Nu har jag haft semester i nästan tre veckor. Minst tjugofem gånger har jag frågat mig hur jag någonsin har hunnit jobba. Var rymdes mitt heltidsjobb bland alla matcher och träningar och cuper?

Jag fattar inte.

Minst tjugofem gånger har jag också frågat mig hur det kan vända så hastigt och så ofta. Och då pratar jag dels om vädret (tror jag har upplevt fem regnväder idag – men också så varm sol att jag nästan brann upp i långärmat) och dels om barnens humör och attityd och/eller min attityd till barnens humör. Att jag på två minuter kan gå från att tycka att någon är helt sjuuuukt irriterande till världens mest fantastiska… Inte är det ju rimligt.

Jag fattar inte.

Men jag gillar sommaren 2022. Med allt den är och inte är. Saknar mina systrar så att jag nästan går sönder, men det mesta annat är faktiskt mig givet. Och jag försöker hitta den svåra men helt avgörande balansen mellan roligheter och vila. Lyckas förhoppningsvis tillräckligt bra.

Och får aktivt lägga lite band på mig själv så att jag inte tar för stora steg mot hösten och allt det nya och spännande redan nu. Allt har sin tid.

Mest av allt är jag i det som är.

Jag hoppas att det som är i ditt liv är fint att vara i.