Efter ett jobbigt avsked av den lite större familjen packade vi in den mindre i bilen och körde hemåt. Det är långt till Helsingfors. Eller till Österbotten. Beror lite på vilket perspektiv man väljer. Ingrids kusin Edith grät inför avskedet och sa att hon alltid vill vara i samma land som Ingrid. Hon ville (igen) inte ens uttala ordet hejdå för att det var för smärtsamt. Jag förstår precis hur hon känner. Man borde få leva närmare dem man älskar mest. Punkt.

En av mina vänner och hennes familj ska snart flytta in i ett parhus. I den andra lägenheten ska hennes syster med familj bo. Min avundsjuka vet nästan inga gränser. På precis alla sätt skulle ett sådant leverne vara lite bättre än alla andra alternativ. Jag skulle när som helst kunna bo vägg i vägg med min syster. Skulle du?

Och år 2012 firade jag valborg med tre systrar, en svåger, wordfeud med de just nämnda och en påse ostbågar. Och strilade därmed en tonårig version av mig själv i linsen. För det känns oförskämt bra och jag skulle inte ändra på något alls. Eventuellt skulle Fredrik kunna vara här.

Min kropp ser inte som vanligt och känns inte som vanligt. Den är konstig, helt enkelt. Och ännu inte av orsaker som alltid är helt uppenbara för alla. Jag minns det här skedet som vi nog kan kalla mellanskedet. Och jag minns att det var i det skedet som jag skaffade extensions förra gången. Och jag undrar på vilket sätt jag ska hantera det den här gången.

Jag har ju aldrig utmärkt mig som någon speciellt bra fotograf. Men. När jag idag skulle ta och sedan publicera min första officiella magbild nådde jag nya bottenrekord. I alla fall: här har ni magen i ärofyllda vecka 17.

Nu stupar jag i säng. Stupar!

Igår kom jag hem från jobbet någon gång efter klockan fem. På vår gräsmatta hade en av våra grannar och hans kompisar spänt upp ett rep som de gick balansgång på. Barfota i solen. Och när jag såg de här tre vuxna männen som klockan fem en onsdag går på lina på så kände jag en avgrundsdjup avundsjuka.

Ofta, rentav oftast, lever vi exakt det liv vi vill leva. Och det är vi tacksamma för och lite stolta över. Men just här och nu är det lite för mycket på gång hela tiden. Och att komma hem efter klockan fem, veta att Fredrik har ett möte klockan halv sex och att det börjar välla in tonåringar i vårt hem klockan sex blev bara för mycket där och då. Och jag kände mig bara trött och ledsen.

Vem vill inte leva mera så, liksom? Med mera balansgång klockan fem en onsdag?

Snart får jag fyra lediga dagar. De kommer så sjukt lägligt.

Jag lever goda och glada dagar just nu. Tänk att det finns så många människor som är så glada för vår skull! Det kommer så fina mejl och textmeddelanden och kommentarer att jag går omkring som en enda stor hög av rörda känslor. Tänk att hinna svara på allt fint du får! Då är det härligt.

Det känns som om jag vill berätta att jag väntar barn kanske… tjugo gånger till. Men det kan ju hända att folk börjar tappa intresset någon gång efter tio gånger. Eller ännu tidigare.

Att offentliggöra sin graviditet innebär roliga saker. När jag hade ätit spenatplättar i skolans matsal och kom in i lärarrummet möttes jag av den här:

En underbar kollega hade sett mitt offentliggörande på facebook och blivit så glad att hon bakade den kanske godaste chokladtårta jag någonsin ätit. Jag rördes till tårar och hoppas att ingen såg det. Och om någon såg så får jag väl skylla på graviditeten.

Hej du! Vi vet inte vem du är men vi älskar dig ändå gränslöst. Vi har aldrig träffat dig men vi saknar dig redan. Välkommen till oss!

Det är härliga tider vi lever i. Jag och Ingrid har inte hunnit sluta konkurrera om den före detta nyaste muminmuggen och nu är nästan redan här!

Jag ser mitt samlande som ett i-landsantiproblem. Som vuxen är det ganska sällan man går och suktar och längtar efter ting, men när man samlar på något får man återuppleva något av det goda med det. Då det inte går att få det man vill ha genast.