Om du såg bilderna från ljuva Norrbyskär här för någon dag sedan så vet jag inte riktigt vad du såg. Men jag kan berätta vad jag såg i en av bilderna. Jag såg mig själv. Jag såg mig själv.

Hon till vänster med grå tröja är jag. Och när jag såg mig själv på den här bilden tänkte jag:

Va? Ser jag ut så där? Bredvid vackra lilla Stina? Jag trodde jag var stor som ett hus i jämförelse. Lite som huset där till höger.

Det här är naturligtvis ingen reaktion jag är stolt över, men den här bloggen har ju heller aldrig skildrat bara det jag är stolt över. Nog är det ju märkligt och sorgligt att jag som 35-åring tror att jag ser ut som ett hus när jag egentligen ser ut som en människa. Dessutom är det ju inte förbjudet att se ut som ett hus. Knappast speciellt farligt heller.

Tror du också att du ser ut som ett hus? Att det faktum att du är modellång men verkligen inte modellsmal gör att du är grotesk intill älvlika varelser som Stina? Det är antagligen inte alls sant. Du ser antagligen också väldigt mycket ut som en människa.

Jag tänker mindre och mindre på hur jag ser ut och jag älskar att det får vara så. Jag har ägnat alldeles för mycket tid åt att känna mig ful och fel och den tiden är sedan ganska länge över. Däremot har jag fortsättningsvis trott mig vara huslik, men jag har kunnat leva och därtill leva riktigt gott med att vara det. Ändå blir jag lite arg när jag konstaterar att jag ju inte alls är som ett hus. Vilka lögner har jag gått på? Vilka falska budskap har jag lyssnat till?

Det finns en sanning om mig. Och samma sanning finns om dig. Vi är underbart skapade. Den sanningen tänker jag envist lyssna till, den sanningen vill jag tro på, andas och leva.

– Det värsta med sommarlovet är att man måste göra mat hela tiden.

Jag har hört mig själv säga det högt någon gång och jag har tänkt och känt det många, många gånger.

Jag skäms.

Visserligen är jag verkligt dålig på att laga mat och visserligen tycker jag det är oerhört tråkigt att laga mat, men jag har absolut ingen rätt att säga så.

Det finns familjer som knappt har råd med mat ens i vanliga fall och som verkligen inte har råd med alla de måltider som tillkommer när skola och dagis stänger för sommaren. De har rätt att säga att det värsta med sommarlovet är att man måste laga mat hela tiden.

De familjerna har inte heller råd med semesterresor, utflykter och glass när det är riktigt varmt. Deras barn är inte med på läger, de går inte på sommarteater och de har inte ens frågat om de får besöka ett nöjesfält.

Sommarlov. Inte är det samma sak för alla. Verkligen inte. Och nej. Inte är vardagen det heller, men våra helt olika förutsättningar och minst lika olika kamper syns på något sätt tydligare den tid på året då man borde vara lycklig.

Vem i din omgivning kämpar i sommar? Lider brist? Vem i min? Vad kan vi göra? Hur kan du och jag släppa in fler solstrålar i någon annans sommartillvaro?

Vi efter 65 minuter i bilkö på väg in på färja. Vi har haft det bättre. Men oj så bra vi hade det också där och då.

Det har funnits perioder då jag tvekat på att de kan vistas i samma rum om rummet är möblerat. Det har funnits perioder då jag har förstått varför arvstvister är ett så vanligt förekommande fenomen. Det har funnits perioder då det bästa med ledighet varit att vi fått dela liv med min syster och hennes familj och därmed sluppit det evinnerliga syskonbråket.

De perioderna är verkligen inte nu. De tog liksom slut vid årsskiftet och har tack och lov inte återvänt. Visst finns det stunder varje dag då någon av dem står lägre i kurs hos den andra, men i regel är de jättegoda vänner och just nu kan jag inte ens stava till arvsvister.

De tar så bra hand om varandra. Vågar så mycket när de får våga tillsammans. Har så mycket trygghet i den andra. Jag tror bestämt att det absolut finaste vi har gett dem är varandra.

I natt övernattade de hos min moster. Bara de två. Arvid vaknade på natten och grät efter mig (notera gärna att han grät efter mig med tanke på att han i bilen på väg till moster förklarade att han nog kommer att sakna Fredrik men inte alls mig – notera gärna, men häng snabbt med till det som egentligen var viktigt här). Och när Ingrid blir väckt mitt i natten av en gråtande lillebror så blir hon inte irriterad. Nej, hon sjunger för honom och pajar honom tills han blir lugn och trygg och somnar om. Det är på så många sätt så vackert.

Det finns perioder då jag tror att vi gjort något rätt någon gång.

Bilder: Maria Hedengren.

– Ja, det blir ju väldigt mycket ledig tid tillsammans. Blir ni inte trötta på varandra? Så där att ni börjar gå varandra på nerverna?

Jag fick frågan när jag berättade om vår sommar som i år innebär att både jag och Fredrik är lediga i två månader.

Svaret är brutalt enkelt; nej. Nej, vi blir inte trötta på varandra. Nej, vi börjar inte gå varandra på nerverna. Vi är som allra bäst när vi har som allra mest tid tillsammans.

Det är det andra som är svårt. När det är några få havregrynstyngda minuter på morgonen, en halvtimme mellan den enas jobb och den andras möte på kvällen och en kvart innan båda somnar på kvällen. En kvart då tvätten ska hängas, morgondagens pussel läggas och diskmaskinen tömmas. Det är det som är svårt.

Nu är vår bästa tid. Vår mesta tid.

Och varje dag fattar jag att vara tacksam för att vi nöts minst när vi möts mest.

Jag skriver sällan om vad jag gör, mer o vad jag tänker och känner. Inte heller i dag skriver jag om vad jag gjort, men jag låter min systers bilder berätta att vi tog färjan till underbart vackra Norrbyskär där sju av tio deltog i terränglopp.

Det är ointressant att läsa om att andra har för mycket att göra, sägs det ibland. Det kanske är lika ointressant att läsa om att andra har det bra på sin semester, men ni får helt enkelt ta det nu. Vi har det nämligen väldigt bra. Att jag ytandades konstant för bara några veckor sedan ter sig främmande nu när varje andetag hinner ner i magen.

Att kravlöst få vara i närheten av människor som älskar en; nog gör det gott för en själ som min.

Bilder: Matilda Audas Björkholm

Vet ni vem det verkligen, verkligen inte är synd om just nu? Våra barn.

Hur bra de har det?

Så här bra:

Det var deras och kusinernas klart bästa föreställning hittills. Någon mer kritisk kunde kanske säga att det var deras enda bra hittills och hen hade inte haft fel.

(Jag bara ÄLSKAR att de använder ordet varav i annonseringen. Älskar!)

Jag trodde att jag redan hade fällt mina minst rimliga tårar någonsin när jag grät då Arvids kompis bror fick stipendium. Men jag kan upplysa er om att jag har slagit ett nytt rekord. Om det är en botten- eller toppnotering vete fåglarna (om ens de) men jag har hur som helst fällt ännu mer orimliga tårar.

I går grät jag nämligen över sexorna som slutar i mina syskonbarns skola.

Jag vet. Jag är utom räddning. Rejält utom.

Men när jag såg de unga liven tillsammans på scenen blev det bara för mycket. Jag har förstås ingen aning om hur deras skoltid har varit (för mina tårar var ju som sagt helt orimliga) men jag vet ju hur skoltider brukar vara och kan gissa.

Någon av dem har gått med lätta steg till skolan varje dag. Skolarbetet har gått hyfsat lätt hela vägen och kompisbiten – den mer avgörande biten – har gått nästan ohysat lätt.

Någon av dem har ont i magen där han står på scenen. De andra klämmer i i sommarsång, men hos honom fastnar orden i halsen. Skolan har aldrig varit trygghet och värme, bara skrämmande och hotfull. Människorna som står några centimeter ifrån honom är inte, har aldrig varit och kommer aldrig att bli hans kompisar. Fast alla vuxna envisas med att kalla dem klasskompisar.

Någon av dem fasar för sommaren som kommer. För den här eleven är skolan det trygga och varma som finns och tio veckor utan är tio veckor på stormigt hav utan livboj.

Någon av dem vet att allt ska bli annorlunda nu. Pappa ska flytta hemifrån och börja bo med någon Nina som han träffat på kurs. Mamma gråter varje dag. Storsyster har slutat äta.

Någon av dem har själv slutat äta. Tror att allt skulle vara bättre och lättare om hon bara var smalare och snyggare. Lite mer som tjejerna på youtube och insta. Lite mindre som hon själv.

Någon av dem ser fram emot världens bästa sommar med USA-resa i juni och hundvalp i augusti. Någon av dem har fått veta i förrgår att farmors cancer inte går att bota.

De har suttit i samma klassrum. De sitter i samma klassrum i varje skola.

Allt det där flimrar förbi medan de för mig helt okända tolv- och trettonåringarna sjunger sommarsång tillsammans för sista gången. Så jag gråter.

Och kan så här i efterhand tycka att min gråt är nästan rimlig. Så många människor har liv de inte alls är rustade för, till och med barn har det. Vi som upplever att vår rustning matchar vår kamp får vara tacksamma varje dag.

Bild: Matilda Audas Björkholm

Det är egentligen bara ett papper. Men det är ändå ett papper som säger något. Det här pappret säger att jag numera är behörig att arbeta som rektor.

Men det säger ännu mer än så.

Det säger att jag på sidan om allt annat det här läsåret (föräldraledighet, bok nummer två, jobb, vardagspussel och olika skrivuppdrag) har tagit mig igenom en utbildning. Tänk! Jag är faktiskt lite stolt.

Det säger att jag har fått en klarare helhetsbild av skolan, fler perspektiv på den och en djupare förståelse för utmaningarna med att utveckla och leda en skola.

Det säger att jag har läst många hundratals sidor om ledarskap, skola, förvaltning och lag. Utgående från det har jag sedan skrivit många tiotals sidor text. Jag har analyserat, tänkt och reflekterat.

Det säger att jag har lärt mig mycket nytt och nyttigt. Att jag har valt att växa där jag kunde ha valt något enklare och bekvämare.

Det säger att jag på allvar har ställt mig frågan Kan jag se mig själv som rektor? Och att jag har funderat omsorgsfullt på svaret.

Jag trodde inte man kunde drabbas av jetlag av att resa till Sverige. Jag trodde fel. Och sov två timmar i dag på eftermiddagen. Mitt enda försvar är att Fredrik faktiskt sov ännu längre. Och att vi behövde sömnen, för vi är fortfarande vakna fast klockan är nästan midnatt.

Det är sommar när vi sitter uppe och pratar när vi egentligen borde sova.

Underbart.

Och så ville det sig så att jag plötsligt befann mig på vargdemonstration på torget i Vasa. Ingrid var innan demonstrationen osäker på sin ståndpunkt i vargfrågan. Nu är hon säker.

Det finns säkert mycket jag kunde säga om demonstrationen och det kan rentav hända att det finns sådant jag kommer att säga, men just här och just nu säger jag det här:

– Vitun paskapää!

Lite olikt mig att säga så, tänker du nu. Och du tänker ju rätt. Mycket olikt mig. Men så var det heller inte jag som sa det, utan en tonåring som hängde med sitt gäng vid frihetsstatyn. Han ropade det några gånger och riktade sin kommentar mot den som råkade tala på scenen just då. Visade långfingret. Sådant.

Och jag tänkte att han är någons barn. Troligtvis någons älskade barn. Påverkad av något annat än socker och sommarlov. Klockan halv sex en måndag.

På något sätt syns trasigheten i samhället bättre när det är sommar. Livsöden som göms i mörker och skugga under vinterhalvåret kommer liksom fram med solen. Det är smärtsamt att se. Men viktigt att se.

Livet är alldeles för hårt för alldeles för många. Vi får ta hand om varandra. Och andra.