Klockan är lite efter åtta på kvällen. Det är den vårigaste dag som 2022 bjudit på hittills. Mitt i allt det vackra brinner världen. Men på just den här lilla vägen i Kvevlax råder i just den här stunden en nästan överjordisk frid. Där står min vän och jag stilla i flera minuter och tittar upp på norrskenet. Vi känner oss nära evigheten.

Vi fortsätter prata när vi står där på vägen. Så små men så stora.

Det allra största i livet kan vi människor sällan påverka. Liv och död ligger utanför vår kontroll. Jag anar det, hon vet det alldeles för väl.

Men också i det lilla kan vi göra en stor skillnad. Och i varje sant möte mellan människor händer det stora saker.

Aldrig har gemenskap och samhörighet känts lika avgörande som nu. Och då har jag varit en riktig sucker för gemenskap ända sedan jag förstod vad det är och kan vara.

Vi fortsätter. Tillsammans.