För ganska precis trettio år sedan gick jag ut ettan. På mitt betyg hade min lärare Anna-Brita skrivit Du är klassens författare! Jag kommer inte ihåg något annat av mitt betyg, men de orden gav mig självförtroende och vingar.

Självförtroende och vingar som har burit. De allra bästa lärarna ger sina elever just sådant.

I mitt nuvarande jobb gör jag skolbesök i åk 5-9. Nästan aldrig besöker vi andra årskurser, bara några få gånger har det hänt. Men när Anna-Brita hörde av sig och frågade om jag kunde komma och hälsa på hennes klass var svaret naturligtvis ja. Vilken klass hon än skulle ha undervisat i skulle jag naturligtvis ha kommit.

Så idag fick jag träffa en härligt engagerad grupp elever i åk 3-4. Men minst lika mycket fick jag träffa en härligt engagerad lärare, min egen allra första. Hon som var så viktig för mig då och som är så viktig för dem nu. Hon sa att jag hade blivit lång på trettio år, men Anna-Brita själv hade inte förändrats alls.

Om eleverna visste hur många spår de lämnar i hjärtat. Så skrev hon idag på FB om vårt möte idag. Och jo, hon har så rätt. De där spåren i hjärtat slår nästan allt. Men vi lärare kan minsann också lämna spår. Det är hon själv ett bevis på.

Att som vuxen och som lärare själv få se henne tillsammans med eleverna kändes så fint. Alla borde få ha en lärare som hon åtminstone någon gång i sitt liv. Jag fick ha det. Under ett av de absolut viktigaste skolåren. Lyckliga, lyckliga jag.