeeeetebra

Jag tror bestämt att jag älskar Krister. Eller rättare sagt hans upphovsperson.

Så nu kan vi åtminstone se fram emot att ha Krister med på ett hörn under våren. Alltid något.

Lycka är som bekant och tack och lov väldigt många olika saker. Hela tiden upptäcker jag fler. Bland annat är lycka att få komma med sin fyraåring till dagis på morgonen och mötas av hennes vän som med samtidigt både liten och stabil röst säger:

– Hilde, jag har ett brev åt dig.

Och sedan hitta ett brev med Hildes namn i Hildes hylla.

Jag är en helt vanlig förälder och önskar alltså mina barn allt gott och fint och roligt och härligt som finns. Men högst av allt på den listan är kanske ändå att de ska få höra till och vara del av, just sådana som de är. Det är en så avgörande del av att vara människa.

Därför är jag bara glad när jag får orientera mig fram i en hall med orimligt många par skor. Därför är det en ren glädje att vi ofta är fler än fem som äter här hemma.

Och därför skriver jag med glädje svar på kuvert till Hildes dagis- och brevvän när hon med högtidlig stämma dikterar: Till den finaste … i världen.

Fräschast igår: intervjun med forskaren Aino Saarinen i gårdagens Vasabladet. Hennes forskning lyfter fram att ettåringar inte gagnas av småbarnspedagogik och hon poängterar att man borde vara ärlig med vad diskussionen tar avstamp i.

”- Jag saknar argumentationsärlighet i den här frågan i Finland. Om det är så att ettåringar ska vara på daghem för att det är bra ur sysselsättningens och ekonomins perspektiv, så säg det då.”

säger Saarinen i artikeln.

Argumentationsärlighet. Så oerhört bra ord och så oerhört viktigt ord i en tid där alla alltid ska kunna argumentera för sin sak. Det kan onekligen ibland leda till så väldigt oärliga argumentationer, för faktum är väl att vi alla ibland gör saker som det är hopplöst svårt att argumentera för. Då är det snyggare att låta bli. Och ärligare.

Det känns ibland som om det fulaste du kan göra som människa idag är att göra något du inte kan stå för, men jag undrar om inte det blir ännu fulare om vi med våld ska kunna argumentera också för det. Vi lever inte alltid som vi lär. Vi lyckas inte alltid följa våra egna ideal. Att erkänna det och stå för det är svårt men viktigt. Och ärligt.

Guld är att ha människor som klarar av att se också våra misslyckanden. Som ser oss också när vi kommer bara halvvägs och som hjälper oss att komma lite längre nästa gång. Människor som utmanar oss och som skaver lite på bästa tänkbara sätt.

– Mamma, jag längtar efter att bli vuxen.

– Gör du? Varför det?

– För då blir jag som du. Och då kan jag vara din bästa vän.

Hilde Nora Birgitta. Hon har så många gåvor, men jag undrar om inte hennes särgåva är att sätta ord på sin kärlek. Hon skämmer bort oss alla alla dagar.

Alla har vi våra svagheter och utmaningar och brister. Hilde har ju en lite ovanligt uppenbar sådan, men hon har också ovanligt uppenbart många styrkor och fördelar och gåvor. Ju mer jag får se av den hon är, desto mindre orolig blir jag för den framtid som är hennes.

Om igår var nästan noll har idag varit nästan hundra. Först nu när klockan är nio på kvällen är någon arg på mig för första gången, igår hade jag tappat räkningen redan tidig eftermiddag.

Varför någon är arg just nu? Nå, för att jag provocerades av att hen helt uppenbart sniglade med flit i samband med wc-besöket efter läggdags. En människa som knappt får händerna tvättade utan påminnelse i vanliga fall tvålade nu in sig som om hen gjorde reklam för corona-handtvätt i slow motion. Och ännu värre: skulle prompt använda wc-borsten. Efter kiss!!! Som om personen i fråga ens vet att den finns när den faktiskt skulle kunna användas.

Så, ja. Jag blev provocerad. Och ja. Hen med det plötsliga intresset för handhygien och toalettstädning blev arg.

En en av mina vänner sa en gång att alla våra barn är så roliga. Och jag förstår vad hon menar. De är ju roliga, och jag tycker om det. Men jag tänker också att den roligheten kommer med ett pris. De roliga barnen har ofta starka personligheter åt alla håll. Det är ju inte så att de är starka bara när de är roliga och charmiga och samarbetsvilliga. De är ju precis lika starka när de ifrågasätter, trotsar och absolut inte vill samarbeta. Eller när de vill skura toaletten efter läggdags.

Men roliga är de. Och väldigt älskade.

Att också den här dagen är en del av mina barns barndom är verkligen ingen fjäder i min hatt. Men i ärlighetens namn är det nog ingen fjäder i deras heller. Om jag skulle ha fått en euro varje gång jag varit arg idag skulle jag vara rik. Om jag skulle ha fått en euro varje gång någon varit arg på mig idag skulle jag vara ännu rikare.

Samtidigt har vi haft jättemånga jättefina stunder också. Att en enda dag kan rymma så mycket slutar inte förvåna mig, lika förundrad är jag inför det faktum att kasten är så tvära och att det kan gå så löjligt kort tid att ta sig från höjd till dal. Och till höjd igen.

Inte är det ju konstigt att man är lite trött ibland när det är så här galet intensivt.

Herrens nåd är var morgon ny sjunger vi i en av Lina Sandell-Bergs psalmer. Må min egen också vara det, tänker jag så här när vi går mot kväll och småningom förbereder oss på att ta emot en ny morgon och en ny dag.

Styrka till dig som också är lite trött och som har bråkat med någon eller några du älskar idag.

Och styrka till dig som mest av allt längtar efter någon eller några att älska och bråka med ibland. Alltid mest styrka till dig.

Några månader innan Hilde skulle fylla tre år började hon på sitt andra dagis. Den där allra första dagen skulle hon och jag bara hälsa på en kort stund, för så brukar man ju göra. Men Hilde var genast på gång och lekte och stortrivdes och när det blev prat om lunch frågade hon frimodigt om hon också får äta där. Det var första gången jag vågade tro att också den här dagisstarten skulle gå bra. Hennes livs första gick så enormt smidigt, det gick liksom varken att tro eller hoppas att den andra skulle kunna matcha.

Mot alla odds var det köttsoppa just den dagen, en av få rätter som hon på den tiden kunde äta utan allergianpassning, så hon fick äta med de andra. Jag satt i rummet intill och tjuvlyssnade på henne. Hon pratade och tog mycket plats, trots att alla kring bordet var helt nya människor för henne. Hon bad om mera mat och jag vågade igen tro att det här skulle gå riktigt bra.

Så var det en av de äldre pojkarna på dagiset som frågade något om eller av Tilde. Och Hilde säger bestämt och högt och tydligt:

– Jag heter inte Tilde. Jag heter Hilde. Eller Hildis.

Och i den stunden visste jag att dagisstarten skulle gå hur bra som helst.

Vilket den också gjorde.

Älskade Hilde eller Hildis, jag hoppas att du alltid ska få ha kvar det mod och den frimodighet som har präglat dig hela ditt liv. Att du ska vilja och våga och lita på.

Det finns gånger när jag kan önska att våra barn skulle vara mer åldersmässigt samspelta. Det är rätt svårt att hitta saker som alla tre tycker om eller tidpunkter när alla tre alls tycker om saker. Jag som själv hade två väldigt jämngamla systrar kunde lätt skriva hela romaner om det goda med det.

Men jag tror faktiskt att jag också kunde få ihop en roman eller två om det goda med lite större åldersskillnad mellan barnen – och jag vet att jag har lovat skriva ett sådant inlägg. Det kommer! Vi kan kalla dagens inlägg en trailer inför det inlägget.

En riktigt god sak med åldersskillnad är att det är magiskt att ha en nästan-tonåring och en fyraåring samtidigt. Hilde är vandrande avväpning. Hon framkallar det mjuka och gosiga i oss alla och det går inte en dag utan att vi alla fyra tycker att hon är det gulligaste som finns. Att förenas kring det är stort. Att tillsammans få skratta med henne och att få berätta Hilde-storyn för varandra är bäst. Att det alltid finns någon som man kan och får vara liten med, också när man håller på att bli stor, är värdefullt. Den relation som finns mellan Ingrid och Hilde är kanske det vackraste jag sett. Deras syskonband är så starkt och de mår så bra av varandra.

Det här goda ska jag försöka påminna mig själv om nästa gång Ingrid vakar till två och Hide vaknar vid sex. Det kan bli svårt att minnas där och då, men försöka duger.

Hon ber med jättehög röst. Vare sig vi ber Gud som haver som bön eller som sång så använder hon varenda decibel hon blivit given. Och precis som våra andra barn är hon given rätt många.

Landar orden alls i henne? frågar jag mig ibland när hon nästan vrålar fram sin aftonbön. Jag vet inte vem som var först med att be den här bönen, men är så gott som helt säker på att hen inte föreställde sig den här röststyrkan och intensiteten. Det matchar inte riktigt.

Och minst lika berättigat: landar orden alls i mig? En person som analyserar medbejdarens röstvolym kan knappast anklagas för att föra ett hjärtats rena samtal med Gud, eller hur?

Men jag är faktiskt rätt övertygad om att också de böneord som upprepas nästan mekaniskt landar i oss. Att också de orden spelar roll. Och jag är rätt övertygad om att det är just de ord som kan upprepas mekaniskt som har landat allra djupast i oss och att det är dem vi har tillgång till också i de kritiska stunder när inga andra ord finns kvar och räcker till. Det är styrkan i de ord vi lär oss utantill. De försvinner ingenstans. (Jag kan till exempel efter tjugo år stora delar av E-Types rap i Angels crying och varje ord i Backstreet Boys The call. Jag vet visserligen inte hur just de orden någonsin ska kunna hjälpa mig, men de finns i mig likväl.)

Så vi fortsätter skriksjunga Gud som haver, vare sig orden just ikväll landar i oss eller flyger in bakom bokhyllan. För det är ord jag hoppas att hon ska få ha med sig och lita på hela resten av sitt liv.