Med svärmors gräddiga och syndigt goda (ett uttryck jag ogillar) laxsoppa i magen befinner vi oss i bil på väg hem. Hem. Hem. Hem. Vi har högläsning, yoghurtrussin och Astrid Lindgren-cd. Det går ingen nöd. Ingen nöd alls. Efter så här lång tid borta minns jag inte hur mitt hem känns eller hur mitt jobb känns eller hur min närbutik känns. Men jag tror det känns bra.

Det har hänt något stort, något som är så bra att jag knappt vågar tala om det. Nu vågar jag. Min dotter som i tre månader gått under benämningen sömnkrånglare har levererat smärtfria närmast perfekta nätter åtta nätter i sträck. Det finns en förklaring. Den stavas v-ä-c-k-a-r-k-l-o-c-k-a och k-o-n-s-u-l-t-h-j-ä-l-p. Det senare bistod systerdottern på 2,5 år med. Om Ingrid under semestern vaknade vid olämplig tidpunkt sa hon saker som: ”Alla sover nu, Kingis. Lägg dig ner och vänta tills klockan ringer. Den ringer nog snart.” Och min dotter följde råden! Två stora saker som underlättar vårt liv har således hänt. Inkku kan sova. Och Inkku kan ta order.

Ibland, när jag är på det humöret, leker jag vuxen och säger saker som:
– Det börjar ju nog bli dags med något eget.
– Det börjar ju nog kännas dumt att lägga så här mycket pengar på hyra.

Ibland, när jag på det humöret, fortsätter leken och jag surfar runt någon timme på oikotie.fi. Som om jag hade något där att göra. Jag förstår ärligt talat inte riktigt vem som har något där att göra.

Både jag och min man har en akademisk utbildning och jobb som motsvarar den utbildningen och ändå har vi inte en chans när det kommer till snygga rymliga luftiga trevliga lägenheter. Vad krävs egentligen för att man inte ska vara hänvisad till deprimerande renoveringsobjekt på 50 kvadrat som dessutom finns på fel ställe?

Vi vältrar oss inte i lyx, precis. Okej, jag köper ganska många böcker men nästan alltid på rea. Alla mina kläder är från H&M, gina tricot och andra affärer som Elsa i Elsas mode (ett bokreafynd) skäms över. Vi hamstrar maletkött när det är billigt och jag blir alldeles till mig om jag får köpa youghurt billigt. Jag förstår faktiskt inte. Jag förstår faktiskt inte.

Är det bara jag i hela världen som tycker det känns trist att köpa lägenhet om det betyder detsamma som högre boendekostnader och sämre bostad?

Efter att i dag ha besökt vännen med det i särklass snyggaste hemmet kan jag konstatera att det säkert skulle gå att vara gift med en byggnadsingenjör också. Å andra sidan har så där snygga hem säkert sitt pris och någonstans där inne är jag glad över en man som inte kan hamra och spika.

Flera av de vänner och bekanta som blev föräldrar ungefär samtidigt som jag väntar nu sitt andra barn. Det känns märkligt och lite overkligt.

I går tog jag det jobbigaste av avsked i en annan stad i ett annat land. Jag grät och hon grät och på inget sätt kändes det roligt eller bra eller fint eller ens okej att återvända till den vardag jag egentligen tycker så mycket om. Jag ville bara vara kvar hos en av de människor som känt mig längst och som känner mig mest och bäst. Att inte veta när jag får se henne igen är ruttet.

Vägen tillbaka till hemlandet var lång och på grund av isläget ännu längre än vanligt. Men god på många sätt tack vare trogna vänner som Molly Mus, Teletubbies och familjens andra dator. Mitt i natten hade vi finsk mark under fötterna och då kändes det helt okej att vara tillbaka. Inte alls ruttet.

Min man lät väckarklockan ringa 04.00 för att se på hockey i morse. Om han är trött i dag är det inte det minsta synd om honom.

Men det är inte synd om mig heller. Jag och systern intog bokrean vid halv åtta och åt därefter frukost på stan innan våra män och barn joinade.

Dessutom kommer den tredje systern hit vilken minut som helst. Då blir bra ännu bättre.

Min man lät väckarklockan ringa 04.00 för att se på hockey i morse. Om han är trött i dag är det inte det minsta synd om honom.

Men det är inte synd om mig heller. Jag och systern intog bokrean vid halv åtta och åt därefter frukost på stan innan våra män och barn joinade.

Dessutom kommer den tredje systern hit vilken minut som helst. Då blir bra ännu bättre.

I dag har småbarnslivet varit en ren njutning, en dans på taggfria rosor. Vi har spenderat eftermiddagen på ett lekland som gav vuxna minst lika mycket glädje som barn. Jag har klättrat, rutchat, busat, jublat och kastat mig. Jag kände mig så levande. Lika levande som när jag lyssnar på Bom Sicka Bom. Underskatta aldrig den låten. Eller skammen. 

Dagens citat är kläckt av pastor Eric Camden i succé-serien 7th heaven. Jag använder frimodigt översättningen, det är ju innebörden som är det väsentliga.

”Skam är underskattat.”

Ja men visst.