Att se ut som ett hus

Om du såg bilderna från ljuva Norrbyskär här för någon dag sedan så vet jag inte riktigt vad du såg. Men jag kan berätta vad jag såg i en av bilderna. Jag såg mig själv. Jag såg mig själv.

Hon till vänster med grå tröja är jag. Och när jag såg mig själv på den här bilden tänkte jag:

Va? Ser jag ut så där? Bredvid vackra lilla Stina? Jag trodde jag var stor som ett hus i jämförelse. Lite som huset där till höger.

Det här är naturligtvis ingen reaktion jag är stolt över, men den här bloggen har ju heller aldrig skildrat bara det jag är stolt över. Nog är det ju märkligt och sorgligt att jag som 35-åring tror att jag ser ut som ett hus när jag egentligen ser ut som en människa. Dessutom är det ju inte förbjudet att se ut som ett hus. Knappast speciellt farligt heller.

Tror du också att du ser ut som ett hus? Att det faktum att du är modellång men verkligen inte modellsmal gör att du är grotesk intill älvlika varelser som Stina? Det är antagligen inte alls sant. Du ser antagligen också väldigt mycket ut som en människa.

Jag tänker mindre och mindre på hur jag ser ut och jag älskar att det får vara så. Jag har ägnat alldeles för mycket tid åt att känna mig ful och fel och den tiden är sedan ganska länge över. Däremot har jag fortsättningsvis trott mig vara huslik, men jag har kunnat leva och därtill leva riktigt gott med att vara det. Ändå blir jag lite arg när jag konstaterar att jag ju inte alls är som ett hus. Vilka lögner har jag gått på? Vilka falska budskap har jag lyssnat till?

Det finns en sanning om mig. Och samma sanning finns om dig. Vi är underbart skapade. Den sanningen tänker jag envist lyssna till, den sanningen vill jag tro på, andas och leva.

Advertisements

3 thoughts on “Att se ut som ett hus

  1. Det gör så gott att se sig själv på bild ibland. Speciellt de gångerna när bilden obarmhärtigt sticker hål på ens fula inbillade självbild och visar att man ser högst normal ut!

  2. När jag var ung trodde jag också att jag var jättelik. Det var jag inte, bara normalviktig och knappt 170 cm lång. Nu är jag jättelik, samma längd men betydligt, betydligt tyngre. Det konstiga är att jag i huvudet tror att jag ser ut som när jag var ung. Jag blir alltid förvånad när jag ser ett foto och konstaterar att så inte är fallet. Märkligt att kroppsuppfattningen har ändrat så.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s