Så kommer kvällen när Ingrid läser på historieprov om andra världskriget.

– Om Hilde skulle ha levat där då skulle hon ha hamnat i koncentrationsläger, säger Ingrid plötsligt och tittar upp från lärobok och anteckningshäfte.

Hon berättar nattsvart om barn med synskador och andra defekter som dödades så att de inte skulle kunna föra sina dåliga gener vidare.

Jag, Fredrik och Ingrid sitter alla i vardagsrumssoffan och jobbar med vårt eget. Det är sent, men vi har saker som måste fixas innan morgondagen kommer. Kvällströtta Arvid har redan somnat. Kvällspigga Hilde har däremot styrt upp en fantastisk duplolek på golvet och är helt inne i en värld mycket mer spännande och fantastisk än vår.

Vi tittar alla tre på henne. Och vi tänker nog alla samma sak. Att tanken är befängd. Tanken på att det här livet – hennes – skulle kunna anses vara värdelöst eller ens sämre. Tanken är vidrig och mörk och befängd. Och då tittar hon upp på oss, möter våra blickar och ler stort.

– Moi, säger hon på finska.

Hon har ingen aning om vad vi just tänkte. Ändå vet jag att hon skulle tänka samma sak. Befängt.

Må varken hennes eller någon annans liv någonsin ses som värdelöst eller sämre. Liv är inte sådana. Liv kommer inte i sådana format.