Hon var lite ledsen idag på morgonen, nästan uppgiven. Ville så innerligt gärna ge sin pappa något, men hade ingen gammal sak att avvara och inga pengar att köpa någon ny sak för. Men så föreslog ett storasyskon att hon skulle göra ett kort och hon lyssnade. Så hon ritade hela familjen i en skog. Och hon skrev.

Oj, så hon skrev.

Kortet fick en plats på kylskåpet. Direkt.

När Hilde någon gång i framtiden frågar mig hur hon var när hon var liten kommer jag att säga att hon må ha varit liten men att hon hade ett stort hjärta. Ett enormt hjärta. En kärlek och en hjärtlighet som liksom svämmade över och kom ut i ord. Ingen enda dag behövde vi fundera på om Hilde fem år älskade oss.