Eftersom min filmupplevelse väckte en del reaktion (tack för allt engagemang i denna viktiga fråga) vill jag förklara min relation till film lite närmare. Jag har insett att jag inte vill bli berörd när jag ser film. Jag vill bara se på den, ha det mysigt och glömma den. Vissa kanske skulle säga att det är fegt. Jag föredrar förklaringen att jag har ett så rikt inre liv att det blir för mycket med berörande film.

När jag hyr film utgår jag väldigt mycket från layouten på en dvd. Underskatta aldrig layouten. Följande saker betyder nästan alltid att filmen inte har en chans att få följa med mig hem:

1. Eld.
2. Svart bakgrund.
3. Svartvit bild.
4. Röd text.
5. Bara män på bilden.

Följande saker har motsatt verkan:

1. Blondiner.
2. Vit bakgrund.
3. Färgglad bild.
4. Rosa eller ljusblå text.
5. Vackra människor som ser glada ut på bilden.

Som sagt. Efter 26,5 år har man ju lärt sig något om vilka fällor man ska undvika.

Jag har egentligen shoppingstrejk. Men jag tog frimodigt en paus på bokrean i Sverige. Och eftersom jag ändå hade paus förhandsbeställde jag några skatter från adlibris bokrea. För det var ju ändå förstört.

Detta blev saldot:

Självdisciplin är överskattat. Åtminstone när det kommer till böcker.

Jag har egentligen shoppingstrejk. Men jag tog frimodigt en paus på bokrean i Sverige. Och eftersom jag ändå hade paus förhandsbeställde jag några skatter från adlibris bokrea. För det var ju ändå förstört.

Detta blev saldot:

Självdisciplin är överskattat. Åtminstone när det kommer till böcker.

Efter 26,5 år i detta jordeliv börjar jag känna mig själv. Och min filmsmak. När jag ser en dvd så vet jag direkt om det är en film för mig eller inte. Oftast vet jag det redan när jag hör titeln på en film. Därför visste jag redan från början att Låt den rätte komma in absolut inte passar mig. Ändå såg jag den. Och jag ångrar det.

I början klarade jag av det genom att frenetiskt plocka i mig chips. I något skede (ganska tidigt) måste jag börja spela bejeweled 2 för att inte gå sönder. Lite senare läste jag bloggar. Till sist räckte det inte med det. Jag satt och sjöng för mig själv medan jag både åt chips och jobbade med telefonen och ändå gick det inte.
– Men hemska saker, Amanda. Gå härifrån.
sa mannen som jag älskar.
Och jag gick till sovrummet. Jag sjöng för mig själv. Jag spelade bejeweled 2. Jag läste några bloggar. Och så tog filmen slut där i ett annat rum. Det var nog det bästa med den filmstunden.

Någon sa en gång att filmen är lite som twilight.
Yeah right.

Inte för mig. Absolut inte för mig.

Efter 26,5 år i detta jordeliv börjar jag känna mig själv. Och min filmsmak. När jag ser en dvd så vet jag direkt om det är en film för mig eller inte. Oftast vet jag det redan när jag hör titeln på en film. Därför visste jag redan från början att Låt den rätte komma in absolut inte passar mig. Ändå såg jag den. Och jag ångrar det.

I början klarade jag av det genom att frenetiskt plocka i mig chips. I något skede (ganska tidigt) måste jag börja spela bejeweled 2 för att inte gå sönder. Lite senare läste jag bloggar. Till sist räckte det inte med det. Jag satt och sjöng för mig själv medan jag både åt chips och jobbade med telefonen och ändå gick det inte.
– Men hemska saker, Amanda. Gå härifrån.
sa mannen som jag älskar.
Och jag gick till sovrummet. Jag sjöng för mig själv. Jag spelade bejeweled 2. Jag läste några bloggar. Och så tog filmen slut där i ett annat rum. Det var nog det bästa med den filmstunden.

Någon sa en gång att filmen är lite som twilight.
Yeah right.

Inte för mig. Absolut inte för mig.

Ibland går man från noll (nästan minus) till tusen på bara en liten, liten stund. Mera än så vill jag inte säga. Mera än så behöver jag inte säga.

Jag har haft en fantastisk förmiddag. Jag har myst med en av bästisarna och fått ur mig allt, allt, allt som stör mig och irriterar mig och gör mig arg. Hon gjorde samma sak. Vi tyckte synd om varandra, skrattade åt allt elände och tröstade varandra. Det där med att delad sorg är halv sorg är dagens sanning. Vi tuggade också i oss en kolhydratrik lunch. Hennes man prutar på pasta, bröd och annat som förgyller livet så vi passade på när det var bara hon och jag.

Så här ska en harmlös tisdag inte vara. Stundvis har jag njutit väldigt mycket av dagen, men jag vill ändå påstå att man inte ska lämna sitt hem 08.07 och komma tillbaka först 21.27.

Nu följer några glimtar från semsterresan som kom och gick. Samtliga glimtar är tagna med min iphone. Systemkameran var med på resan och kånkades av och an mellan diverse farkoster men användes aldrig. Fy för mig.

Det blev en hel del timmar i bil. Så här roligt var det nästan alltid.

Det blev en hel del mys med en dotter. Se på min blick. Den utstrålar hur imponerad jag är av min älskade flicka.

Det blev en hel del godsaker. Minst sagt. Men är man hos sin syster sockerbagaren i ett land med världens godaste gammaldagsvaniljglass så blir det lätt så.

Det blev en hel del arbete i snö för dottern och systerdottern. (När jag tänker efter är en hel del en rejäl överdrift. Det var så vansinnigt kallt att stunderna ute blev få och korta. Men just därför kändes de väl som en hel del.)

Det blev en hel del för 50 ynka kronor efter bokrean. Titta! Alla dessa ljuva frukostdelar för 50 kronor. Jag tror jag aldrig fått så mycket för så lite förr. Jag levde på det hela förmiddagen och en stor del av eftermiddagen.

Det blev en hel del nya upplevelser för Ingrid. Här testar hon en bil på en bensinmack. Iförd en mössa som följt med hela tiden. Också inomhus. Tack, Naomi!

Med svärmors gräddiga och syndigt goda (ett uttryck jag ogillar) laxsoppa i magen befinner vi oss i bil på väg hem. Hem. Hem. Hem. Vi har högläsning, yoghurtrussin och Astrid Lindgren-cd. Det går ingen nöd. Ingen nöd alls. Efter så här lång tid borta minns jag inte hur mitt hem känns eller hur mitt jobb känns eller hur min närbutik känns. Men jag tror det känns bra.