Mod

Några månader innan Hilde skulle fylla tre år började hon på sitt andra dagis. Den där allra första dagen skulle hon och jag bara hälsa på en kort stund, för så brukar man ju göra. Men Hilde var genast på gång och lekte och stortrivdes och när det blev prat om lunch frågade hon frimodigt om hon också får äta där. Det var första gången jag vågade tro att också den här dagisstarten skulle gå bra. Hennes livs första gick så enormt smidigt, det gick liksom varken att tro eller hoppas att den andra skulle kunna matcha.

Mot alla odds var det köttsoppa just den dagen, en av få rätter som hon på den tiden kunde äta utan allergianpassning, så hon fick äta med de andra. Jag satt i rummet intill och tjuvlyssnade på henne. Hon pratade och tog mycket plats, trots att alla kring bordet var helt nya människor för henne. Hon bad om mera mat och jag vågade igen tro att det här skulle gå riktigt bra.

Så var det en av de äldre pojkarna på dagiset som frågade något om eller av Tilde. Och Hilde säger bestämt och högt och tydligt:

– Jag heter inte Tilde. Jag heter Hilde. Eller Hildis.

Och i den stunden visste jag att dagisstarten skulle gå hur bra som helst.

Vilket den också gjorde.

Älskade Hilde eller Hildis, jag hoppas att du alltid ska få ha kvar det mod och den frimodighet som har präglat dig hela ditt liv. Att du ska vilja och våga och lita på.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s