Vi har bott på vår nya hemort i två och ett halvt år nu, insåg jag ikväll när jag gick hem från butiken.

Och sedan insåg jag att klart största delen av vår tid här har varit coronatid. Om vi har bott här i två och ett halvt år och vi har levt med coronan i snart två år så innebär det onekligen att nästan hela vår tid här har präglats av den.

Och den insikten gav mig en viktig insikt till; coronatiden har inte bara varit en coronatid, det har hänt mycket annat också.

Främst tänker jag förstås på alla de människor som vi idag får kalla vänner. Människor som inte alls fanns i vårt liv innan vi flyttade hit och som nu är så viktiga och avgörande. Våra vänner. Barnens vänner. Familjens vänner. Om de två senaste åren bara skulle ha varit corona skulle de här människorna inte ha hunnit bli våra vänner. Ni vet vem ni är och det säger mycket om er att ni också i dessa märkliga tider har blivit just vänner.

Jag vill inte se tillbaka på den här tiden och bara se skuggan av corona. Jag vill inte gå med på berättelsen om att den här tiden bara varit corona. Jag vill se allt det fina som den här tiden också har fört med sig. Alla människor. Alla möten. Alla kvällsdopp. Alla gudstjänster. Alla springturer. Alla promenader/terapisessioner med min H. Alla andra ljuvliga promenader. Alla matcher. Alla friidrottstävlingar. Alla roliga jobbuppdrag. Alla avklarade studiepoäng. Alla böcker jag läst. Alla tröjor jag har stickat. Alla texter jag skrivit. Alla tv-serier jag sett. Alla böner jag bett.

Allt det har hänt. Allt det har format mig och det liv som är mitt.

Jag höll nästan på att glömma. Trodde för en halv sekund att allt har varit coronaelände. Mycket har varit det och listan på allt som inte blev är lång. Men listan på allt och alla som blev är faktiskt också nu ännu längre.