Mycket kan man säga om min blogg, men rörlig bild ger den sällan. Typ aldrig. Tills idag. För titta. Titta!

Hilde kan ju inte cykla. Det har varit en sorg. Balanscykel går hyfsat bra, men min puls är lite för hög hela tiden. Det är helt enkelt farligt att röra sig i trafik om man ser riktigt dåligt.

Hittills har det inte varit något problem eftersom hon har suttit i cykelsits som andra barn i hennes ålder, men i år kändes den för trång och vi har fått leta efter en annan lösning. Och så fanns den här. Vilken lycka, vilken frihetskänsla!

Det är förstås ingen evighetslösning, men vi får några år till. Och efter de åren kanske vi vet om vi kan och ska försöka lära henne cykla. Eller om vi får leta efter en annan lösning. Igen.

Den lilla cyklisten själv är mer än nöjd och superstolt.

– Jag tycker att alla barn i hela Finland borde få ha en sådan här cykel, säger hon.

Vilken lycka, vilken frihetskänsla!