Nästan rimlig

Jag trodde att jag redan hade fällt mina minst rimliga tårar någonsin när jag grät då Arvids kompis bror fick stipendium. Men jag kan upplysa er om att jag har slagit ett nytt rekord. Om det är en botten- eller toppnotering vete fåglarna (om ens de) men jag har hur som helst fällt ännu mer orimliga tårar.

I går grät jag nämligen över sexorna som slutar i mina syskonbarns skola.

Jag vet. Jag är utom räddning. Rejält utom.

Men när jag såg de unga liven tillsammans på scenen blev det bara för mycket. Jag har förstås ingen aning om hur deras skoltid har varit (för mina tårar var ju som sagt helt orimliga) men jag vet ju hur skoltider brukar vara och kan gissa.

Någon av dem har gått med lätta steg till skolan varje dag. Skolarbetet har gått hyfsat lätt hela vägen och kompisbiten – den mer avgörande biten – har gått nästan ohysat lätt.

Någon av dem har ont i magen där han står på scenen. De andra klämmer i i sommarsång, men hos honom fastnar orden i halsen. Skolan har aldrig varit trygghet och värme, bara skrämmande och hotfull. Människorna som står några centimeter ifrån honom är inte, har aldrig varit och kommer aldrig att bli hans kompisar. Fast alla vuxna envisas med att kalla dem klasskompisar.

Någon av dem fasar för sommaren som kommer. För den här eleven är skolan det trygga och varma som finns och tio veckor utan är tio veckor på stormigt hav utan livboj.

Någon av dem vet att allt ska bli annorlunda nu. Pappa ska flytta hemifrån och börja bo med någon Nina som han träffat på kurs. Mamma gråter varje dag. Storsyster har slutat äta.

Någon av dem har själv slutat äta. Tror att allt skulle vara bättre och lättare om hon bara var smalare och snyggare. Lite mer som tjejerna på youtube och insta. Lite mindre som hon själv.

Någon av dem ser fram emot världens bästa sommar med USA-resa i juni och hundvalp i augusti. Någon av dem har fått veta i förrgår att farmors cancer inte går att bota.

De har suttit i samma klassrum. De sitter i samma klassrum i varje skola.

Allt det där flimrar förbi medan de för mig helt okända tolv- och trettonåringarna sjunger sommarsång tillsammans för sista gången. Så jag gråter.

Och kan så här i efterhand tycka att min gråt är nästan rimlig. Så många människor har liv de inte alls är rustade för, till och med barn har det. Vi som upplever att vår rustning matchar vår kamp får vara tacksamma varje dag.

Bild: Matilda Audas Björkholm

Advertisements

9 thoughts on “Nästan rimlig

  1. Så fint skrivet, lämnar inte ett öga torrt! Det kanske mest orimliga jag har gråtit åt var när jag läste om ett knattefotislag på tidningen som vunnit en match. Känner ingen i laget, och det var inget jättespeciellt med matchen eller segern, det var nog bara något i texten och bilden och kanske främst i min dagsform som klickade till. Skolavslutningar är alltid rimliga ställen att gråta, hehe.

  2. Det var det bästa jag läst på länge. Just sådär kan det vara. Jag får nästan ont i magen i ren sympati.
    Och TACK för senast!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s