Gud som haver

Hon ber med jättehög röst. Vare sig vi ber Gud som haver som bön eller som sång så använder hon varenda decibel hon blivit given. Och precis som våra andra barn är hon given rätt många.

Landar orden alls i henne? frågar jag mig ibland när hon nästan vrålar fram sin aftonbön. Jag vet inte vem som var först med att be den här bönen, men är så gott som helt säker på att hen inte föreställde sig den här röststyrkan och intensiteten. Det matchar inte riktigt.

Och minst lika berättigat: landar orden alls i mig? En person som analyserar medbejdarens röstvolym kan knappast anklagas för att föra ett hjärtats rena samtal med Gud, eller hur?

Men jag är faktiskt rätt övertygad om att också de böneord som upprepas nästan mekaniskt landar i oss. Att också de orden spelar roll. Och jag är rätt övertygad om att det är just de ord som kan upprepas mekaniskt som har landat allra djupast i oss och att det är dem vi har tillgång till också i de kritiska stunder när inga andra ord finns kvar och räcker till. Det är styrkan i de ord vi lär oss utantill. De försvinner ingenstans. (Jag kan till exempel efter tjugo år stora delar av E-Types rap i Angels crying och varje ord i Backstreet Boys The call. Jag vet visserligen inte hur just de orden någonsin ska kunna hjälpa mig, men de finns i mig likväl.)

Så vi fortsätter skriksjunga Gud som haver, vare sig orden just ikväll landar i oss eller flyger in bakom bokhyllan. För det är ord jag hoppas att hon ska få ha med sig och lita på hela resten av sitt liv.

Redan här bad vi Gud som haver. Men här skrek vi inte. Bild: moster Matilda Audas Björkholm

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s