Det är mörkaste november. Och fredag. Alla är trötta. För det är mörkaste november. Och fredag.

I detta mörker och i denna trötthet har Arvid och hans bästa kompis varit ute på gården i tre-fyra timmar och spelat fotboll. De tröttnar aldrig. De ser nästan ingenting i mörkret. Det är lerigt och bedrövligt. Ingen annan skulle ju. Men så länge det finns bar mark spelar de fotboll. Jag vet två som verkligen inte väntar på snön.

Tänk att de får ha fotbollen. Och tänk att de får ha varandra. En annan som orkar och vill lika mycket.

Nu vet jag hur passion ser ut.