Vitun paskapää

Och så ville det sig så att jag plötsligt befann mig på vargdemonstration på torget i Vasa. Ingrid var innan demonstrationen osäker på sin ståndpunkt i vargfrågan. Nu är hon säker.

Det finns säkert mycket jag kunde säga om demonstrationen och det kan rentav hända att det finns sådant jag kommer att säga, men just här och just nu säger jag det här:

– Vitun paskapää!

Lite olikt mig att säga så, tänker du nu. Och du tänker ju rätt. Mycket olikt mig. Men så var det heller inte jag som sa det, utan en tonåring som hängde med sitt gäng vid frihetsstatyn. Han ropade det några gånger och riktade sin kommentar mot den som råkade tala på scenen just då. Visade långfingret. Sådant.

Och jag tänkte att han är någons barn. Troligtvis någons älskade barn. Påverkad av något annat än socker och sommarlov. Klockan halv sex en måndag.

På något sätt syns trasigheten i samhället bättre när det är sommar. Livsöden som göms i mörker och skugga under vinterhalvåret kommer liksom fram med solen. Det är smärtsamt att se. Men viktigt att se.

Livet är alldeles för hårt för alldeles för många. Vi får ta hand om varandra. Och andra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s