Jag gjorde UK-debut i helgen och fick tillsammans med andra unga människor tycka och tänka om kyrkliga ting. På bilden ovan tar jag säkert ställning till något viktigt. Jag är ju så fokuserad. Fotografen heter Rolf Blauberg och fler bilder från helgens tillställning finns här.

Efter att ha bevittnat eurovisionen tar mig friheten att dela med mig av några enkla reflektioner. Det blir mest frågor. Det blev liksom så i kväll.

1. Varför känns nästan varje finsk gala som en resa tillbaka i tiden? Den här märkliga jakten på pokalen bara måste ha spelats in före jag tog mina första steg. Och jag undrar bara varför. Rimligtvis har vi ju tillgång till samma teknisk utrustning som andra nordeuropeiska i-länder. Alltså undrar jag bara varför.

2. Borde vi införa en regel för hur många år i rad man får vara programledare för eurovisionen?

3. Varför var det så ljust inne i salen där festligheterna gick av stapeln? Ska man som tv-tittare verkligen se ansiktsuttrycket på samtliga personer i publiken när kamerorna sveper över havet? Jag anser att svaret är nej.

4. Varför levde publiken upp bara när norrmannen med glanstid 2009 intog scenen? Ställ nu upp för de fosterländska musikerna och frammana någon slags partystämning!

5. Är inte artisterna värda en lite mer välgjord tillställning?

6. Finns det en engelsk version av vinnarlåten?

Ja, det blev faktiskt mest frågor.
Men också ett konstaterande. Ett viktigt sådant: jag har roligast med Fredrik. Det finns faktiskt ingen (även om kandidaterna är många och fantastiska) som jag kan skratta med på samma sätt. Vilken lycka att han är den jag spenderar allra mest tid med!

Karis bra – hemma bäst. Även om jag gärna hade stannat hela kvällen och halva morgondagen känns det helt okej att vara hemma igen. Ingrid har ätit tio mandariner på ett dygn. Hon verkar ha ärvt måttlösheten av sin mor. Med spänning inväntar vi konsekvenser.

Världen är sjuk. Kvällens Uppdrag granskning på svt är så äckligt, så obehagligt, så berörande, så svårt och så omskakande att jag egentligen inte klarar av det. Därför tar jag bloggpauser ibland. För att jag inte klarar av det.

Jag klarar inte av att ens titta på det helvete som människor just nu lever i.

Hemska saker vad jag har det bra. Hemska saker vad jag har mycket att tacka för.

En stor del av den trötthet som präglar mitt liv ligger utanför min makt. Därför får jag äta hur mycket glass som helst just nu. Jag tror på att vara ovanligt snäll mot sig själv när en del omständigheter är ovanligt o-snälla mot en. Därför tog jag mig också i kragen och drog en intensiv Paolo-kvart i vardagsrummet efter Ingrids läggdags. Och jag blev som ny. Ha. Jag som alltid har trott att folk som påstår att träning ger mer energi än det tar ljuger för sig själva. Jag har mycket att lära.

Jag har just ringt skatteverket. Åh, detta minst årligen återkommande samtal är en upplevelse som fostrar mig i ödmjukhet. Sällan känner jag mig så dum, så ovetande och så utanför kontroll som när jag är i kontakt med detta verk. Jag undrar om det blinkar en varningslampa hos dem när jag ringer. Jag undrar om de skakar på huvudet efteråt och säger: ”Ännu en (jag hoppas ju att vi är flera) som inte har en aning om hur mycket hon kommer att tjäna i år, som inte har en aning om vad hon kommer att göra i sommar och som inte har en aning om vad som händer på hösten heller, men som uppskattar irriterande friskt och kommer med siffror som vi ju alla vet att inte kommer att hålla.”

Eftersom jag har en luftig (inte ledig – men luftig) eftermiddag dricker jag årets nästsista glögg och plockar i mig pepparkakor medan jag jobbar. Sämre kunde det vara. Men bättre också. Jag kan komma på åtminstone åtta saker som jag skulle äta hellre än glögg och pepparkakor så här i slutet av januari.

Eftersom jag har en luftig (inte ledig – men luftig) eftermiddag dricker jag årets nästsista glögg och plockar i mig pepparkakor medan jag jobbar. Sämre kunde det vara. Men bättre också. Jag kan komma på åtminstone åtta saker som jag skulle äta hellre än glögg och pepparkakor så här i slutet av januari.

I dag känner jag mig lite på plus igen. Jag tror det beror på tre människor som går under initialerna J, F och L. Att ha er hos oss med oss är alltid en höjdare.

Muminmamma och Muminpappa myste på köksbordet.

Andra myste i soffan och växte som pusslare.

Medan andra hinkade i sig te ur harmoniska muggar.

Ingrid trivdes. Som vanligt när det händer saker omkring henne. När händer människor omkring henne.

Ett misslyckat experiment med skärpa och sådant. De här två connectade på en helt ny nivå i kväll.

Mitt sällskap för kvällen. Hurra för er!

Kvinnan i mitt liv. Hon har en så märklig min på den här bilden. Det kan hända att jag inte skulle känna igen henne om jag mötte henne med den här minen på Prisma. Det är ju tur att hon går där så sällan utan mig.

Jag tror det finns en viss mängd tårar som måste ut. Och jag tror att den mängden är väldigt olika stor hos olika människor. Min tårmängd är ganska stor. Därför grät jag som en bebis när vi tittade på Desperate Housewifes just. För det och för att jag är trött, trött, trött.