Igår kom jag hem från jobbet någon gång efter klockan fem. På vår gräsmatta hade en av våra grannar och hans kompisar spänt upp ett rep som de gick balansgång på. Barfota i solen. Och när jag såg de här tre vuxna männen som klockan fem en onsdag går på lina på så kände jag en avgrundsdjup avundsjuka.
Ofta, rentav oftast, lever vi exakt det liv vi vill leva. Och det är vi tacksamma för och lite stolta över. Men just här och nu är det lite för mycket på gång hela tiden. Och att komma hem efter klockan fem, veta att Fredrik har ett möte klockan halv sex och att det börjar välla in tonåringar i vårt hem klockan sex blev bara för mycket där och då. Och jag kände mig bara trött och ledsen.
Vem vill inte leva mera så, liksom? Med mera balansgång klockan fem en onsdag?
Snart får jag fyra lediga dagar. De kommer så sjukt lägligt.
Nästan för lycklig 
God, glad, trött, ledsen. You’re so very pregnant, woman! Puss på dig!
Ha! Du har rätt. Jag är till och med SO pregnant att jag själv helt missade den radikala humörssvängningen. Puss!
Ja alltså, man får ju fel i huvudet då man tänker på all outnyttjade möjligheter. Men då måste man bara försöka tänka på det man faktiskt gör själv också. I någon annans ögon verkar det troligtvis snudd på omöjligt att klara av allt det du gör? Och om det kan vara till någon tröst har jag idag spenderat precis hela den soliga lördagen i sängen enbart tittandes på det vackra vädret.
Åh, jag vill också titta på vädret! Det är väl just det som är mitt dilemma just nu, att jag vill göra mindre. Och således hinna med spontana lindansepass om solen råkar skina. Inte för att göra ännu en sak utan snarare för att slippa göra något annat. Jag tar nästan för många chanser nu. Och det irriterar mig eftersom jag ändå brukar vara bra på att välja bort också det roliga och viktiga de gånger det krävs.