Idag hade vår familj en totalt meningslös men lite rolig diskussion. Arvid försökte driva att han också skulle uppmärksammas på fars dag eftersom han är näst närmast att vara pappa i vår familj. Jag hävdade att jag kanske ändå är näst närmast, jag som ändå bär föräldraskapets gåva och börda.

– Kön är viktigast av allt, slog Arvid bestämt fast.

Ingen höll med. Förmodligen inte ens han själv. Förhoppningsvis inte ens han själv.

Jag har fått fira papporna i mitt liv idag. Och jag har fått se andra fira sina. Tänker, som så ofta förr, att det är fantastiskt fint och fantastiskt nåderikt att så många har fått ha världens bästa pappa och att så mångas barn får ha världens bästa pappa.