Klart jag grät

Ukraina har fått mig att gråta otaliga gånger. Med rätta. Men idag två gånger av någon slags glädje. För inget tröstar lika mycket som människor som trotsar mörket med sitt ljus.

Första gången grät jag redan vid frukost. Tim Sparv. Alltså den mannen. Tänk att hans lägenhet i Vasa nu bebos av en ukrainsk mamma och hennes två söner. Och, citat ur Vasabladet-artikeln som fick mig att frukostgråta: ”Jag har sagt att vi börjar med ett år och så får vu se hur läget är sedan. Det viktiga nu är att de får lugn och ro. De ska inte få någon press från min sida.”

Klart jag grät.

Att få fostra två – förlåt tre! – unga fotbollsspelare i en tid när Tim Sparv är förebildernas förebild i fotbollsvärlden är rent guld. Att dessutom få göra det i Österbotten… Det är liksom nästan för stort. Den mannen har i sanning använt sin röst på ett beundransvärt sätt hela tiden. Vilken hjälte! Att min son av vissa i skolan kallas Tim SpArvid har aldrig känts bättre.

Sedan gick det några gråtfria timmar, men så såg jag på facebook hur en väns dotter har pärlat örhängen av hamapärlor i form av den ukrainska flaggan. Hon säljer örhängena för sju euro och ger pengarna till Röda korset. Vad jag önskar att hon inte behövde göra det. Vad jag älskar att hon gör det.

Klart jag grät. Och beställde två par på studs.

Människor, alltså. Förmögna till så mycket elände. Förmögna till så mycket ljuvlighet.

Låt oss aldrig glömma hur mycket gott vi kan göra och hur mycket ljus vi kan vara.

Min lilla Tim SpArvid. Avskyr att han behöver växa upp i en värld där krig finns. Älskar att han får växa upp i en värld där motkraft finns.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s