– Mamma, tror du att jag på riktigt kommer att bli fotbollsproffs? frågar han mig en dag.

Jag överväger mitt svar noga. Minns att Christoph Treier på en föreläsning sa att vi inte behöver ta ner våra barn på jorden förrän de är typ femton. Vi behöver inte prata om möjligt och rimligt före det. Arvid är nio. Långt ifrån femton.

– Det beror nog mycket på hur mycket du är beredd att göra för att bli det, säger jag. Som ändå vill hålla mig till någon slags sanning.

Och så ger jag ett exempel som visar att motivationen ju nog har gränser. Och det skrattar vi åt tillsammans. Inser väl båda två att det ändå är långt till tolvåriga Tim Sparv som bollade ensam hemma på gården före skolan.

Å andra sidan är han bara nio. Och jag tror att han bollar med sina kompisar minst tio timmar i veckan utöver lagets träningstid, så fort snön nästan försvinner. Igår hade de träning klockan sex, men han och bästa kompisarna blev kvar på fotbollsplan och kom hem först efter nio. Inför kvällens match var det samling klockan sex, men de här pojkarna var på plats redan fem. Han tycker mer om jämna förluster än krossande segrar och vet att tufft motstånd gör att man växer.

Inte vet jag hur långt det räcker. Tror ju inte att det räcker så jättelångt, men det behöver jag inte säga högt. Och behöver det inte heller göra. Om drömmen om proffskarriären ger så många timmar i veckan innehåll och glädje och rörelse och frisk luft så är det faktiskt tillräckligt. Mer än tillräckligt.